den förstående allmänheten

Jag har alltid fått lära mej att folk i allmänhet är snälla och vänliga människor. Om dom mot förmodan skulle göra något dumt, elakt eller kränkande, så är det i alla fall inte meningen. dom vill mej inte illa egentligen, dom är bara okunniga, obetänksamma eller så förstår dom inte bara... Men nu ska jag berätta något, det är inte sant. I bland vill dom mej illa, i bland skiter dom totalt i vilka konsekvenser deras handlande eller brist på handlande får för mej. Och nu tänker jag inte hålla dom om ryggen längre.

En gång för längesen, när jag jobbade som telefonist på synskadades riksförbund, ringde en man och undrade om man inte kunde stänga av ticksignalerna på natten, för dom störde honom när han ville sova med öppet fönster. Jag var ung då, jag blev inte arg, utan sa bara att då måste man ju stänga av trafikljusen för alla, annars skulle det bli orättvist. Han blev lite spak när han insåg att han pratade med en som behöver ticksignalerna...

Och nu, ska SL stänga av högtalarna som sitter utanpå bussarna och säjer vilket nummer bussen har, på nätterna, för allmänheten blir störd. Jag vet inte vilket som gör mej mest ledsen, förvånad och arg, att folk kan vara så småaktiga att dom klagar över något som bevisligen underlättar livet för någon annan, eller att SL går med på det:
"naturlitgvis, det är klart att du ska få sova med öppet fönster utan att behöva höra ljudet från dom tillgängliga bussarna, självklart förstår vi och håller på denna din mänskliga rättighet"
År 2010 skulle vara ett tillgänglighetens år, lätt avhjälpta hinder, skulle undanröjas för att öka tillgängligheten för oss med funktionsnedsättningar.

Allmänheten utgör bevisligen inte ett sånt

obegripligheter eller när formulären styr del 2

Jag ger mej inte. För mej är det fullkomligt obegripligt att ni inte kan se det orimliga i detta system:
Jag är blind.
det betyder attjag inte kan se.
Det betyder att jag inte kan orientera mej med hjälp av synen.
Därför behöver jag en ledsagare i bland,
t ex när jag ska åka tåg,
för att hitta till tåget,
Jag bor i stockholm,
det betyder att jag brukar åka tåg från Stockholms central.
Där hittar jag inte så bra,
eftersom jag är blind,
därför behöver jag en ledsagare där.
På Stockholms central finns det fyra stycken mötesplatser som någon har placerat ut,
där jag kan bli mött och få hjälp av en ledsagare.
Jag kan inte hitta dessa mötesplatser
eftersom jag är blind.
Däremot finns det två andra platser på stockholms central som jag hittar till,
det lärde jag mej långt innan dessa mötesplatser placerades ut.
Men till dessa platser, som jag kan hitta till, kan det inte komma någon ledsagare och möta mej.
Därför får jag ingen hjälp med att hitta mitt tåg.
därför är risken stor att jag missar mitt tåg,
därför är min oro inför mina resor nuförtiden mycket stor.
För mej skulle det rimliga vara att den person som ska hjälpa mej
som har det som arbetsuppgift,
som kan se och hitta på stockholms central
också skulle vara den som tar sej till platsen dit jag kan hitta.
För mej är det helt orimligt att jag,
som är blind,
som inte hittar på stockholms central,
som därför behöver en ledsagare
ska vara den som ska leta reda på någon av dessa fyra platser där ledsagaren kan möta mej,
eftersom ledsagaren kan se,
eftersom ledsagarens arbetsuppgift är att ledsaga
och eftersom ledsagaren hittar på stockholms central.
Vilket tycker ni är mest rimligt?

hör du vem det är?

Känner ni igen dethär:
Man träffar någon på stan, någon som hejar glatt på enoch börjar prata som om man känner varandra och visst görman det, men var var det nu igen jag träffade den här människan, på vilket sätt hör vi ihop? Eftersom man inte har frågat direkt, så får man stå där och gissa, och försöka räkna ut hur det ligger till, medan man ser ut som om man har full koll. I ens huvud bläddrar och bläddrar man för att hitta rätt...

eller hur, vi känner igen oss i det allihop och ändå klarar vi inte av att hantera situationen när den dyker upp, men har ni nånsin varit med om att någon kommer fram till er, ställer sej framför och säjer:
Hej, ser du vem det är?
Nej, antagligen inte, om ni inte, som jag är hänvisad till att känna igen folk på deras röster, för då får man vara med om det ofta. Jag vet inte varför, om folk kanske tror att det är svårare att känna igen nån på rösten än på utseendet, men just därför vore det väl bättre om man sa vem man är i stället, eller?

I förra veckan var jag med om det två gånger under samma dag, den ena var en terapeut som försökte lösa en konflikt vi hade på een arbetsplats en gång och den andra var en före detta arbetskamrat. båda ropade på mej och frågade om jag hörde vem dom var. Innan jag han svara fortsatte dom båda två att berätta var vi hade träffats och under vilka omständigheter, men inte vad dom hette.
- du kanske har ett namn, sa jag till båda, och då blev det pinsamt...

När jag stör mej på saker, så försöker jag tänka ut hur jag ska göra nästa gång det händer mej och då brukar jag försöka hitta på en så kul lösning att jag nästan börjar önska att det ska hända igen, då gör det aldrig det.

Så nästa gång någon kommer fram till mej och frågar mej om jag kan höra vem det är, då ska jag föreslå att vi tillsammans kollar igenom personens väska, för även om dom har glömt vem dom är och måste fråga andra om det, så kan vi ha tur och hitta ett idekort eller nåt... så får dom svar på sin fråga.