torsdag 30 oktober 2008

när jag tänker på dej

som ska ha fest fastän du är död, så tänker jag att du är den enda människan jag känner som skulle komma på en sån idé, att jag är glad att jag hann lära känna dej, att din energi finns kvar och att jag kan höra din röst när jag vill och ibland när jag inte vill också. Att du inte tänkte finna dej i nånting och det är nästan så att du inte finner dej i att vara död heller, du ska ju ha fest på lördag.

Du har önskat dej en glad fest och vi ska göra vårt bästa, men ärligt talat, det är inte så himla enkelt att vara glad, för jag saknar dej så himla mycket, fastän jag kan höra dej innuti mej.

onsdag 29 oktober 2008

tänk att dom inte ville ha mej

det är ju helt ofattbart, tänk vad dom går miste om.

Mina ambisiösa vänner brukar alltid fråga varför dom inte får jobb dom har sökt, men det tänker inte jag göra. Jag vill inte veta det, jag kan inte tänka mej ett enda skäl som jag skulle kunna godta. Jag skulle bara bli arg och det har jag ingen lust med.

nu har jag ägnat två dagar åt att:
söka nya jobb,
ligga under en filt och läsa och äta smågodis,
långa yogapass,
långprommenader,
långa telefonsamtal och samvaro med goda vänner.
Det är tur att jag har en egen firma, för jag vill ju ha mej i alla fall

måndag 27 oktober 2008

hur menar dom då

vem är suspekt? Om man reser i sällskap med en vegetarian, är man misstänkt då?
Ska man i så fall börja äta kött "läs hamburgare eller fried chicken" för att ens vänner inte ska bli terroriststämplade, för att inte tala om en själv?

Man får helt enkelt börja lifta i stället, eller resa som fripassagerare. Ännu bättre är väl att bara resa i sin fantasi, då behöver man varken pass eller visakort och inte ens CIA vet var man är, fast fan vet...

tisdag 21 oktober 2008

jag skulle ju bara åka buss...

När jag klev på fyran och satte mej på handikappplatsen hörde jag en arg röst:
tant 1: Här sätter du dej inte!
Jaja, tänkte jag, och satte mej ändå, längst in, så lång från tanten det bara gick, men hon fortsatte:
Tant 1: här får du inte sitta med hunden, gå bort härifrån!
Jag: pekar på ledarhundsselen: Dethär är en ledarhund, pekar på mej, jag är blind, pekar på symbolen för handikappplatsen, detta är en handikappplats.
tant 1: Jag ryr mej inte om vad det är för en hund, jag tycker inte om hundar, då går jag och sätter mej nån annan stans.
Jag: Gör det
Men nu blandar sej tant nummer två in i bilden:
tant 2 till tant 1: Nu tycker jag faktiskt att du är oförskämd! Och så en lång förklaring om vad en ledarhund är och varför jag behöver sitta där fram i bussen och tant 1 förstår, men ber inte mej om ursäkt utan kliver av på nästa hållplats.

Jag pustade ut, jag ville ju bara åka buss...

torsdag 16 oktober 2008

skatteverket

Skatteverket borde verkligen ha provision hos läkemedelsbolagen. det finns ingen som kan ge mej sån ångest som dom. Nu är det ett hotbrev om att dom vill dra in min f-skattesedel därför att jag inte har deklarerat och när jag ska ringa och berätta att jag visst har det, så är dom inte anträffbara förrän svarstiden har gått ut. Smart. alltså ska jag nu bli tvungen att ägna hela helgen åt attoroa mej...

I dag ska jag bli hejdåad på mitt gamla jobb och sen får det faktiskt vara färdigslutat där. Coch så har jag feber... och ångest som sagt... Vilken dag!

tänk, har man typ några miljarder, eller omman äger en bank och är lite slarvig, då kommer staten och hjälper.
Vad jag gnäller! Jag tror jag ska fortsätta astt läsa i "saffransköket", och få lite perspektiv på allting, där har dom verkligen problem.

måndag 6 oktober 2008

en bra dag

vi åkte till almåsa och simmade och gick i skogen.alldeles tyst förutom havet då. Vi åt lunch där också och jag glömde bort att oroa mej.
på tunnelbanan på väg hem, njöt jag av fyra killar som diskuterade guds existens på klingande rinkebysvenska och inte bara det, hela utvecklingsläran avhandlades mellan gubbängen och slussen. Jag bara satt där och njöt.

Hemma började jag förstås att oroa mej för allting igen, men i kväll har jag fått hjälp, dels med att planera min musikpsykodramadag och dels med en vägbeskrivning till dit jag ska i morgon på anstälningsintervju. så nu behöver jag inte oroa mej för att jag inte skahitta dit, utan bara för hur det ska gå...

I natt ska jag sova utan valleriana hade jag tänkt, får se hur det går.

torsdag 2 oktober 2008

vem är det?

det är nån som stökar till det i mitt kök hela tiden, travar med disk, var kom den ifrån. Jag börjar misstänka att rivningsarbetarna i mitt huvud har rymt och kommit ut. Vad ska jag göra?

onsdag 1 oktober 2008

dom är tillbaka!

och byggnadsarbetarna har flyttat in igen i mitt huvud. Om jag var osäker förra gången, så är jag desto säkrare nu, dom bygger inte, dom river:
krasch! anställningsintervju på tisdag,
krasch! psykodramamusikworkshop, varför tror du att du ska klara det
krasch! föreläsning om musikterapi är du inte klok!
krasch, föreläsning om att vara synskadad på en skola, jaja...
Krasch, du får ändå inga jobb,
Krasch, du kan ju börja med att städa, det finns inte en människa som kan tänka strukturerat i den här röran,
krasch, och prioritering, har du hört talas om det
krasch! och kurslitteraturen.
Krasch! Var det inte du som skulle sitta på en stubbe och spela flöjt i stället, gör det va!
Krasch! Argumenten flyger som brädor med kvarglömda spikar genom luften ochjag duckar och försvarar mej:
Jag vet ingen som kan tänka strukturerat eller göra vettiga prioriteringar med sånna som ni i huvet, man har ju fullt upp med att akta sej för brädorna... Jag tror jag får skaffa mej en hjälm.