lördag 25 december 2010

vådan av att vara obstinat

När jag skulle börja i högstadiet skulle jag välja om jag ville ha trä eller syslöjd. När jag kom till skolan första dagen på höstterminen visade det sej att dom på skolan redan hade köpt en symaskin, en som var anpassad för en synskadad elev, med taktila märkningar så att man skulle kunna ställa in program och sånt, och ett nålskydd, så att man inte skulle behöva vara rädd för att sy sej i fingret...

Det var säkert bra och snällt och jag minns inte längre om jag hade tänkt välja syslöjd, men bara för att dom hade tagit det för givet blev jag naturligtvis tvungen att välja träslöjd i stället.

Det var i och för sej kul, men jag var ensam bland 14 killar och en machotyp till slöjdlärare, så det blev rätt tufft. Inte förrän i nian fick jag stå ensam vid svarven, men då var vi kompisar, machotypen och jag.

sy fick jag lära mej hemma.

Ni som tror att sånt där växer bort med åren, ni tror fel, det blir värre.
När jag skulle gå på jullov nu i år kom rektorn och sa att den julklapp som dom andra skulle få, den passade inte mej, så hon skulle tänka ut en annan.
- Det är säkert biobiljetter då, sa jag, och då behöver du inte alls tänka ut något annat, jag går gärna på bio.- jaha, sa hon, överraskat, vad bra.

Och i och för sej går jag gärna på bio, men jag hade faktiskt mycket hellre tagit något annat. Det var bara för att hon tog för givet att en blind människa inte vill ha biobiljetter, som jag blev tvungen att "vilja ha" det.

I bland blir jag faktiskt lite trött på mej.

torsdag 9 december 2010

det är inte allergikerna som är problemet, det är SRF

Nu har jag haft min ledarhund i nio år. Det mesta med att bli ledarhundsförare har för mej varit förenat med glädje och frihet. Min ledarhund har gjort mej mer självständig, givit mej mycket bättre kondition, gjort mej modigare och gladare.

Det finns naturligtvis en del problem med att ha och använda ledarhund också, allting har alltid en baksida. Jag har blivit utslängd från restauranger, nekad tillträde på andra platser och haft problem med att få delta på en del kurser, för att inte tala om problemen med att söka jobb som ledarhundsförare. Men det finns också många platser och företeelser där det har gått mycket smidigt.

Jag använder min ledarhund på jobbet utan problem, jobbet för mej just nu är två skolor och ett äldreboende. Jag har varit med min ledarhund hos tandläkaren, på blodgivning, på vårdcentral, på teater, på berättarkurser, sångkurser…ja, listan kan göras ännu längre.

Jag har också stött på problem och oförståelse där jag minst hade kunnat ana det, och det gäller SRF, synskadades riksförbund. Jag är inte själv medlem i denna organisation, som ska tillvarata synskadade personers intressen, men jag är ändå beroende av den, eftersom den dessutom har blivit myndighetsutövare när det gäller ledarhundsfrågor.

I huset där SRF har sina lokaler, får man inte röra sej fritt med ledarhund, man säjer att det beror på att man vill ta hänsyn till personer som är allergiska och som arbetar i huset. Men både jag och SRF vet att det är helt meningslöst med såna arrangemang. Det vet vi eftersom vi har pratat med, lyssnat på och läst vad Magnus Wickman, professor i allergi, har att säja om hundallergi och ledarhundar. Han säjer att det är mindre än en procent av Sveriges befolkning som har allvarlig hundallergi. Det betyder att så länge det finns personer i SRF-huset som har hundar hemma så finns det också hundallergen över allt i huset. Och ledarhundarna gör knappast någon skillnad. Dessutom har SRF skrivit på en överenskommelse med astma/allergiförbundet där man har bestämt att eventuella konflikter mellan personer med allergi mot hund och ledarhundsförare ska lösas av individerna själva. SRF bryter alltså mot sin egen överenskommelse.

Det gör man även i andra sammanhang. När SRF har kurser och det finns någon på kursen med hundallergi, så har det hänt att SRF har skrivit hem till alla ledarhundsförare som ska delta och uppmanat dom att lämna hundarna hemma, eller att lämna dom på sitt rum.

Ni kanske tänker att det inte är ett så stort problem då, om mitt största bekymmer är SRF, men det är det. Framför allt är det ett trovärdighetsproblem. Allmänheten, kursanordnare, restaurangägare med flera, hör då och då av sej till SRF för att fråga hur dom ska agera gentemot ledarhundsförare. Politiker och andra besöker SRF i deras lokaler, och även om dom kanske inte är där för att prata ledarhund, så får dom ändå se med egna ögon hur SRF handlar mot sina egna anställda ledarhundsförare. Det naturliga är förstås att både allmänheten och dess företrädare då tänker att SRF gör på det ultimata sättet, vad skulle dom annars tro?

Att föregå med gott exempel är ett effektivt sätt att lära andra hur man ska göra och det funkar tyvärr också lika bra tvärt om. Här om dagen var jag på teater. Det var inga problem med att använda min ledarhund där, den enda kommentaren var från killen som stod i baren:
”Och hunden är i tjänst, så den ska väl inte ha nåt härifrån förstås?”

Men sen dök det plötsligt upp en person som är anställd på SRF, och genast började hon ifrågasätta om min hund verkligen kunde följa med in i salongen. Det är inte alls konstigt att hon gör det, hon är ju van från sin arbetsplats och hur man gör där.

Jag är ledsen att behöva konstatera det, men SRF motarbetar mej som ledarhundsförare och dom gör det aktivt. Jag vet inte varför och det är för mej helt obegripligt och mycket, mycket sorgligt.

onsdag 8 december 2010

för vems skull

När jag känner mej maktlös och upprörd över något, så brukar jag skriva. Jag vet inte om det alltid hjälper, men i bland är det det enda jag kan komma på och det är i alla fall bättre än att inte göra något alls och gå sönder av all maktlöshet:

För nån veckasen hade vi julfest på en av skolorna som jag jobbar på. Det var jättefint med pappersdukar på borden, godis och pepparkakor, skinkmackor och glögg och det kom många anhöriga till barnen, förmödrar och mormödrar, pappor och mammor och ett och annat småsyskon. det var mysig julstämning helt enkelt.

Det här är en träningsskola, barnen som går här har alla olika funktionsnedsättningar, både intellektuella och fysiska, ingen av dom kan prata med vanliga ord, utan uttrycker sej på andra sätt.

När det blir så här annorlunda på skolan, när det inte ser ut som vanligt, blir barnen förstås nyfikna och förundrade, några kanske också blir lite oroliga, men den här dagen var det luningen som belv det.

utom jag då.

En flicka kom och satte sej mitt emot mej. hon är elev på skolan och hennes främsta sätt att ta reda på saker om verkligheten är att trumma på den eller att få den att låta på andra sätt, alltså började hon med att trumma lite på bordet för att kolla om det lät som vanligt även om det såg annorlunda ut den här dagen. Det lät som vanligt och jag fick skärpa mej för att inte trumma med, en yrkesskada som jag har.

Nu kom turen till duken, jättefin pappersduk, säkert julmotiv på, och vad den lät kul när man drog med naglarna på den... då kom fröken:
Hon tog flickan med sej, och gick därifrån, förklarade ingenting för någon, sa bara:
jaha, då får väl vi tacka för oss".

jag blev ledsen och upprörd:
"det där var väl onödigt, hon ville ju bara kolla in duken", sa jag, till lite vem som helst som satt där och någon svarade:
"jamen, det måste ju funka socialt också..."

för vem då? Det var hon som var på hemmaplan, vi var på hennes skola, annars brukar man väl ta seden dit man kommer eller? och ärligt talat, vem i det här sammanhanget har lättast för att anpassa sej och vara flexibel?

Och även om jag skulle tycka att detta beteende från läraren var ok, vilket jag alltså inte tycker, så funkar det inte. Den här flickan har ingen aning om varför hon inte fick sitta vid bordet, för henne var det nog bara jättekonstigt, först satt hon där och sen plötsligt så tog någon henne därifrån.

Sånt här gör mej jätteledsen och smått desperat, när ska vi lära oss att uppföra oss vettigt mot dessa barn?