fredag 29 oktober 2010

att motarbeta eller kapitulera

från början upptäckte jag inte att jag hade höstdepressioner, eller snarare vinterdeprressioner förrän dom tog slut. Det brukade gå till så att jag vaknade en morgon och kände mej som om jag hade öppnat ögonen för första gången på månader. Jag brukade också vara akut sugen på frukt och nötter. Ute på stan hörde jag plötsligt människorna omkring mej, vad dom sa till varandra och det intresserade mej igen. Det kändes som om någon hade lyft bort en glaskupa från hela mej och som om någon äntligen hade tagit bort gyttjan som jag hade försökt röra mej i så länge.

Så var det förut. Nu vet jag om att vinterdepressionen finns och alltid kommer och jag har läst och fått många tips om hur man kan motarbeta den och jag har försökt:
mycket sol och annan utomhusvistelse
starka lampor hemma,
bra mat och regelbunden sömn,
kontaktimprovisation för att det är kul och för endorfinerna,
samvaro med vänner och inte för mycket tid till ältande...

Men DET GÅR INTE.

Nu har det börjat, jag känner mej som om jag befinner mej under vatten, nej, inte så att jag inte kan andas eller så, men ni vet hur ljudet blir under vatten, lite avlägset och rätt ointressant i största allmänhet. Jag drabbas också av en akut sömnlust när som helst och ofta och jag vill inte gå upp på morgonen oavsett vad jag ska göra, inte ens om det jag ska göra är jättekul och min hund är lika morgonlycklig som vanligt.

Och jag börjar släcka ner, göra mysbelysning och knappt det, mina vänner börjar höra av sej och undrar om jag har rest bort eller så..

Den är alltså här i alla fall, så hur ska jag göra, gå och lägga mej och vänta på våren? Och har det någon betydelse att jag kämpar emot varje höst eller är det bättre att bara inrätta sej?

Inte vet jag, och för tillfället bryr jag mej inte heller, utan säjer bara god natt, vi ses till våren.

söndag 10 oktober 2010

nä hugger först

Det var första gången på kursen i kontaktimprovisation. vi satt på golvet i en ring. vi skulle presentera oss och saamtidigt passa på att säja till om det var något särskilt man ville att dom andra skulle veta om en.

så, när det blev min tur sa jag det gamla vanliga om att jag inte kan se och om hur jag vill att folk ska vara mot min ledarhund, inga konstigheter och inga frågor.

en tjej sa att hon inte förstod svenska, så hon undrade om vi kunde prata engelska i stället, det var inte heller några problem.

När prressentationen var över och innan vi hade kommit i gång, kom hon fram till mej, hon som inte kunde svenska, och sa att hon inte heller kunde se nu, för hon var tvungen att ta av sej sina glasögon när vi dansade.

Jag blev otroligt provoserad.. Eller hur, nu är jag lite blind, usch vad jobbigt, precis som du Sofia, jag vet precis hur det är, typ så och jag sa nåt spydigt om att hennes deffenition av att inte se nog var lite annorlunda än min och att en väsentlig skillnad var att när kursen var slut i kväll, så kunde hon ta på sej sina glasögon.. nåt sånt sa jag och hon gick sin väg förstås.

Nästa gång var hon inte där och hon har inte kommit tillbaka sen dess och jag kan inte sluta tänka på henne. Jag kan inte sluta skämmas heller. för tänk om hon bara gjorde ett försök att vara vänlig. Hon kanske tänkte att vi var lite lika hon och jag, i alla fall lite på samma sätt utanför, hon för att hon inte pratade svenska och jag för att jag inte kan se. tänk om hon bara ville vara tillsammans, tänk om hon bara ville visa solidaritet och det här sättet var det bästa hon kunde komma på. tänk om det var så, och så gjorde jag sådär, vad hemskt, vilken hemsk människa jag är..

Och jag hade önskat att jag nån gång i bland kunde låta bli att hugga innan jag tänker.

måndag 4 oktober 2010

varför jag vill springa

Nu när min ledarhund har blivit gammal och inte längre far fram som en virvelvind genom världen, utan promenerar i sakta mak, då inser jag vad det var som gjorde mej så arg förr, innan jag hade henne. arg och frustrerad.

Det var alla människor som ville prata med mej om mej, som tog för givet att det alltid är fritt fram, att jag var nån slags vandrande informationspelare eller nåt. Jag trodde att dom hade försvunnit, men nu inser jag att jag har sprungit ifrån dom i några år. Nu kan jag inte längre komma undan.

det är inte bara det att dom tror att jag jämt vill prata om min synskada med dom, dom tar också för givet att det är helt okej med persnoliga frågor, om min pojkvän också är blind, om jag har nån alltså, hur jag gör när jag drömmer, om jag kan se då alltså, om jag vet hur rött ser ut, om jag vet vad än färg är, om jag inte tror att det skulle vara ännu värre att vara döv i stället, om jag inte är rädd för att bli lurad, rånad, överfallen...

Men, nu när jag inte kan springa ifrån dom, då kommer också en del av mina gamla strategier tillbaka, den absolut bästa är att ställa samma frågor till dom. gissa om dom blir förvånade Det tråkiga är att dom för det mesta inte förstår varför jag frågar så konstigt, men dom brukar i alla fall ge sej iväg, nästan springande...