onsdag 27 maj 2009

vådan av att byta roll med en telefon

Ja, nu är den alltså hemma igen, min telefon, på hittegodset tog dom inte kort, så vi fick springa och leta bankomat först.

Nu hade jag ju tänkt byta roll med min telefon, men det gör man inte ostraffat, därför får ni bara en liten bit av historien, resten kommer en annan gång:

Jag har alltid trott att sofia tycker mycket om mej. Hon har alltid tagit hand om mej, jag har alltid fått följa med henne överallt och hon har mej till en massa saker, klocka, kalender, väckarklocka, anteckningsbok, ja hon till och med bloggar med mej i bland... och ringer då förstås... Så därför kunde jag inte tro mina ögon, när hon bara gick ifrån mej sådär på bussen, jag försökte ropa, hon hade ju blåtandheadsettet på sej, men hon hörde mej inte. Jag har aldrig känt mej så övergiven i hela mitt liv, något hade hänt mej somjag trodde var helt otänkbart...

Längre kom jag inte i mitt rollbyte, för här kom plötsligt ett minne från när jag var liten och var med om något liknande... Och nu blir ni besvikna, men jag tänker inte berätta mer, eftersom halva min släkt läser denna blogg. Men ni som vill veta vad jag kom ihåg, ni får maila.

Om vi inte är släkt så ska jag svara.

Nu bakar jag bröd och ska jobba lite till innan det är dags att pusta ut för dagen.

dagen började med brandvarnaren

och det är ju ingen kul början, Det var brödrosten som utlöste den. Brandvarnare är inte bra för blind människor, för man tappar orienteringsförmågan och tankeförmågen på samma gång, och det är ju två högst väsentliga förmågor att ha om det verkligen skulle brinna.

Nu gjorde det inte det, brann alltså. Min första impuls var att få tyst på brandvarnaren, men då kom jag på att det kanske brann i brödrosten trots allt, så då gick jag tillbaks och drog ur sladden och flyttade bort gardinen, fast nu var min stressnivå på topp.

Vovven är cool, hon bryr sej inte ens om några brandvarnare, men när jag klättrar på stolar och viftar i taket under brandvarnaren, då blir hon lite orolig, så när den äntligen tystnade och jag kunde klättra ner från stolen, ja då höll jag på att slå ihjäl mej på henne...

Kl åtta hade jag en tid hos ögonläkaren. Jag har aldirg varit på s:t eriks sjukhus fastän jag bor granne med det och fastän jag inte kan se, men det var över 20 årsen jag var hos nån ögonläkare, dom kan inte hjälpa mej med något. Nu behövde jag ett papper bara.

Kvart i nio kom doktorn farande, försenad:
"a, han har ju så många arbetsplatser, han kanske hade glömt var han skulle vara i dag" sa skötersan. Tänk att kvinnor alltid ska hålla på sådär, när jag hade många arbetsplatser då använda jag mej av en kalender...

Ja, så det höll på att bli dyrt, 300 spän för besöket och så förlorad inkomst, men det gick ju snabbt att konstatera att jag inte kan se. Intressant var det att jag fick två diagnoser till, grå starr och så nåt med synnerven, förutom trasig hornhinna och degenererade näthinnor, som jag redan visste om.
"då är det verkligen kört," försökte jag skoja
"Ja, rent synmässigt i alla fall" sa han och det var ju en tröst.

I väg till jobbet där mina fördommar fick sej en knäck, en ny elev skulle komma och hon skulle ha hela sin familj med sej. Jag drog genast slutsatsen att dom inte kunde vara från sverige, men det var dom... Där fick jag.

På väg hem skulle jag lämna in böcker på bibblan åt J, Där har jag inte varit sen dom öppnade på nytt, men jag har hört att det har blivit svårt att få hjälp där och det var det:
Först kom jag in och väntade på att någon skulle se mej och förstå att jag inte hittar där, men ingen såg mej, så jag frågade en annan besökare om jag var på biblioteket, det var jag. vovven och jag gick in och började leta efter folk, alldeles tomt och man har ju ingen lust att ställa sej där och ropa hallå.

till slut hittade jag en medmänniska som jag frågade:
- Kan du se nån som jobbar här?
- Ja, sa hon, där.. pekade antagligen.
och jag blir ju sådär övertydlig
- du, jag är blind, det är därför jag har ledarhund, så jag kan inte se var du pekar.
- Där sa hon... Jag kanske kan gå med dej,
- Ja tack
Sen ställde hon mej framför en disk, bakom vilken det tydligen satt någon.
- Hej, sa jag, du kanske inte ser mej?
- Jo, vill du ha hjälp...

tur att man kan låna böcker på nätet.

Nu ska jag gå och hämta min telefon, tänk att någon faktiskt lämnade in den på hittegodset, det var väl snällt. Lite synd att den inte kan berätta vad den har varit med om, men min psykodramatiska vän har sagt att jag ju kan byta roll med telefonen och berätta. det gör jag nog här på bloggen, vem vet. puh.

tisdag 26 maj 2009

saker man kan vara glad för

I dag är jag glad att jag är vegetarian, men det hjälper ju inte dom danska grisarna.

måndag 25 maj 2009

en bra dag

Klockan fem vaknade jag och gick upp för att ge vovven lite mat. Hon har haft nåt magstrul som gör att hon inte kan ha för långt mellan mattiderna. Nästa gång jag vaknade var kl halv åtta och då gick jag upp på riktigt.

efter den vanliga morgonprommenaden gick jag hem och färgade håret. Medan färgen satt i började jag skriva på min hemtenta ineoschamanism och det gick jättebra. Jag hade flyt och det kändes riktigt kul att skriva, jaghar en klar bild av hur jag vill att den ska bli.
en snabb lunchprommenad och sen en stund med "kärlek och vilja" av Rollo May på balkongen.

På eftermiddagen träffade jag en vän, vi satt i gräset vid bergsundsstrand och pratade, nåja, jag pratade i alla fall och vovven åt en pinne, på bussen hem träffade jag en gammal bekant, som verkade ha det jättebra.

Hemma igen, mera Rollo May på balkongen, fast nu ihop med ett glas vin och så koltrasten då, sen kom netxtra hem med allt tungt jag hade handlat.

Nu ska jag snart gå en sväng med vovven och lukta på syrenerna i kronobergsparken. Jag lyssnar på musik från corsica och har det bra.

I morgon, kanske, ska jag ringa till folkhögskolan jag har sökt jobb på och fråga hur det går, men inte om jag mår såhär bra som i dag, då vill jag inte ha några negativa besked, då skiter jag i att ringa dom.

söndag 24 maj 2009

kontaktimprovisation och krishna

på väg hem från kontaktimrpon går jag som i dvala. Jag njuter så helt och fullt av att bara vara i min kropp och känna hur den rör sej att jag knappt märker att vi kommer fram till fridhemsplan, men där blir jag väckt av att miin hund plötsligt tvärstannar utanför dörrarna till tunnelbanan:
- Nä, säjer hunden, inte hari krishna nu också och du matte, dom står rakt i vägen, där vi brukar gå. det är väl ok med dom där fina små bjällrorna dom har, men i dag har dom drabbats av nåt stort, för dom skrålar och har jättestora trummor.
- Äh, säjer jag till hunden, kom igen, och jag förväntar mej att hon ska ta en omväg och gå runt alla skrålande människor, men hon har ingen lust att kompromissa, hon går rakt in i hopen, som delar sej, fortfarande skrålande och trummande...

Ja, det är ju bara att låtsas att allt är som det ska, hej hej, ropar jag, en flicka vill ge mej något, men då springer vi.

måndag 18 maj 2009

i dag tänker jag på att ge upp

Det är ju skillnad mellan att ge sej och att ge hupp, för att inte tala om att ge bort.

Om jag ger mej, om jag säjer att ok då, vi skiter i det, jag slutar att försöka, jag ger fan i att jobba med musikterapi, jag gör helt enkelt ingenting, utan jag sätter mej bara här och väntar...

Vad skulle hända då?

Om jag försöker tro på att jag är lika mycket värd oavsett hur mycket nytta jag gör för andra, att det jag har gjort är lika mycket värt även om jag slutar göra det, om jag bara ger mej... till livet...

Vad skulle hända då?

tänk om ingenting händer. Men det går ju inte, det händer alltid något, det blir t ex kväll, vår, söndag, och jag gör alltid något, andas, tänker, finns.

detta tänker jag på i dag, när det regnar.

fredag 15 maj 2009

hur är det meningen att jag ska ha det då?

Här har jag ägnat mej en hel termin åt att göra mej oumbärlig på det enda jobb jag har och det endaag har åstadkommit är att jag ska få färre timmar där! Förutom att jag nog håller på att göra mej omöjlig dessutom.

"när gud stänger en dörr, öppnar han alltid ett fönster"

ELLER HUR, nån sorts jävla pytteliten vädringslucka i så fall, högt upp nånstans, för att tamej ut där, måste jag för det första krympa... för det andra har han inte försett mej med nån stege.

Vad är det meningen att jag ska göra nu då?

lördag 9 maj 2009

det är lika bra att ge järnet

så denna morgon har jag haft en Dan Anderssonmorgon, ska man ändå må dåligt och tycka synd om sej själv, så kan man ju göra det ordentligt. Mitt i alla dikter om döden hittade jag den här:
Min kärlek föddes i lustfylld vår,
på stränder av lekfullt dansande vatten,
och vildhonung drack jag i ungdomens år
på ängar, våta av dagg i natten.

Min kärlek föddes vid Paiso älv,
där laxarna hoppa och jäddorna jaga.
där vart den en visa som sjöng sej själv,
en vildes rus och en spelmans saga.

Den sjöd i mitt blod varje svallande vår,
pånyttfödd att locka och vinna,
den sjöng där all världen i vinrus går
och jord och himlar brinna.

Men aldrig mera älskar jag så
som i rosornas år, som vid Paisos vatten,
min kärlek är gammal och börjar bli grå,
och hittar ej vildhonung mera i natten.

fredag 8 maj 2009

regn

Nu har alla människor på mina kontaktlistor loggat ut, ingen finns på skype, ingen finns på windows messenger, inte ens i bolivia eller på nya zeland. ute ösregnar det, vovven snarkar.
Jag tar en huvudvärkstablett och går och lägger mej.

slutsatserna från dagen
1: Om föräldrar kunde låta sina barn vara ifred och tala för sej själva, så skulle det bli mycket bättre,
2: jag kommer nog inte att bli en rättshaverist när allt kommer omkring.

god natt

torsdag 7 maj 2009

denna dag måste dokumenteras

Jag vaknade kl 5 av att jag förstod vad det var jag hade varit med om på soul voicekursen i helgen. först blev jag jätteglad, sen jätteledsen. Vad det var jag kom på, det säjer jag inte...

Det var återbesök på hörselkliniken, med hörselprov. vovven låg i ett hörn och stensov, hon gillar ljudisolerade rum, det gör jag också. Jag hade lurar på båda öronen, trattar i öronen och lurar på pannan och bakom ena örat, brus i det friska örat och pip alternativt ord i det vänstra, det jag hör dåligt på:
Nu hör ni båt
Båt,,
"om du inte hör får du gissa," sa hon som fixade med alla apparater. Men jag, som jobbar med folk med talsvårigheter, jag är en baddare på att gissa... Och en annan sak. Jag har läst akustik, så när bruset som ska störa det friska örat byter frekvens, då kan jag räkna ut vilken frekvens pipet ska ha som snart kommer i det andra örat...

"Men den här hörapparaten är ju inte bra, du skulle ha haft en annan från början"
Och jag, som inte tänker före vräker ur mej:
2Jaha, då har jag kanske varit trött och deppig och brutit ihop och sagt upp mej från jobbet helt i onödan"
Jamen, så får man inte säja, hon blev jätteledsen, det var dumt av mej.

När hon kom in i det ljudisolerade rummet,hörde jag henne inte pga alla heltäckande lurar jag hade på mej, när jag talade om det för henne, att hon måste förvarna mej på nåt sätt, bad hon om ursäkt så till den milda grad att jag fick trösta henne:
"Men det gör ingenting, jag talar ju bara om hur det är, så löser vi ju det"
"Men det borde jag ju ha kunnat räkna ut, om man bara tänker efter lite, så borde man ju fatta det..."
Och i väntrummet satt redan nästa patient.
Hemma en stund tänkte jag lite på patientombudsmannen. Att jag kanske har haft det jävligt i onödan, att jag faktiskt har försökt påpeka det förut för min öronläkare...

Sen var det iväg på jobbprat med en diakon i Sofia Församling. Sl har ett jättebra telefonnummer dit man kan ringa och få hjälp med hur man ska hitta till adresser. Jo, ni andra kanske kan läsa kartorna på deras jättebraiga hemsida, men det kan inte jag, ännu, så jag visste hur jag skulle hitta dit. På bussen tappade jag min mobil. Mycket opraktiskt för en som bara har mobil och ingen fast telefon.

Vid sofia Församling stod en massa tanter och försökte komma in, jag bildade flock med dom, hela tiden tänkte jag att jag måste spärra min telefon. Sen visade det sej att vi stod vid fel port. Innanför porten dök det upp en man som jag fick låna mobilen av, jag ringde J och bad hans telefonsvarare att spärra mobilen... Min alltså.
Hos diakonen gick det bra tror jag, men det tror jag alltid. När vi var klara ringde jag J igen och kollade att min telefon var spärrad, det var den, puh.
"Och jag har pratat med Janne också" sa han.
"va, vem är det?"
"han som du lånade telefonen av, jag tackade för hjälpen"

Utanför porten bad jag en person om en vägbeskrivning till busshållplatsen. Hon visade mej fel och det slutade med att vi var på folkungagatan och då kunde jag ju ta tunnelbanan lika gärna. alla ticksignaler hade blivit jättelågt ställda... Sen kom jag på att det var batteriet i min hörapparat som var slut.

På väg in i tunnelbanan höll jag på att välta omkull en gammal man, han bad om ursäkt.

På kaffe Blåbär talade killen bakom disken antagligen i vanlig samtalston, men jag hörde honom inte.
"kan du tala lite högra, jag har inget batteri i hörapparaten"
Han blev alldeles tyst, han tänkte säkert:
"och jag som alltid har trott att det är blind hon är"
Så jag fick förklara, men jag vet inte om han trodde att jag skojade