att motarbeta eller kapitulera

från början upptäckte jag inte att jag hade höstdepressioner, eller snarare vinterdeprressioner förrän dom tog slut. Det brukade gå till så att jag vaknade en morgon och kände mej som om jag hade öppnat ögonen för första gången på månader. Jag brukade också vara akut sugen på frukt och nötter. Ute på stan hörde jag plötsligt människorna omkring mej, vad dom sa till varandra och det intresserade mej igen. Det kändes som om någon hade lyft bort en glaskupa från hela mej och som om någon äntligen hade tagit bort gyttjan som jag hade försökt röra mej i så länge.

Så var det förut. Nu vet jag om att vinterdepressionen finns och alltid kommer och jag har läst och fått många tips om hur man kan motarbeta den och jag har försökt:
mycket sol och annan utomhusvistelse
starka lampor hemma,
bra mat och regelbunden sömn,
kontaktimprovisation för att det är kul och för endorfinerna,
samvaro med vänner och inte för mycket tid till ältande...

Men DET GÅR INTE.

Nu har det börjat, jag känner mej som om jag befinner mej under vatten, nej, inte så att jag inte kan andas eller så, men ni vet hur ljudet blir under vatten, lite avlägset och rätt ointressant i största allmänhet. Jag drabbas också av en akut sömnlust när som helst och ofta och jag vill inte gå upp på morgonen oavsett vad jag ska göra, inte ens om det jag ska göra är jättekul och min hund är lika morgonlycklig som vanligt.

Och jag börjar släcka ner, göra mysbelysning och knappt det, mina vänner börjar höra av sej och undrar om jag har rest bort eller så..

Den är alltså här i alla fall, så hur ska jag göra, gå och lägga mej och vänta på våren? Och har det någon betydelse att jag kämpar emot varje höst eller är det bättre att bara inrätta sej?

Inte vet jag, och för tillfället bryr jag mej inte heller, utan säjer bara god natt, vi ses till våren.