tisdag 28 oktober 2014
måndag 27 oktober 2014
dikt från hösten 1988
en höst, enhöst
en älskare
en höst
ett levande ljus
en tröst
Jag griper efter någon som kan hålla mej flytande och vi sjunker.
Nu kan jag inte längre släppa taget
vi kommer att dränka varandra.
paniken växer
liter du på mej
nej
en älskare
en höst
ett levande ljus
en tröst
Jag griper efter någon som kan hålla mej flytande och vi sjunker.
Nu kan jag inte längre släppa taget
vi kommer att dränka varandra.
paniken växer
liter du på mej
nej
hur något som började så dåligt kunde bli så bra
Jag hade känt mej lite dålig under dagen, men tänkte att det nog inte var något att bry sej om.
men på pendeltåget blev det värre. först blev jag jättevarm och började klä av mej.. sen började jag frysa samtidigt som illamåendet blev allt mer påtagligt. plötsligt insåg jag att jag faktiskt skulle bli tvungen att kräkas där inne i tågvagnen. jag fick panik.
Jag försökte få killen mitt emot mej att hjälpa mej hitta en plastpåse någonstans, men han förstod ingenting förrän jag satte händerna för munnen och började hulka, då sprang han.
alltså, jag har nog inte kräkts offentligt sen jag var liten. man skäms förskräckligt. alla människor i ens närhet liksom glider bort, det blir en tom yta runt omkring en. fullt begripligt.
men efter ett tag vågade sej en kvinna fram och gav mej några pappersnäsdukar. en annan frågade om jag var yr. Jag bad dom berätta för tågpersonalen vad somhade hänt och berättade också att en vän skulle möta mej när jag kom fram, så det var ingen fara med mej. dom berättade att tågpersonalen redan var varskodd.
personal kom. en kvinna som klappade mej på armen och tröstade: "det kan hända alla, huvudsaken är att du är ok nu".
jag var förvånad och glad över all denna hjälpsamhet.
På perongen skrek jag åt min vän att inte krama mej förrän jag hade berättat vad somhade hänt. jag sa att hon kunde sätta mej på tåget tillbaka om hon ville.
- Äh, sa hon, smittad kan man ju bli var som helst, nu släpper jag inte hem dej, när du äntligen har kommit, och jag tänker visst kramas. och det gjorde hon.
resten av kvällen och natten låg jag hemma hos henne och hennes sambo och kräktes. på morgonen mådde jag lite bättre men var vädligt matt.
Jag var uppe i korta stunder och där emellan låg jag i soffan och lyssnade på kakelugnens sprakande och trevligt prat och skrammel i köket. Ibland kom det musik istället, Jan johansson och Elisabeth hermodsson. Det var så obeskrivligt skönt att inte vara ensam, att höra människor omkring mej som fortsatte med allt utan att jag behövde engagera mej. som när man var liten.
Jag hade lovat min hund en skogspromenad och vi tog en liten kort på lördagseftermiddagen. Hon var så himla lycklig, galopperade i skogen och nosade på allt.
På kvällen åt jag lite av den goda maten och drack en liten skvätt rödvin.
på söndagsmorgonen smakade jag på ägg från gårdens egna hedemorahöns som går helt fritt ute i trädgården. Det var så obeskrivligt gott med frukost.
en lite längre skogspromenad innan jag fick skjutshela vägenhem. Min vän sa:
- nu måste du ju komma en gång till bara för att det blev såhär.
Och det vill jag såklart, men ändå vill jag säja att det blev väldigt bra på det här viset också.
men på pendeltåget blev det värre. först blev jag jättevarm och började klä av mej.. sen började jag frysa samtidigt som illamåendet blev allt mer påtagligt. plötsligt insåg jag att jag faktiskt skulle bli tvungen att kräkas där inne i tågvagnen. jag fick panik.
Jag försökte få killen mitt emot mej att hjälpa mej hitta en plastpåse någonstans, men han förstod ingenting förrän jag satte händerna för munnen och började hulka, då sprang han.
alltså, jag har nog inte kräkts offentligt sen jag var liten. man skäms förskräckligt. alla människor i ens närhet liksom glider bort, det blir en tom yta runt omkring en. fullt begripligt.
men efter ett tag vågade sej en kvinna fram och gav mej några pappersnäsdukar. en annan frågade om jag var yr. Jag bad dom berätta för tågpersonalen vad somhade hänt och berättade också att en vän skulle möta mej när jag kom fram, så det var ingen fara med mej. dom berättade att tågpersonalen redan var varskodd.
personal kom. en kvinna som klappade mej på armen och tröstade: "det kan hända alla, huvudsaken är att du är ok nu".
jag var förvånad och glad över all denna hjälpsamhet.
På perongen skrek jag åt min vän att inte krama mej förrän jag hade berättat vad somhade hänt. jag sa att hon kunde sätta mej på tåget tillbaka om hon ville.
- Äh, sa hon, smittad kan man ju bli var som helst, nu släpper jag inte hem dej, när du äntligen har kommit, och jag tänker visst kramas. och det gjorde hon.
resten av kvällen och natten låg jag hemma hos henne och hennes sambo och kräktes. på morgonen mådde jag lite bättre men var vädligt matt.
Jag var uppe i korta stunder och där emellan låg jag i soffan och lyssnade på kakelugnens sprakande och trevligt prat och skrammel i köket. Ibland kom det musik istället, Jan johansson och Elisabeth hermodsson. Det var så obeskrivligt skönt att inte vara ensam, att höra människor omkring mej som fortsatte med allt utan att jag behövde engagera mej. som när man var liten.
Jag hade lovat min hund en skogspromenad och vi tog en liten kort på lördagseftermiddagen. Hon var så himla lycklig, galopperade i skogen och nosade på allt.
På kvällen åt jag lite av den goda maten och drack en liten skvätt rödvin.
på söndagsmorgonen smakade jag på ägg från gårdens egna hedemorahöns som går helt fritt ute i trädgården. Det var så obeskrivligt gott med frukost.
en lite längre skogspromenad innan jag fick skjutshela vägenhem. Min vän sa:
- nu måste du ju komma en gång till bara för att det blev såhär.
Och det vill jag såklart, men ändå vill jag säja att det blev väldigt bra på det här viset också.
torsdag 23 oktober 2014
söndag 19 oktober 2014
tankar om makt eller hur mina tre hemmaspadagar slutade
I tre dagar har jag varit på spa hemma i min egen lägenhet. Jag har haft det så bra: gått i skogen, haft sovmorgon, gjort yoga, läst, stickat, tagit varma bad med lavendeldoft och lyssnat på musik och jag har inte träffat en enda vän.
Jag har varit alkoholfri och jag har inte känt mej rastlös eller ensam på hela tiden.
Jag har också fått en del skrivarbete gjort.
jag vet inte varför jag valde att lyssna på dokumentären om Dennise. Jag kunde väl ha fattat att det skulle göra mej illa.
Hittills har jag mest sett upprörda reaktioner kring det faktum att personal som har förgripit sej på och utnyttjat patienter kan få jobba kvar inom vården. Jag är mest upptagen av att försöka förstå denna mänskliga ynklighet, ynkedom.
Hur kan någon utnyttja sin makt på detta hemska och obegripliga sätt?
då och då funderar jag över vilka människor som söker sej till vården och deras/våra motiv. gör vi det för att vi tycker att det är mysigt att någon behöver oss. Finns det andra bland oss som tycker att det är härligt att ha makt över andra. Finns det dom av oss som har så lite makt över våra egna liv att vi söker oss till vårdyrket för att åtminstone ha makt över någon någonstans.
Jag har varit alkoholfri och jag har inte känt mej rastlös eller ensam på hela tiden.
Jag har också fått en del skrivarbete gjort.
jag vet inte varför jag valde att lyssna på dokumentären om Dennise. Jag kunde väl ha fattat att det skulle göra mej illa.
Hittills har jag mest sett upprörda reaktioner kring det faktum att personal som har förgripit sej på och utnyttjat patienter kan få jobba kvar inom vården. Jag är mest upptagen av att försöka förstå denna mänskliga ynklighet, ynkedom.
Hur kan någon utnyttja sin makt på detta hemska och obegripliga sätt?
då och då funderar jag över vilka människor som söker sej till vården och deras/våra motiv. gör vi det för att vi tycker att det är mysigt att någon behöver oss. Finns det andra bland oss som tycker att det är härligt att ha makt över andra. Finns det dom av oss som har så lite makt över våra egna liv att vi söker oss till vårdyrket för att åtminstone ha makt över någon någonstans.
fredag 17 oktober 2014
torsdag 16 oktober 2014
ambivalenta tankar
Den här morgonen vaknade jag och tänkte nu är det bra. Nu är allt bra.
Jag sträckte på mej i sängen, lakanen kändes sköna och svala och jag var utsövd. Klockan var sju och jag hade en hel ledig dag framför mej.
Hunden kom och sa god morgon på sitt oemotståndliga sätt.
jag låg kvar i sängen en stund och tänkte på den goda frukosten jag snart skulle äta. jag njöt av att inte ha bråttom.
jag tänkte på allt jag har, en bostad, ett intressant jobb, en ledarhund, vänner, allt jag behöver och lite till helt enkelt.
jag tänkte att jag kanske kan få vila i den här känslan ett tag nu, det vore på tiden...
Sen tänkte jag på cellprovtagningen jag skulle på idag. Det vore ju så himla typiskt och lägligt att få ett cancerbesked nu, precis nu när allting faktiskt har ordnat sej. Äntligen.
På väg hem från provtagningen gick jag med raska steg och djupa andetag längshantverkargatan. jag njöt av frihetskänslan, av att ha en kropp som fungerar, en ledarhund som är snabbbfotad, säker och glad och jag tänkte på att jag skulle köpa något gott till oss båda för att fira att vi hade gjort detta jobbiga som ett cellprov innebär.
Hemma vid porten tänkte jag att om jag nu skulle få ett hemskt provsvar, så vet jag i alla fall at tlivet kunde vara bra.
Jag sträckte på mej i sängen, lakanen kändes sköna och svala och jag var utsövd. Klockan var sju och jag hade en hel ledig dag framför mej.
Hunden kom och sa god morgon på sitt oemotståndliga sätt.
jag låg kvar i sängen en stund och tänkte på den goda frukosten jag snart skulle äta. jag njöt av att inte ha bråttom.
jag tänkte på allt jag har, en bostad, ett intressant jobb, en ledarhund, vänner, allt jag behöver och lite till helt enkelt.
jag tänkte att jag kanske kan få vila i den här känslan ett tag nu, det vore på tiden...
Sen tänkte jag på cellprovtagningen jag skulle på idag. Det vore ju så himla typiskt och lägligt att få ett cancerbesked nu, precis nu när allting faktiskt har ordnat sej. Äntligen.
På väg hem från provtagningen gick jag med raska steg och djupa andetag längshantverkargatan. jag njöt av frihetskänslan, av att ha en kropp som fungerar, en ledarhund som är snabbbfotad, säker och glad och jag tänkte på att jag skulle köpa något gott till oss båda för att fira att vi hade gjort detta jobbiga som ett cellprov innebär.
Hemma vid porten tänkte jag att om jag nu skulle få ett hemskt provsvar, så vet jag i alla fall at tlivet kunde vara bra.
söndag 12 oktober 2014
lördag 11 oktober 2014
torsdag 9 oktober 2014
tisdag 7 oktober 2014
måndag 6 oktober 2014
att bli överraskad av sig själv
(Den här texten har varit publicerad i tidningen psykodrama)
Innan jag kom i kontakt med psykodrama tänkte jag att det att vara spontant betydde att göra saker utan att tänka efterföre. Jag förväxlade antagligen spontanitet med impulsivitet.
Numera tänker jag istället att spontanitet handlar om att tänka väldigt fort och på flera saker samtidigt. Att blixtsnabbt kunna välja handlingssätt utifrån vilka konsekvenser man föreställer sig att valen kommer att få.
När man har tillgång till sin egen spontanitet kan det ofta hände att man blir överraskad av sig själv. Det blev jag, och inte bara jag för övrigt, en gång när jag hade bråttom till tåget.
Vi hade jobbat hela dagen, min vän Maria och jag. Nu skulle hon skjutsa mig till tåget. Vi var sådär trötta och uppvarvade som man kan bli efter att ha hållit i en workshopmed dramaövningar och diskussioner. Vi var lite stressade också, för i vanlig ordning var vi ute i sista minuten.
Maria letade parkeringsplats. Vi körde varv på varv runt järnvägsstationen och tiden gick. Tillslut gav vi upp och stannade på en otillåten plats.
- Vi springer, sa maria, det går säkert.
Då kom parkeringsvakten.
- Här får ni inte stå, sa hon.
- Jag vet, sa Maria, men min kompis är blind och jag måste följa henne till tåget, det går fort.
- - nej, sa parkeringsvakten,ni får inte stå här.
Jag försökte med samma förklaring som maria… Och tiden gick…
Här hade det kunnat sluta. Alla var vi lika instängda i vårt sätt att tänka. Jag ville inte missa tåget, maria ville inte ha böter, men hade samtidigt lite dåligt samvete eftersom det var på grund av henne som vi var sena. Parkeringsvakten ville göra sitt jobb och var säkert trött på alla undanflykter som folk kommer med.
Ja, här hade historien kunnat sluta med att jag missade tåget, men då plötsligt vände jag mig till parkeringsvakten:
- Ok, men då får du följa mig till tåget.
Jag tror vi blev lika förvånade alla tre, men p-vakten sa ja och nu var det bråttom. Jag hoppade ur bilen, hämtade ut min ledarhund från kombiutrymmet och så sprang vi.
- Det är jättedyrt med parkeringsböter, sa parkeringsvakten, mycket dyrare än att åka till Stockholm.
Innan jag kom i kontakt med psykodrama tänkte jag att det att vara spontant betydde att göra saker utan att tänka efterföre. Jag förväxlade antagligen spontanitet med impulsivitet.
Numera tänker jag istället att spontanitet handlar om att tänka väldigt fort och på flera saker samtidigt. Att blixtsnabbt kunna välja handlingssätt utifrån vilka konsekvenser man föreställer sig att valen kommer att få.
När man har tillgång till sin egen spontanitet kan det ofta hände att man blir överraskad av sig själv. Det blev jag, och inte bara jag för övrigt, en gång när jag hade bråttom till tåget.
Vi hade jobbat hela dagen, min vän Maria och jag. Nu skulle hon skjutsa mig till tåget. Vi var sådär trötta och uppvarvade som man kan bli efter att ha hållit i en workshopmed dramaövningar och diskussioner. Vi var lite stressade också, för i vanlig ordning var vi ute i sista minuten.
Maria letade parkeringsplats. Vi körde varv på varv runt järnvägsstationen och tiden gick. Tillslut gav vi upp och stannade på en otillåten plats.
- Vi springer, sa maria, det går säkert.
Då kom parkeringsvakten.
- Här får ni inte stå, sa hon.
- Jag vet, sa Maria, men min kompis är blind och jag måste följa henne till tåget, det går fort.
- - nej, sa parkeringsvakten,ni får inte stå här.
Jag försökte med samma förklaring som maria… Och tiden gick…
Här hade det kunnat sluta. Alla var vi lika instängda i vårt sätt att tänka. Jag ville inte missa tåget, maria ville inte ha böter, men hade samtidigt lite dåligt samvete eftersom det var på grund av henne som vi var sena. Parkeringsvakten ville göra sitt jobb och var säkert trött på alla undanflykter som folk kommer med.
Ja, här hade historien kunnat sluta med att jag missade tåget, men då plötsligt vände jag mig till parkeringsvakten:
- Ok, men då får du följa mig till tåget.
Jag tror vi blev lika förvånade alla tre, men p-vakten sa ja och nu var det bråttom. Jag hoppade ur bilen, hämtade ut min ledarhund från kombiutrymmet och så sprang vi.
- Det är jättedyrt med parkeringsböter, sa parkeringsvakten, mycket dyrare än att åka till Stockholm.
söndag 5 oktober 2014
att tvivla på det man hördet är en mycket underlig känsla den när det som är viktigast för mej inte ens finns för anra. i regeringsförklaringen pratades det, som jag tror, för första gången om personer med funktionsnedsättning utan att det handlade om vård och omsorg i första hand. men när panelen i god morgon världen skulle prata om regeringsförklaringen nämndes detta faktum inte ens. Det är nästan så att jag tvivlar på att jag hörde det jag hörde i fredags.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)