bara för att jag inte kan bestämma mej om hur jag vill ha det, så kryllar världen av modiga människor just nu, sånna som "bara sådär" skiter i sin kariär och sitt gamla liv och flyttar ut på landet för att skriva, eller förverkliga nån annan dröm. På nätterna ligger jag vaken och går igenom alla modiga människor jag känner och ju fler jag kommer på desto fegare framstår jag i mina egna ögon.
Här hemma är det grus överallt och jag orkar bara inte städa. Jag orkar inte plocka bort julljusstakarna heller, känner starkt för att bara hiva ut dom genom fönstret.
På jobbet är alla oförskämt pigga och frammåtblickande, "åh, vad skönt att äntligen få börja träna på gymmet igen", säjer dom, eller så anmäler dom sej till nån grej där man ska få en stegmätare och om man sen går ända till paris (fast bara fram och tillbaks till jobbet egentligen), så får man sen vara med och tävla om att få komma dit på riktigt. Jamen, för fan, först måste man liksom gå ända dit och sen, kanske, man får komma dit på riktigt...
Jag borde säkert gå i ide innan jag gör nåt dumt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar