morgontankar om potatis

en gång för längesen hörde jag en intervju med en gammal man som bodde i Tallin. Han berättade om hur svårt det var att leva där som pensionär, hur fattigt det var. det som fastnade mest i mitt minne var när intervjuaren började prata om mat:
- vi äter mest potatis.
- tycker ni om det då?
- man får vilja ha det som finns.
jag tänker ofta på det, inte, man får ta det som finns utan "man får vilja ha det som finns".
Idag kom jag att tänka på honom och hans potatisar när jag kom på mej själv med att tycka om mina tidiga promenader till tåget, när det nästan fortfarande är natt. Textfält Redigerar en gång för längesen hörde jag en intervju med en gammal man som bodde i Tallin. Han berättade om hur svårt det var att leva där som pensionär, hur fattigt det var. det som fastnade mest i mitt minne var när intervjuaren började prata om mat:
- vi äter mest potatis.
- tycker ni om det då?
- man får vilja ha det som finns.
jag tänker ofta på det, inte, man får ta det som finns utan "man får vilja ha det som finns".
Idag kom jag att tänka på honom och hans potatisar när jag kom på mej själv med att tycka om mina tidiga promenader till tåget, när det nästan fortfarande är natt.

att bryta mönster

Location:- det är bara lokföraren, säjer lokföraren. Han tror nog att han skrämde mej, för jag stannade till och såg mej omkring. Jag visste att det var lokföraren, jag hörde nycklarna, men trots hörapparaten kunde jag inte höra om han var bakom eller framför mej. - jag blir så imponerad av dej och hunden, att ni kan ta er fram... åh, nej, tänker jag, inte nu igen, - eller hur, säjer jag, för att inte tala om att klara av jobbet också, när man väl har kommit fram. - vad jobbar du med då? - jag är musikterapeut. - vad häftigt. jag tänker just säja att jag tycker det är häftigt att vara lokförare också, men då har han redan stängt sin dörr. vissa dagar går det att bryta mönstren, sina och andras. Textfält Redigerar - det är bara lokföraren, säjer lokföraren. Han tror nog att han skrämde mej, för jag stannade till och såg mej omkring. Jag visste att det var lokföraren, jag hörde nycklarna, men trots hörapparaten kunde jag inte höra om han var bakom eller framför mej. - jag blir så imponerad av dej och hunden, att ni kan ta er fram... åh, nej, tänker jag, inte nu igen, - eller hur, säjer jag, för att inte tala om att klara av jobbet också, när man väl har kommit fram. - vad jobbar du med då? - jag är musikterapeut. - vad häftigt. jag tänker just säja att jag tycker det är häftigt att vara lokförare också, men då har han redan stängt sin dörr. vissa dagar går det att bryta mönstren, sina och andras.