en annorlunda valborg

I Sucre är det höst nu, ja, nästan vinter. Varmt på dagarna och kallt på nätterna. I husen, som är gjorda av sten, är det kallt hela tiden.

Den här dagen, som jag ska berätta om, skulle jag på fest på "taller protejido", det betyder ungefär skyddad verkstad och är en liten daglig verksamhet för människor med intellektuella funktionsnedsättningar. Ivan, som hade varit min vän och handledare när jag hade jobbat där något år tidigare, skulle också ha varit med på festen, men hans pappa hade blivit sjuk så jag fick gå ensam.
När jag kom in på gården var dansen i full gång fastän klockan bara var tio på morgonen och att jag dök upp där igen från andra sidan jorden efter mer än ett år, verkade inte förvåna någon:

- Hej Sofia, Vad roligt, vilken fin tröja, ska du spela flöjt för oss, vill du ha lite kyckling!?
Och vi dansade, sjöng, pratade och åt för att fira att det var arbetarnas dag nästa dag.

När klockan blev tolv var festen slut och jag blev hämtad av Christina, som berättade att nu hade Ivans pappa dött och vi skulle på likvaka. Ni vet hur det kan vara, man blir överumplad och fokuserar på helt fel sak, jag, som kom från en fest för arbetare, hade en röd blus med fina broderier på och bekymrade mej mest för att jag inte skulle hinna hem och byta till något mer passande... som om jag skulle veta vad som passar på en likvaka.

Där var det tyst och högtidligt, vi hälsade på den nyblivna änkan och andra släktingar, jag, som inte ens hade vetat vad jag skulle ha sagt på svenska, sa ingenting.

vi stannade en liten stund bara och sen fortsatte dagen som en alldeles vanlig dag.

Men det var den mest ovanliga valborg jag har varit med om i alla fall.

ovanlig lyckönskning

På äldreboendet där jag sjunger ibland är det många som har en demenssjukdom. I bland märks det inte på en gång, människor är mycket bra på att hålla färgen, det skulle jag också göra.

I dag Ville en man säja några väl valda ord till mej när jag skulle gå och det blev så bra, fast kanske inte som han hade tänkt sej:
- Ja, nu ska vi tänka på dej, på din långa väg, och hoppas att du får mycket... ... vatten ... och kärlek och förnyelse

när formulären styr

- Hej sJ, det är såhär att jag ska åka från stockholm till skara. Jag är synskadad och skulle behöva lite ledsagningshjälp.
- Jaha, då ska vi se, var behöver du hjälp då?
- Ja, först i Stockholm, på t-centralen, jag vill bli mött nere på perongen...
- Nej, det går inte, vi kan bara möta folk utanför tunnelbanespärrarna.
- hm, Det är ju det att jag som sagt är synskadad och jag hittar inte så bra på t-centralen, det är ju bland annat därför jag behöver en ledsagare.
- tystnad
- Ok, deet ordnar sej säkert, men vilken tid ska vi säja, det tar ju ungefär tio minuter att gå till tåget, men för att vara på den säkra sidan, jag kan ju gå vilse när jag letar efter ledsagaren, så kanske vi ska säja 20 minuter före det blir...
- Nej, det går inte, du måste vara här en halvtimme innan.
- men det kommer jag nog inte att hinna och det behövs ju inte heller, som sagt, tar det ju bara tio minuter att gå från tunnelbanan till tågen.
- enligt det här formuläret måste du komma en halvtimme innan det går inte att skriva nån annan tid.
- ok, det ordnar sej väl... och så behöver jag hjälp att byta mellan tåg och buss i skövde.
- men det går inte, för det är länstrafiken som kör den bussen, så det kan inte jag boka.
- ojdå, det blir lite dumt, du vet, jag ska ju till skara och jobba... Men om du bara bokar nån som kommer tilltåget och möter mej, så kanske jag kan prata med den där och då.
- Ja, det går bra, då står det här att ni ska ses utan för första vagnen i tåget.
- du, det kan vara jättesvårt när man inte ser att ha koll på vad som är fram och bak på ett stillastånde tåg, du har ju skrivit upp vilken vagn jag sitter i, kan vi inte mötas utanför den?
- Nej, i det här formuläret kan jag bara fylla i att ni ska ses längst fram i tåget, du får väl fråga tågmästaren så hjälper han dej.
- Jamen... du vet, JAG ÄR BLIND! Jag kommer inte att kunna hitta nån tågmästare, om han inte är försedd med nåt pipljud eller så.
- tystnad
- ok, det ordnar sej väl, ja sen när jag ska tillbaks till stockholm, då ska jag byta från tåg till tåg i göteborg.
- Ja, och där är det 47 minuters väntetid, så då måste jag dela upp ledsagningsuppdraget, först nån som hämtar dej vid tåget,
- längst fram då va?
- Just det, och som följer dej till väntsalen, sen en som hämtar dej i väntsalen och följer dej till tåget.
- verkar krångligt, kan man inte bara säja det när man träffar ledsagaren.
- Nej, enligt det här formuläret måste jag göra såhär.
- puh, det här tar lång tid, och dyrt blir det också, för mej alltså, men nu är det bara en sak kvar och det är att jag skulle behöva en ledsagare i stockholm också, som hämtar vid tåget...
- ok, och vart ska du sen?-
- Jo, jag hade tänkt... äh, förresten glöm det, det blir för krångligt

min debut på scen, eller möjligen bredvid...

I dag har vi haft urpremiär på vårt musik och berättarprogram. Det gick fantastiskt bra och jag kommer antagligen att vara hög på det länge. Men jag kommer också att tänka på en annan urpremiär, som inte gick så bra, i alla fall inte för mej.

Jag gick på mellanstadiet på Adolf Fredrik och vår klass var med i en musikteater som hette erik den helige. Jag minns inte vad den handlade om och jag är inte säker på att någon bekymrade sej om att förklara det för oss, vad jag minns skulle vi sjunga, dansa och för övrigt hålla käften.

I den här scenen som jag ska berätta om hade vi vita typ lucialinnen på oss och kransar i håret, av silkespappersblommor, vi dansade till någon slags medeltidsmusik.
Det var tisdag, urpremiär, jag hade just lärt mej att det betydde att något visas för allra första gången och att det var något stort att få vara med om. I publiken satt våra föräldrar och släktingar och så tonsättaren förstås. vi satt bakom scenen och höll käften.

Så var det våran tur, vi hukade i trappan och sen dansade vi fram över scenen, jag höll i tjejen framför mej för att komma rätt. vi hade precis kommit ut på scenen när golvet plötsligt försvann under mina fötter, som tur var släppte jag tjejen jag höll i... och där låg jag, i orkesterdiket och undrade vad som hade hänt.
Nästan på en gång kom hovnarren och halade upp mej. Jag kände igen honom, för han hade bjällror längst ner på sina byxor. Han var rätt hårdhänt faktiskt, närhan knuffade in mej bakom scenen och väste:
"nu stannar du där"

Ja, där har ni min första urpremiär... som tröst kan jag berätta att resten av föreställningarna gick bättre och jag var inte förvisad till bakom scenen för all framtid även om jag kan tänka mej att hovnarren gärna hade velat ha det så.

tankar om avlopp och terapi

Det funkar inte längre,
det blir stopp,
inget kommer in,
inget kommer ut heller.
Man inser att man måste göra något och att man behöver hjälp,
men det är ju så pinsamt,
tänk, all denna skit som ska rensas bort,
nån annan kommer att se vad som finns i mitt igenproppade avlopp,
pinsamt,
och tänk om denna någon får se något jätteäckligt,
såhär skitigt har nog ingen annan det,
då kommer det fram vilken lortgris jag är...

så kommer hjälpen,
man rensar,
det luktar illa,
låter äckligt också,
och så säjer han som rensar
att, så här ser det ut hos alla.

och man blir så lättad,
alla har samma skit i sina avlopp,

och saker kan både rinna in och ut igen,
och det har slutat lukta illa.