lördag 27 december 2008

tystnad

Vi är på en kortsemester, vid havet, iskogen. Hunden är lycklig och far omkring i skogen som om hon vore ung. Här är tyst och på natten blir det mörkt på riktigt, men jag sover inte.

Jag tänkte att när jag nu ändå är vaken på nätterna, så skulle jag ju kunna skriva nåt kreativt, nåt riktigt bra... eller så skulle jag kunna komma på något klokt om min framtid när jag ligger här och tänker, men det blir inget med det. Det är en annans slags vila jag behöver tror jag

tisdag 23 december 2008

prylar

Tänk vad kul det är med nya prylar! Här sitter jag med en superliten dator och bloggar från soffan. Min dator har ingen skärm. det är därför jag kunde köpa den så billigt. det tänker jag på i bland, vad jag kan göra som inte personer som serkan, som t ex att använda en dator där skärmen är trasig. En annan sak är att jag kan sitta på balkongen och se på tv, eller se på tv i tvättstugan medan jag viker tvätt. Det är bara att koppla dom trådlösa hörlurarna till tv:n och gå iväg. Jag behöver juinte titta... Det räcker med att lyssna.

en annan sak som är tvärt om är att min hund i dag har fått medecin som är testad på människor...

fredag 19 december 2008

jag glömmer det aldrig

Varje gång jag drar hem 15 kilo hundmat på min pirra, så tänker jag på en av dom första gångerna jag skulle få hem en säck.

Då hade jag ingen pirra, utan trodde att jag skulle kunna ta 15kilossäcken över ena axeln, vovven på andra sidan. Jag vet inte hur hundmattillverkarna har tänkt sej att folk ska få hem sin hundmat. Säckarna är alldeles oformliga och det finns inget handtag på dom, men Tjejen på Kungs Zoo hade i alla fall hjälpt mej att hiva upp den på min ena axel och jag hade jämkat till den så att det var bra balans, och jag hade ju nära hem...

Men, efter en liten stund började säcken glida och tillslut föll den i gatan med en duns. Där stod jag och hund och nu visste jag inte hur jag skulle göra. Då kom en man som en skänk från ovan:
"behöver du hjälp?"
"Ja tack," sa jag, det var ju bara ett halvt kvarter kvar till min port. Tänk, en gentleman tänkte jag, att dom fortfarande finns...
då känner jag hur han bestämt slänger upp säcken på MIN axel... Jag blev så himla paff att jag nog inte ens sa tack tror jag och jag hade ju inte sagt på vilket sätt jag ville hal hjälp... Ja, han försvann och kvar stod jag och gapskrattade... Sen skaffade jag mej in pirra.

Han skulle bara veta att han inte bara hjälpte mej, utan han har fått mej att skratta många gånger sen dess.

torsdag 11 december 2008

godnattprat

I dag har jag bara träffat snälla människor och det är tur, för när jag vaknade kändes det sådär meningslöst igen. Drömmarna hade dels handlat om att jag var fel klädd på ett party, leriga kängor och skitiga jeans, medan dom andra var uppklädda typ nobellfesten, dels om att jag var en lite pojke som inte fick sjunga staffansvisan i luciatåget, jag skulle inte ens få vara med i tåget...

Här kommer en snälllista:
samordnaren för personer med funktionshinder på högskolan i gävle. Hon är jättesnäll, men hon samordnar ingenting, det får jag göra själv
1: ta kontakt med kursansvarig för att få kurslitteraturen,
2 skicka kurslitteraturen till biblioteket, observera på samma högskola
3 kolla med talboks och punktskriftsbiblioteket att dom har fått min bokbeställning.
Samordnaren, ja, hon kommer med glada tillrop och är som sagt snäll.

Människorna på blodgivningen:
Ja, jag fick inte lämna blod nu heller, fastän jag hade passet med mej, men dom var snälla och hjälpsamma och så fick jag en chokladkartong.

Min arbetsförmedlare
När jag nu äntligen fick tummen ur och bokade en tid, så kunde han ta mej på en gång, dessutom skrev han att det är tråkigt att jag är arbetslös och det var ju snällt.

tjejen i seveneleven
För hon hade en safransmuffins till mej och så öppnade hon dörren för oss. Och så lät hon så glad.

Tjejen på paketinlämningsstället för att hon är så snabb på att se mej och för att hon alltid låter så glad och för att det var hon som var med då för längesen när jag vann på lotto.

den kursansvariga kvinnan på högskolan i gävle, som redan har skickat all info jag behöver.

Han som jobbar på "blåbär" för att han sa att jag har ettn fint hund.

Kvinnan som har hand om jobbet jag har sökt i linköping. För fastän hon egentligen sa att jag nog inte får jobbet, så är hon så glad och trevlig att jag blev på bra humör ändå.

Och i går kväll, på stallet, när jag var på konsert och hörde Ranarim och det var fantastiskt mycket folk, då träffade jag också flera snälla och hjälpsamma människor.

Ja, ni hör själva. ändå har jag säkert glömt nån.

Nu ska jag gå och lägga mej och tänka på alla dessa människor och då kommer jag säkert att få sjunga staffansvisan i natt.

söndag 7 december 2008

uppmuntrande läsning eller?

Jag läste om en norsk undersökning där man hade frågat en massa arbetsgivare vilka personer dom skulle kunna tänka sej att ansälla:
En tidigare dömd,
en långtidsarbetslös,
en rullstolsburen,
en utomeuropeisk invandrare
och en blind person med ledarhund
Och gissa vem som kom sist på listan? Just det, personen med ledarhunden. Uppmuntrande läsning va? Ja, kanske på ett sätt, med tanke på denna undersökning så är det ju fantastiskt att jag överhuvudtaget har jobb, även om det bara är på två timmar i veckan

tisdag 2 december 2008

man vaknar en morgon

och så har man bara tappat sugen, fullständigt, bottenlöst, inget jobb, inget idekort, ingen lust, bara mörker och regn. sofia+ gör ändå ett försök:
Om du kanske skulle baka nåt, färga håret, eller klippa dej i alla fall, köpa en skiva, ta ett bad, ringa en vän, läsa nåt onyttigt...
Ja, hon har många förslag, men i dag är det faktiskt ingen idé...

torsdag 27 november 2008

sofia+

Min positiva sida, vi kan kalla henne Sofia+, hon ger sej aldrig. I går var hon t ex ute och åkte tunnelbana igen, med det vackra gitarrfodralet från bolivia och med rosor på kinden, på väg till en spelning.

När Sofia+ är ute och åker pratar folk alltid med henne.
"Din hund ligger precis som en katt"
"Ja, jagv vet, ibland tror hon att hon är en katt också"

"Ja, jag vet ju att man inte får störa ledarhundar, den den skylten, ledarhund var vänlig stör mej ej, jag vet ju att man inte får prata med dom eller klappa dom eller så, jag tycker att det kunde få gälla ledsagare också"
"Hur då, menar du, att man inte ska få klappa ledsagaren..."
"Ja,"
Sofia+ skrattar, det var en bra idé, hon spinner vidare på den:
"jag skulle också vilja ha en sån skylt ibland, typ, morgontrött, var vänlig stör mej ej"
""äh, sa han, hela mänskligheten går ju omkring med sånna skyltar: STÖR Mej INTE och sen är livet slut och då står dom där och undrar...

Och spelningen gick bra och när hon kom hem hade det kommit en skiva med posten... en jättebra och sen sov hon gott hela natten

måndag 24 november 2008

snö och smolk

Vi pulsar i snön nere vid kungsholmsstrand. Ingen har plogat, det är alldeles tyst och vitt och mjukt, snällt liksom. Dom enda vi möter är andra hundägare.
jag blir glad och varm innuti, och yster, nästan som vovven
På hemvägen slinker vi in på 7 11 för en muffins:
"du får gå ut med hunden!" skriker hon bakom disken, och jag kraschlandar...

Jo, jag vet, hon visste inte, men när jag hade förklarat, bad hon mej inte om ursäkt eller förklarade varför hon inte bara kunde säja till snällt, hon sa ingenting, var alldeles tyst.
När jag kom ut fick jaglust att vända och gå in igen, och tvinga hene att be mej om ursäkt. Man får inte skrika åt sina kunder, inte ens mej, men jag gick hem i stället.

Det snöar fortfarande.

tisdag 18 november 2008

tröst

Jag fick ju förstås inte jobbet jag sökte i går Kanske lika bra, men det är ju aldrig kul, som att få en smäll varje gång, rakt i magen, så nus ka jag göra en lista på alla som vill ha mej:
Min man,
mamma,
hennes man
pappa,
hans fru
min lillebror som ska bli clown
Mina vänner,
min hund, (nja, hon kanske kan tänka sej att byta ut mej om hon får byta upp sej på nåt sätt),
mitt jobb i Solna
blodgivningscentralen,
dom jag ska bli datasupport till
Jesus
jag.

Inte så dåligt egentligen.

måndag 17 november 2008

när man egentligen skulle plugga

Ja, då gör man en massa andra saker, läser fel saker, bloggar, städar, diskar, stickar färdigt sin tröja, går långprommenader, lagar mat, spelar flöjt, ringer nån som det var längesen man pratade med, bokar tvättstugan, går och handlar, skriver en novell... ... Nja, det där sista är inte riktigt sant, men det vore nästan lika bra som att plugga. Jag fick ett tips från en kompis om en novelltävling där man kunde vinna 3000 kronor. det vore ju bra, det är liksom bara novellen som fattas då...

Nu har jag varit på två anställningsintervjuer inom loppet av en vecka. båda har känts bra, den ena bättre, den andra får jag svar på i morgon. Har jag lite tur, så behöver jag inte spela i tunnelbanan till jul. Jo, det är helt ok att spela där, men kallt. Jag sitter hellre hemma och spelar, men grannarna betalar så dåligt.

Nu ska jag göra ett nytt försök med "människan och hennes symboler"

torsdag 6 november 2008

soltanke

Varje dag skulle kunna vara en lyckodag, den bästa i ens liv. och eftersom man inte vet hur det är med den saken, förrän dagen är slut, så skulle man ju kunna förutsätta det helt enkelt, lika väl som motsatsen. Det tänkte jag i dag när jag och hund gick längs med vattnet till Fredhäll och solen lyste och värmde som om det vore en tidig vårdag i stället.

onsdag 5 november 2008

ibland

Det är inte ångest, men ibland vaknar jag med en varningston i själen. Den låter som ett billarm ungeffär, energiskt, irreterande och alarmerande. vad den signalerar vet jag inte, men sånna dagar måste jag vara försiktig.

sånna dagar fungerar jag inte riktigt somjag ska, jag går vilse, hör inte bilar som närmar sej och glömmer bort namnet på mina elever.

sånna dagar är det bäst att inte hitta på något ovanligt eller utmanande. I dag är det en sån dag.

tisdag 4 november 2008

måndag morgon utanför systemet

Nejdå, ta det lungt, jag har inte förfallit så mycket än. Jag stod i och för sej och väntade utanför systemet i går morse, men det var inte för att jag hade akut alkoholbrist hemma, utan därför att jag skulle köpa svindyr whisky, som bara skulle släppas i nåra få exemplar. Ja skulle inte ha den själv, jag lovar, jag skulle absolut ha gjort något annat för så mycket pengar och omjag ska vara ärlig, så skämdes jag en hel del inför dom andra som stod där. Inte så mycket för att jag stod bland alagarna och väntade på att systemet skulle öppna, utan mer för vad jag skulle köpa och tänk bara om dom hade vetat det. Lite tänkte jag på spioner från synskadades riksförbund också, om det hade funnits några alltså, då hade det säkert dykt upp en, som hade antecknat att en ledarhundsförare och hennes hund... ...

Jag stod på ena sidan ingången och alagarna på den andra. dom hade ganska trelvigt medan dom väntade, hälsade på varandra och frågade om läget, det var längesen jag såg dej, har du varit sjuk och sånt. Jag kände mej lite utanför faktiskt. Efter ett tag kände jag hur det började lukta gott där jag stod. Det var andra som skulle köpa whisky, väldoftande människor som inte pratade med varandra, då skämdes jag ännu mer och jag ville ju inte höra ihop med dom heller...

Och klockan blev över tio:
"Vafan, flexar dom idag", sa en av alagarna.

tillslut öppnades i alla fall dörrarna och jag kunde köpa det jag skulle och gå hem... Jag som ändå ar ett

torsdag 30 oktober 2008

när jag tänker på dej

som ska ha fest fastän du är död, så tänker jag att du är den enda människan jag känner som skulle komma på en sån idé, att jag är glad att jag hann lära känna dej, att din energi finns kvar och att jag kan höra din röst när jag vill och ibland när jag inte vill också. Att du inte tänkte finna dej i nånting och det är nästan så att du inte finner dej i att vara död heller, du ska ju ha fest på lördag.

Du har önskat dej en glad fest och vi ska göra vårt bästa, men ärligt talat, det är inte så himla enkelt att vara glad, för jag saknar dej så himla mycket, fastän jag kan höra dej innuti mej.

onsdag 29 oktober 2008

tänk att dom inte ville ha mej

det är ju helt ofattbart, tänk vad dom går miste om.

Mina ambisiösa vänner brukar alltid fråga varför dom inte får jobb dom har sökt, men det tänker inte jag göra. Jag vill inte veta det, jag kan inte tänka mej ett enda skäl som jag skulle kunna godta. Jag skulle bara bli arg och det har jag ingen lust med.

nu har jag ägnat två dagar åt att:
söka nya jobb,
ligga under en filt och läsa och äta smågodis,
långa yogapass,
långprommenader,
långa telefonsamtal och samvaro med goda vänner.
Det är tur att jag har en egen firma, för jag vill ju ha mej i alla fall

måndag 27 oktober 2008

hur menar dom då

vem är suspekt? Om man reser i sällskap med en vegetarian, är man misstänkt då?
Ska man i så fall börja äta kött "läs hamburgare eller fried chicken" för att ens vänner inte ska bli terroriststämplade, för att inte tala om en själv?

Man får helt enkelt börja lifta i stället, eller resa som fripassagerare. Ännu bättre är väl att bara resa i sin fantasi, då behöver man varken pass eller visakort och inte ens CIA vet var man är, fast fan vet...

tisdag 21 oktober 2008

jag skulle ju bara åka buss...

När jag klev på fyran och satte mej på handikappplatsen hörde jag en arg röst:
tant 1: Här sätter du dej inte!
Jaja, tänkte jag, och satte mej ändå, längst in, så lång från tanten det bara gick, men hon fortsatte:
Tant 1: här får du inte sitta med hunden, gå bort härifrån!
Jag: pekar på ledarhundsselen: Dethär är en ledarhund, pekar på mej, jag är blind, pekar på symbolen för handikappplatsen, detta är en handikappplats.
tant 1: Jag ryr mej inte om vad det är för en hund, jag tycker inte om hundar, då går jag och sätter mej nån annan stans.
Jag: Gör det
Men nu blandar sej tant nummer två in i bilden:
tant 2 till tant 1: Nu tycker jag faktiskt att du är oförskämd! Och så en lång förklaring om vad en ledarhund är och varför jag behöver sitta där fram i bussen och tant 1 förstår, men ber inte mej om ursäkt utan kliver av på nästa hållplats.

Jag pustade ut, jag ville ju bara åka buss...

torsdag 16 oktober 2008

skatteverket

Skatteverket borde verkligen ha provision hos läkemedelsbolagen. det finns ingen som kan ge mej sån ångest som dom. Nu är det ett hotbrev om att dom vill dra in min f-skattesedel därför att jag inte har deklarerat och när jag ska ringa och berätta att jag visst har det, så är dom inte anträffbara förrän svarstiden har gått ut. Smart. alltså ska jag nu bli tvungen att ägna hela helgen åt attoroa mej...

I dag ska jag bli hejdåad på mitt gamla jobb och sen får det faktiskt vara färdigslutat där. Coch så har jag feber... och ångest som sagt... Vilken dag!

tänk, har man typ några miljarder, eller omman äger en bank och är lite slarvig, då kommer staten och hjälper.
Vad jag gnäller! Jag tror jag ska fortsätta astt läsa i "saffransköket", och få lite perspektiv på allting, där har dom verkligen problem.

måndag 6 oktober 2008

en bra dag

vi åkte till almåsa och simmade och gick i skogen.alldeles tyst förutom havet då. Vi åt lunch där också och jag glömde bort att oroa mej.
på tunnelbanan på väg hem, njöt jag av fyra killar som diskuterade guds existens på klingande rinkebysvenska och inte bara det, hela utvecklingsläran avhandlades mellan gubbängen och slussen. Jag bara satt där och njöt.

Hemma började jag förstås att oroa mej för allting igen, men i kväll har jag fått hjälp, dels med att planera min musikpsykodramadag och dels med en vägbeskrivning till dit jag ska i morgon på anstälningsintervju. så nu behöver jag inte oroa mej för att jag inte skahitta dit, utan bara för hur det ska gå...

I natt ska jag sova utan valleriana hade jag tänkt, får se hur det går.

torsdag 2 oktober 2008

vem är det?

det är nån som stökar till det i mitt kök hela tiden, travar med disk, var kom den ifrån. Jag börjar misstänka att rivningsarbetarna i mitt huvud har rymt och kommit ut. Vad ska jag göra?

onsdag 1 oktober 2008

dom är tillbaka!

och byggnadsarbetarna har flyttat in igen i mitt huvud. Om jag var osäker förra gången, så är jag desto säkrare nu, dom bygger inte, dom river:
krasch! anställningsintervju på tisdag,
krasch! psykodramamusikworkshop, varför tror du att du ska klara det
krasch! föreläsning om musikterapi är du inte klok!
krasch, föreläsning om att vara synskadad på en skola, jaja...
Krasch, du får ändå inga jobb,
Krasch, du kan ju börja med att städa, det finns inte en människa som kan tänka strukturerat i den här röran,
krasch, och prioritering, har du hört talas om det
krasch! och kurslitteraturen.
Krasch! Var det inte du som skulle sitta på en stubbe och spela flöjt i stället, gör det va!
Krasch! Argumenten flyger som brädor med kvarglömda spikar genom luften ochjag duckar och försvarar mej:
Jag vet ingen som kan tänka strukturerat eller göra vettiga prioriteringar med sånna som ni i huvet, man har ju fullt upp med att akta sej för brädorna... Jag tror jag får skaffa mej en hjälm.

söndag 28 september 2008

människor och maskiner

Vi har varit på mammografi och träffat på hemska maskiner och bra människor. Det vore ju dumt om det hade varit tvärt om...

Maskinerna: Hade deet varit män som hade bröst, då skulle dom aldrig finna sej i att bli ihopklämda av sånna här medeltida tortyrinstrument, jag lovar. nej, då hade apparaterna varit små och praitsika. Dessutom hade undersökningen säkert varit gratis.

Människorna: Dom blev inte rädda varken för mej eller vovven, dom tog mej i handen och berättade hela tiden vad som skulle hända, allt tog tre minuter.
Sen, när vi nu ändå var uppe och vakna, gick vi en sväng i skogen, det är en fantastisk morgon och jag ska berätta en hemlis:
Min maskin kunde sjunga, jo, jag lovar...

dramatik innuti och utanför

nu har jag två dagar kkvar på jobbet. på tisdag är min sista arbetsdag och det känns inte riktigt verkligt fastän det är jag som själv har bestämt det.

Sen i torsdags har jag varit på psykodramautbildning och nu är jag väldigt löst sammanhållen. Den här gången var det dramatiskt både innuti mej, innuti dom andra och utanför vår kurslokal. innutidramatiken tänker jag inte gå in på här, men den utanför började redan i torsdags kväll, fast då var den snäll...

Treans buss, 22.30: När man inte ser, då är det väldigt svårt att undvika sånna som alla andra undviker på bussen, på gott och ont, så jag höll på att sätta mej i knät på en full man:
"det gör inget, jag ser lika dåligt som du, grå starr du vet, det är så jävla suddigt, ja du vet ju själv, men nu ska jag till KS, för jag har så jävla ont i bröstet och så strålar det ut i armen, men det kan ju vara panikångest också, vet du nån öppen 7-11? Jag måste ju handla lite också, jag harju varit på syncentralen också, men dom skicka mej bara vidare..."

Ja, det var ju barra att lyssna och nicka och jag visste en 7-11 som var öppen.
På fredag morgon var det en massa poliser och brandmän utanför vår lokal, ingen visste vad som hade hänt och i morse, ja då hamnade jag mitt i ett slagsmål vid medborgarplatsens tbana. Ja, jag var inte med och slogs, det var det några andra som gjorde, men jag och vovven hamnade mitt i allting och höll på att bli omkullsprungna. vi blev tvungna att rettirera ner i tunnelbanan igen och sen, när allt bråk hade slutat, det lät som värsta aktionfilmen faktiskt, och vi vågade oss upp igen, då satt det en ledsen man på trottoaren:
"vilka jävla människor det finns va"

Jag var ju tvungen och stanna, hela söder verkade ju avfolkat hux flux och han kanske behövde hjälp, men när jag stod där och pratade med honom, ja då kom en av bråkmakarna tillbaks och jag befann mej återigen mitt i skottlinjen. Men nu visade det sej att dom inte skulle bråka mer utan bli sams och jag gick därifrån. När jag kom fram till korslokalen, då kom reaktionen och jag blev ledsen och skakig och jätterädd. Tänk, dom kanske hade knivar, vapen vad vet jag. Tur att vovven är så van vid konstiga typer. Det kunde ha blivit problem om hon hade börjat morra där också.

söndag 14 september 2008

är dom godtrogna eller dumma, eller rent av elaka

Det är ju pinsamt när man hör folket på migrationsverket:
Jo men, dom har sagt att dom är snälla i libien, han som dog i häkteänär vi hade skickat tillbakshonom, han tog livet av sej bara, det kan ju hända överallt. Nu har dom lovat att dom ska varas nälla mot dom vi skickar hem igen och så skulle dom väl inte säja om det inte var sant eller? Dom ljuger väl inte, det får man ju inte..

Jag tror att det är den värsta formen, när makthavare låtsas att dom är dumma, för jag vet inte hur man ska kunna prata med dom då. dom låtsas ju bara att dom inte fattar vad man menar och sen är diskussionen slut.

Och min fråga kvarstår: hur ska jag bära mej åt för att inte förakta domt

måndag 8 september 2008

nikotin och regn

Jag drömde att jag rökte. det är fantastiskt att kroppen fortfarande kan minnas hur skönt det var, den där nikotinskjussen genom kroppen, det är ju ändå över tio årsen jag slutade. När jag vaknade kändes det skönt att det inte var sant, men just i dag skulle jag nog kunna falla för frestelsen, helt otroligt.

Idag kommer det inte att ljusna. Jag vägrar att bli nedslagen och täner ljus på frukostbordet. Det ska bli en bra dag! Jag kommer att hitta ett bra jobb och jag kommer inte att gå i tusen bitar även om det känns så.

söndag 24 augusti 2008

i väntan på

I helgen har jag sökt tre jobb och två av dom har redan hört av sej. just nu sitter jag och väntar på ett en person ska höra av sej om tid och plats för en intervju i morgon. Men, allteftersom tiden går och jag inte hör något, så börjar jag misstänka att hon har varit på min hemsida och förståss att jag är synskadad och då backat ur. själv berättar jag aldrig det i förväg, då får man nämligen inte komma på några intervjuer över huvudtaget.
Jag vet inte ens omjag vill ha något av jobben jag har sökt, men jag tänkte att jag nog måste sätta igång och öva nu. Å andra sidan vill jag ju inte missa ett jobb för att någon annan har bestämt vad man kan och inte kan som synskadad, men det är rätt vanligt. Märkligt egentligen att människor tror att dom kan veta mer om mitt funktionshinder och dess konsekvenser än jag själv.. Jaja, nu går jag och lägger mej, så får vi se omhon har hört av sej under natten.

fredag 22 augusti 2008

det ÄR roligt!

Jamen, det är väl skojigt att dom roar sej, eller hur? Jag menar, det är ju inte alla som har det så roligt... Man får ju passa på... Men det är ju bara det att det låter som om domär i mitt sovrum och snart går jag ner på gården och tar över allsångsledningen. Det skulle vara kul att få höra åtminstone en hel låt, nu när jag ändå måste höra på dom. Vad fulla människor låter fult när man själv är nykter. Jag kanske skulle hälla i mej lite av min tiquila, det kanske skulle vara roligare då.
Jo, jag vet, det är fredag, och dom har säkert satt upp en lapp i porten och jag är ju ingen gnatig kärring heller, eller? Det kanske är dags att flytta till landet i alla fall, varnånstans var det man fick 25000 kronor bara man flyttade dit? Fast det gäller nog inte folk med funktionshinder kan jag tro... Nu gnällde jag igen, det ÄR roligt att dom har kul och dom kan ju inte hjälpa att dom inte kan några hela låtar. Nåt för mitt företag att satsa på kanske, "lär dej hela låtar och få nöjda grannar". Kanske borde sätta upp affischer i morgon, fast dom kanske tar det på fel sätt...

att vara och att önska

jag är:
egocentrisk, sorgsen och tävlingsinriktad.
Jag skulle vilja vara:
glad, kreativ och kärleksfull.

tisdag 19 augusti 2008

när man är välkommen

"jaså, är det en ledarhund, ja då är det ju en helt annan sak, välkomna, vad fin hon är".

Ja, så lät det i går på Cypern restuarang på Vallhallavägen. Vi fick ett mycket trevligt bemötande och jättegod mat, synd bara att man blev så mätt att man inte orkade nån efterrätt, för det fanns flera som jag hade velat ha. Jag får väl gå dit igen...

Vovven trivdes också tror jag, för hon låg under bordet och drömde om nåt kul, viftade på svansen i sömnen, meden jag satt där och hade det bra, tillsammans med dessa älskade barn som jag fick på köpet...

måndag 18 augusti 2008

koltrasten

Han kan almanackan tror jag, för nu, när sommarlovsteatern och sommar är slut och ekonomiekot har börjat, då har han äntligen tystnat.

Jag, för min del, har drabbats av nån slags sömnrubbningar och när jag inte sover får jag minnesstörningar.

Det allt är lite bättre dricker jag rött te med äppel, kanel och chilismak och lyssnar på Jan Johansson. Jag hoppas på framtiden och citerar en av mina klienter: "snart kommer bra"

fredag 15 augusti 2008

å andra sidan

Det är ju jättekul att man får tre träffar närman söker på musikterapeut i platsbanken. Att den ena är i göteborg, den andra är fel sorts musikterapeut och att den tredje egentligen visar sej vara en neuropsykolog i östersund är väl inget att hänga upp sej på...

torsdag 14 augusti 2008

varför jag älskar datorer

Jag sitter vid mitt skrivbord och har tråkigt, kollar på skype om nån är inne och där är hon, min reskamrat som är ute på egen hand den här gången, i Kanada:
"hej, vad roligt, har du det bra"
Och jag hör henne mitt i kongressvimlet, jag kan föreställa mej precis hur det är, stor hall, massor av folk och utställningsbord, böcker och musikinstrument...
"tänk, dom hade skype här!"
eller, jag ligger i soffan och läser, då hör jag att nån kommer online på windows messenger, och där är han, min vän och kollega i Sucre. "vad gör ni, jag längtar efter dej", "du måste komma tillbaks hit", säjer han, "det är kallt här, men folkomröstningen gick bra, krama vovven från mej"
Eller, det är natt och jag kan inte sova, men nån stans i världen är det morgon och trafikstockning, det är bara att hitta rätt land och rätt radiostation, så fylls hela rummet hos mej, som är så tyst mitt i natten, med en massa energiska röster.

Eller: Jag ska åka hem till en vän och vill inte åka färdtjänst, först går jag in på hitta.se och kollar upp hennes adress, sen går jag till sl:s hemsida och tar reda på hur man tar sej dit.

Bland annat för allt detta älskar jag datorer, eller är det kanske människor jag älskar

tisdag 12 augusti 2008

en bra dag med tråkigt slut

Tidigt i morse skutte jag ur sängen, nåja, och gjorde frukost åt J, som till skillnad från mej arbetar...Sen gick jag och la mej igen, läste en stund.

Efter morgonturen med Vovven skrev jag en dikt, gjorde ett yogapass, duschade och spelade en stund på min nyinköpte guitarlele. Ett litet praktiskt instrument, som passar mej bättre än gitarr, som egentligen inte går att bära omkring på. det är bara det att en Guitarlele är lite annorlunda stämd och så blir man liksom lurad av att halsen är lika tjock, men mycket kortare än på en gitarr, handen tror att den vet precis hur man ska göra och så stämmer inte det...

Ja, så blev det långprommenad och lunch och middagsvila. Jag fick spela en stund till innan det var dags att gå ut igen och sen var det brödbak...

Jag fick en inbjudan från en vän som ska flytta utomlands, dom ska ha avskedsfest på en resturang på skånegatan, det gjorde mej glad och jag bestämda mej för att gå dit.

På sista turen med vovven ösregnade det, jag älskar regn, fast det är ännu trevligare när man är inomhus.

väl hemma igen fick jag veta att resturangen WC bar och kök diskriminerar ledarhundekipage. Jag är alltså inte välkommen där och kan inte gå på nån hejdåfest...

måndag 11 augusti 2008

låtsaslekar eller överlevnadsstrategier

Jag leker att jag är drottning.
Med högburet huvud glider jag fram längs Drottningholmsvägen.
Mina livvakter finns alldeles i närheten. Att ingen kan se dom är ju bara som det ska,
Men jag vet att dom skulle lyda varje minsta tecken från mej.
Jag leker att jag är drottning och det fungerar.
Jag möter inte en enda otrevlig människa, hör inte en enda dum kommentar,
Ingen försöker ens knuffas eller trängas, dom skulle bara våga,
Tvärt om,
När jag kommer fram till höghuset i Hökarängen, står där en man och håller upp porten för oss,
Välkommen, varsågod och stig in.
Jag leker att jag är drottning,
Eller, är det kanske ingen lek ändå…

tisdag 5 augusti 2008

birkenland

Vi har varit hos vänner i Birkenland, en liten by utanför München. En alltigenom lyckad semester.

Båda är musikterapeuter och det är otroligt skönt att få vara bland människor som förstår vad man jobbar med för en gångs skull och som, liksom jag, har huset fullt av konstiga instrument.

Förutom att vi har sjungit och spelat mycket, så har vi badat i insjöar, cyklat tandem och vandrat i alperna. Vi var också en sväng till Österrike och tankade.

Dom bor i ett underbart hus med gott om plats för allt och alla, både i huset och hos dom som bor där. Vi har ätit deras hemodlade grönsaker till middag och överdådiga frukostar, kort sagt, en fantastisk semester på fem dagar. Men, just här och nu är det vår hemresa jag ska berätta om, för den var kul:

När två synskadade människor ska ut och resa såhär med flyg, så får man assistans på flygplatsen. Vi kom dit i alldeles för god tid, för vi visste inte riktigt hur det fungerade. Vi anmälde oss i incheckningen och fick veta vilken tid vi skulle bli uppplockade av nån slags flygplatsmänniska. Vi tog en sista fika med våra vänner medan vi väntade och när sen vår människa kom, så hade han med sej en elbil…

Så vi fick hoppa upp i elbilen och åka genom flygplatsen baklänges. Hade jag varit ensam, så hade jag tyckt att det var pinsamt, men nu var vi ju två, så då kunde vi liksom låtsas bort alla som antagligen tittade på oss, och bara skratta istället. Jo, för vi väcker ju uppmärksamhet även i vanliga fall…

Första stoppet var vid säkerhetskontrollen. Bilen parkerade ett halvt steg ifrån den och vi klev ur. Våra vita käppar pep, det gör dom alltid, så vi blev visiterade, men tillslut genomsläppta. Under tiden hade vår elbilschaufför varit och hämtat bilen, så det var bara att kliva in.

Nästa stop var vid taxfreebutiken, precis utanför dörren, det var bara att kliva in.
”våra blinda gäster vill handla Absolut,”, Sa vår hjälpare och det gjorde vi, sen in i bilen igen och i ilfart till vår gate, där bilen stannade 30 cm från stolarna där vi skulle vänta.

Medan vi väntade dök det upp en kvinna som gjorde något slags marknadsundersökning åt Lufthansa. Sen kom hjälpare nummer två. Han skulle ta oss till planet som stod parkerat någonstans. Alla andra fick åka buss, men vi blev iväggådda genom en massa låsta dörrar och fram till en bil, vanlig den här gången, och så iväg till flygplanet. Vi åkte och åkte, trodde aldrig att vi skulle komma fram, men tillslut gjorde vi det.

Jag tänker på att det är en stor skillnad på att bli kallad för gäst i stället för brukare.

onsdag 30 juli 2008

mardrömmar och ergonomiska bord

Jag har fått ett jättebra skrivbord av min älskade. Inte nog med att det är ergonomiskt, vovven vill ligga under det dessutom. Äntligen får jag ha en hund på fötterna när jag skriver. Nu finns det snart inga ursäkter kvar för att inte skriva bästsäljaren.

I morgon åker vi till Schonau i tyskland för att bo några dagar hos min xpraktikant i hennes nya hus, vi ska vandra i alperna och bada i deras sjö och spela flöjt och prata och prata... I kvällkommer mina favorithundvakter hit...
Jag drömde att min galna chef, karusellföraren ni vet, hade tagit över min psykodramagrupp och att jag hade blivit hans assistent. I bland är det extraskönt att vakna...

torsdag 24 juli 2008

vilket oväsen

jag har en byggarbetsplats i huvet. Det är skitjobbigt! dom borrar, spikar, sågar, gnisslar, slamrar. Det blir svårt attkoncentrera sej

Jag undrar om dom bygger eller river. Jag vet inte riktigt om det spelar nån roll egentligen, bara dom blir klara nån gång

fredag 18 juli 2008

en som aldrig ger upp

Det bor en koltrast på vår gård. I bland sitter han till och med på min balkong. Han sjunger fortfarande vårsånger och det gör mej både lycklig och sorgsen. Jag undrar varför han fortfarande sjunger som om det vore april.

Vad ska du göra nu då, frågar folk, jag ska sitta på en sten och spela flöjt, svarar jag.

Jag tror att koltrasten jobbar livet ur sej för att jag inte ska tappa sugen, det är snällt av den. Jag har ju egentligen inte nån orsak att tappa sugen heller, men risken finns... Kom igen, kom igen, sjunger han, vi låtsas att det fortfarande är april, hör bara.

onsdag 18 juni 2008

hej FRA!

Från och med nu vet jag alltså att åtminstone någon läser det jag skriver. Kanske att det är bättre med er än inga läsare alls, eller hur ska man tilltala dej FRA? I alla fall så hoppas jag att du kommer att ha lite kul här på min blogg, för du får nog läsa en del ganska tråkiga saker misstänker jag, det brukar jag vara tvungen att göra och då ska man tänka på att jag bara får läsa min egen post. Förreswten, jag som är så nyfiken av mej, kanske kunde få komma och jobba hos dej FRA?

Förresten, en annan sak, bara för att du tydligen från och med nu ska få läsa allt jag skriver, så ska du inte vara så säker på att du kan förstå det. I bland är jag t ex ironisk och det har du nog svårt för tror jag, men, om du undrar över något är du alltid välkommen att höra av dej, det kunde ju vara kul att ha direktkontakt i stället.

lördag 19 april 2008

gräddfil

Jag fixar det här, sa den energiska och godmodiga flickan på brassilien airlines och började riva sønder våra biljetter, dont worry! Vi blev alldeles iskalla, men hon bara fortsatte att riva och prata portugisiska med oss. När vi äntligen kom ombord visade det sej att hon bara hade fixat superbra platser till os. Puh

fredag 18 april 2008

paris

Vi fikar i paris. Vi har pratat oavbrutet sen vi lämnade gøteborg, det känns riktigt bra. I natt flyger vi till brasilien

torsdag 17 april 2008

resan har börjat

Min boliviaresa börjar med tåg till vänersborg, eftersom jag ska lämna vovven hos pappa. Här på tåget ær det lungt och skønt, vi slapp att sitta bland dom andra djuren, nja människor finns det ju här førstås...
Igår avslutade jag kvällen med att først vända ett nyøppnat tvättmedelpaket upp och ner i tvättstugan och sen kräktes hunden. Svårt att torka spy när man inte ser, tvättmedel med førstås, men det luktar inte lika illa om man skulle ha missat nåt... Jag ska ju vara borta ett tag.

måndag 14 april 2008

vilken rysare

När man ska åka till Bolivia måste man vara vaccinerad mot gula febern. Om man inte är det, så kan man visserligen lätt åka in i landet, men man får inte
åka ut igen omman inte kan bevisa att man är vaccinerad. Jo, det ärklart att man får åka hem, fast då måste man först få sprutan där och då, och sen vänta
i två extra veckor innan man får åka hem. Så säjer dom. Jag har aldrig hört nån som har varit med om det, men det är ju ingen risk man tar... 
 
så, i lördags skulle jag bara kolla att pass och gult vaccinationskort fanns på plats, men vaccinationskortet var försvunnet. Jag vände upp och ner på allt,
men det var borta. Först tänkte jag, äh, vafan, jag chansar,dom frågar säkert inte, men sen tänkte jag att det kanske är dumt ändå. En vän, som är sjuksköterska
tröstade mej med att det bara är att ringa till stället där jag vaccinerade mej förragången jag åkte, så skriver dom lätt som en plätt ut ett nytt... 
 
Så i morse ringde jag dit, jo då, dom skulle ordna det, inga problem, men när dom slog på mitt personnummer, så fanns jag visserligen i deras dator, men
det stod inget om nån gula febernvaccination. Det visade sej att läkaren som var ansvarig då inte hade skrivit in det i journalen och nu hade hon slutat
där. Då blev jag hysterisk... 
 
Är jag redan i Bolivia eller vadå... Jag försökte med allt, stackars mej  som ska åka på fredag och hur ska detta gå och det blir ju ert fel om jag inte
får komma hem och... ... Men det som verkligen fick dom att ta reson var när jag erbjöd mej att vaccinera mej en gång till om dom nu hade varit så slarviga.
 
 - Nej nej, det fick jag absolut inte göra, då kan man bli jättesjuk... 
 
Jag åkte dit och vi gick igenom vad jag hade betalat för, då för två årsen, det hade dom koll på i alla fall och där hittade vi beviset på att jag i alla
fall hade betalat för en gulafebernvaccination. 
 
Så nu har jag mitt gula kort, och jag får komma hem igen. Vilken pers, jag känner mej fortfarande helt utmattad. 
 

tisdag 25 mars 2008

varför gör man det bara inte

Så fort jag klev in på morgonmötet i dag på jobbet, fick jag lust att bara vända och gå hem. Det gjorde jag inte, lämnade bara mötet och gömde mej i köket hos A som jobbar där den här veckan. Att det kan ta så slut, kännas så motigt, och varför rymmer man inte bara? Som i skolan, när man bara skolkade, vilken känsla att bara ta sina saker och gå sin väg. Varför rymmer man inte över huvud taget, varför går man bara här och är snäll hela tiden? Det är verkligen sant det där talesättet att "vissa människor borde fundera över vilket pris dom betalar för pengarna dom tjänar.

Å andra sidan kan man ju undra vad det är som är fel... Jag jobbar med det jag är utbildad till, jag har ett ganska fritt jobb, jag ska snart åka till Bolivia, jag har en pojkvän som jag älskar, en ledarhund som är fantastisk och frisk och några vänner... Men jag har fått nog på nåt sätt. Jag tror jag behöver lugn och ro i obegränsad mängd och hur fan ska det gå till? Det är väl bara det där med att rymma som återstår.

måndag 24 mars 2008

å andra sidan

I dag kom det en ny kvinna till jobbet, en ny "brukare". Vi andra, som inte är brukare utan personal, vi räknas som normalbegåvade. Man kan ju tänka sejatt det för det mesta innebär att dom andra, brukarna alltså, är mindre begåvade än normalt, det är ju det man menar i alla fall, men det är lika oftaså att dom är mer än normalbegåvade. I mötet med dom kan jag i bland känna mej sorgligt normal...Den nya kvinnan fick syn på mej:- Är du personal?- Ja,.Ho pressenterade sej, det gjorde jagmed, med för och efternamn, som hon, då sa hon:- frid vare med dej.- Med dej också, sa jag.- Är du religiös, frågade hon och jag svarade att det är jag.- Jag också, jag tror på ett liv efter detta... och du är vacker.- Tack,- du är en snäll människa, det kan jag se på dina ögon, och så har du färgat håret också.- Jag tror att du också är en snäll människa, sa jag, lite överväldigad...- Och så är du ju synskadad, det är ju tråkigt,- Ja, sa jag.Sen övergick vi till att prata om mat, eftersom det snart var lunch. Jag undrar jag vem av oss två som är mest begåvad när det gäller att se människor?

tisdag 18 mars 2008

klara besked

Jag älskar skatteverket! dom kan svara på allt. I dag fick jag ett papper där det står att skkatteverket bedömer risken för att min firma, dvs jag, ska komma på obestånd till 0.08 procent. Det känns tryggt.

måndag 17 mars 2008

från en vän

I dag tackar jag min lyckliga stjärna att min vän sofia har motstått alla S::s atacker och därför kan fortsätta vara den tillgång hon är för mej och för andra

det ska vi fira

I dag, den 17 mars, firar jag att det är 15 årsen jag överlevde en olycka i tunnelbanan och att SL, trots ihärdiga försök, fortfarande inte har lyckats ta livet av mej

fredag 14 mars 2008

visst är det konstigt

När jag ska till arbetsförmedlingen, så är det inte bara så att jag kan gå till min närmaste, den på Fridhemsgatan, dit jag hittar och allt, nej, blinda människor får inte vara på samma arbetsförmedlingar som ni andra, hur skulle det se ut?
 
Jag tror att det beror på att våra myndigheter tycker att vi funktionshindrade ju inte kan jobba var som helst och då måste vi ha särskilda arbetsförmedlare som vet vart vi kan jobba. dom glömmer att dom som vet bäst vilka resurser och begränsningar vi har är vi själva, eller glömmer förresten, dom tror oss nog inte om att kunna bedöma sånt själva helt enkelt.
 
Konsekvensen för mej blir i alla fall att i stället för att gå till min närmaste arbetsförmedling, det tar fem minuter, så måste jag åka t-bana till sundebyberg och sen försöka leta mej fram till arbetsförmedlingen där. Det kommer att ta drygt en timme att hitta dit... alternativet är färdtjänst... Är det verkligen en bra idé?
 
Om nån från mitt jobb läser det här, så ta det lungt, jag söker inte nytt jobb, det var längesen man gjorde sånt på arbetsförmedlingen.

tisdag 11 mars 2008

bortblåsta goda föresatser

När jag vaknade hade jag dom faktiskt. I och för sej hade jag drömt om tåg nu igen och det är väl bara en tidsfråga innan jag börjar drömma om flygkattastrofer, för det gör jag alltit när jag ska ut och resa, men som sagt, det fanns en del goda föresatser trots allt. Jag gick upp och gjorde frukost till mej och min vän och jag kom iväg med en tidig buss. vi gick från liljeholmen och fastän det var rätt blåsigt så tror jag att dom goda föresatserna ändå var med hela vägen fram till jobbet, men sen... Ja, sen försvann dom ungefär samtidigt som huvudverken kom. Jag jobbade ändå hela dagen med huvudverk och tinnitus, en mycket dålig kombination i allmänhet och när man jobbar med musik i synnerhet. Jag gick hem och städade och sen kom min lilla elev... Nu när det är dags att sova är faktiskt huvudverken borta. Nu är det bara det att jag är så trött att jag inte tror att jag orkar gå och lägga mej

I morgon får det bli ett nytt försök.

måndag 10 mars 2008

årsdagar

I mars har jag två otäcka årsdagar, en var i går och en är den 17 mars. Varje år stör dom min vårglädje med sin närvaro. Nu har jag kommit på ett knep som jag ska testa. I stället för att gå här och vara rädd för gamla minnen som kastar sej över mej när jag minst anar det, så tänker jag se på årsdagarna som nån slags nya födelsedagar. Så här ungefär:
Jag överlevde det, jag klarade mej, det gjorde jävligt ont, men jag lärde mej något och det tänker jag fira. så den 17 mars är det jag som går och köper mej en tårta!

onsdag 5 mars 2008

änglar

Jag vet att det finns änglar, för jag har träffat några. Det är bara det att dom inte gör så mycket väsen av sej, inga trumpetfanfarer eller starka ljussken förebådar deras ankomst, nej, dom dyker bara plötsligt upp när man behöver dom som bäst och sen försvinner dom spårlöst helt utan pompa och ståt. Dom är så försynta att man nästan kan tro att det är vanliga människor det handlar om, men jag vet att det är änglar.

En gång för många årsen, innan jag hade min ledarhund, var jag på väg till jobbet en tidig och regnig morgon. Jag var sen, jag skulle ha en praktikant, alltså var jag stressad och slarvig, en farlig kombination för alla, men särskilt för en synskadad människa.

I Gröndal skulle jag byta buss. Bråttom var det, man fick alltid springa mellan bussarna, så när jag klev av kollade jag inte så noga med käppen. Därför märkte jag inte att bussen hade stannat väldigt långt från trottoarkanten. När jag trampade snett sköt smärtan som en chock genom hela kroppen och plötsligt kunde jag bara andas inåt. Hela världen försvann och det enda jag kunde tänka och förstå var ont ont ont, då kom ängeln.

Plötsligt stod hon bara där bredvid mej. Jag tror att hon sa något , men jag kunde varken höra eller förstå henne, jag var fullt koncentrerad på att inte svimma.
”jag måste sätta mej ner”sa jag, och sjönk ner på den genomvåta trottoaren, ”då sätter jag mej här bredvid dej”, sa hon, och så gjorde hon det. Jag vet inte hur länge vi satt där på marken, mitt i morgonrusningen. Det var som om tiden hade stannat av. vi sa ingenting till varandra, men efter ett tag kunde jag andas igen och i samma ögonblick började tiden att gå. Jag hörde att bussen som jag skulle åka med vrålade iväg mot Ekensberg.

Jag reste mej och torkade av mej hjälpligt.
”Nu missade jag bussen, men det går ju fler”, ”jag följer dej till busshållplatsen”, sa hon, och sen var hon bara borta, innan jag ens hann säja tack, det är därför jag tror att det var en ängel.

Sofia thoresdotter

måndag 3 mars 2008

var är disktrasan?

Jag lagade mat och som vanligt gör jag flera saker samtidigt. I dag lyssnadejag på en av mina kursböcker samtidigt. När maten stod i ugnen tänkte jag passa på att diska, fortfarande med boken i öronen, sagt och gjort, jjag diskade, men när jag skulle torka av diskbänken, kunde jag inte hitta disktrasan. Jag letade överallt, men den var helt enkelt borta. Hunden var inte i köket, annars kunda man ju ha misstänkt henne. Plötsligt slog det mej, tänk om disktrasan har råkat hamna i gratängformen... Fast, det borde jag väl ha märkt va, fast hurdå, hur luktar ungsbakad disktrasa? skulle jag öppna ugnen och känna efter i formen, men vid det här laget har väl disktrasan typ samma konsistens som resten av maten... ...

som tur var hittade jag disktrasan, den låg inte i maten. Den låg ju exakt där jag hade känt efter med händerna ungefär 10 gånger, så är det jämt... men frågan kvarstår, hur luktar ugnsbakad disktrasa?

söndag 2 mars 2008

varför anpassar vi oss

Sedan september har vi på mittjobb blivit av med en tredjedel av personalen, men vi har fortfarande samma arbetsbelastning. Ja, egentligen har vi faktiskt fått lite fler arbetsuppgifter. Vem som helst kan räkna ut att det inte går, men vad gör vi, jo, vi anpassar oss. Vi bryter nästan nacken av oss för att försöka genomföra något som alla vet och förstår är omöjligt. Varför gör vi det?
 
min chef, han har fått en budget som är helt omöjlig att hålla, men vad gör han, jo, han försöker anpassa oss efter helt omöjliga förutsättningar. Egentligen måste han förstå att det inte går. Varför gör han så?
 
Varför säjer vi inte stopp! Varför berättar vi inte för våra politiker att vi inte kan bedriva nån vettig verksamhet under dom här premisserna? Så länge vi inte protesterar så kommer dom att försöka minska våra resurser ännumer, jag lovar. det funkar på samma sätt som när man sitter på bussen och någon som sitter bredvid en försöker inkräkta på ens utrmymme. Om men ger efter då och flyttar in sej lite till, så tar den andre bara mer plats och så kommer det att hålla på tills man nästan inte har nån plats alls.
 
Det är inte alltid det allra bästa att vara anpassningsbar och flexibel. tro mej, jag vet.

dubbla negationer

Den här texten har varit publicerad i tidningen ledarhunden nr 3008

DUBBLA NEGATIONER


Vanligtvis går jag aldrig med på att min hund skulle vara smartare än jag. Ni vet hur det kan låta:
;Hur vet hunden när ni ska kliva av bussen?;
;för att jag säjer till henne;
;jamen, hur kan du veta det då?;

När jag är på mitt sura och grälsjukahumör brukar jag säja till sånna människor att bara för att man ser bättre behöver det nödvändigtvis inte betydaa att man för den skull är smartare. Hur dom tolkar det är ju valfritt.

Men oss emellan, så finns det ett område där min hund faktiskt är smartare än jag och det gäller mattematik. Nu är det i och för sej inte så hemskt svårt att vara bättre än jag i matte,
jag hade etta, men att till och med min hund kan bättre än jag, det sårar min fåfänga.

Jag vet inte hur mycket ni minns från er egen skoltid och matteundervisning,
kommer ni ihåg det där med att två minus blir plus? Jag vete fan hur det går till, men så är det i alla fall, och det vet min Amanda. Här kommer beviset:

Vi är i parken, Amanda är lös, vi är på väg till jobbet. När jag tycker att hon borde vara klar, ropar jag ;hit;, men Amanda är inte klar och kommer inte alls.
jag avskyr verkligena att stå och ropa upprepade gånger på min hund, det går min ära förnär, men nu har jag kommit på att det går bättre om jag helt enkelt
bara ryter nej. Då kommer hon omedelbart. det måste ju bero på att hon har förstått det där med dubbla negationer, det som jag hade så svårt att begripa när jag gick i skolan, för mitt nej betyder ju: ;sluta genast upp med att inte komma;. och det förstår hon direkt.

Ja, så är det med min kloka ledarhund, men, sch, säj inget.

Sofia Thoresdotter

tisdag 26 februari 2008

missmod och snuva

Jag är hemma från jobbet, med hosta, igensatta bihålor och missmod. På fredag ska vi träffas i boliviaprojektgruppen och planera för vår resa.
Vi har fått flygbiljetterna nu.
Jag hade tänkt lägga till en personlig och kul pressentation av mej själv på min hemsida, men tappade sugen. kunde inte ens komma på hur jag ska börja.
Det kanske vore en bra idé att be mina vänner att pressentera mej som vi gör i psykodrama.

tisdag 19 februari 2008

robbinsson

Det är vad det är på jobbet. I dag kom jag tillbaks efter en helg med psykodramautbildningen... alltid lika spännande att se vilka arbetskamrater som finns kvar.

det där att det går bra för Sverige, det måste gälla nåt annat Sverige tror jag, oss gäller det inte i alla fall och framför allt inte människorna det är meningen att vi ska ta hand om.

Jag fortsätter otörtrutet att trösta och uppmuntra både mej själv och andra, den enda som verkar riktigt glad är hunden. I går klev jag av på hötorget med en cittra som vi har fått och där stod en trafikvärd och frågade var jag hade henne, hunden alltså. Det verkar faktiskt som om hon för tillfället är mindre utbytbar än människorna som jag arbetar med. cittran gick förresten inte att reparera, hopplöst fall, sa gottfrid...

Jag borde sova nu,har fått ont i halsen igen och är redan så hes att vovven inte kommer när jag försöker kalla in henne. Opraktiskt för mej som sjunger hela dagarna på jobbet...

Jag längtar efter en lägereld.

tisdag 12 februari 2008

hur ska jag göra för att inte förakta?

På radion intervjuades mannen som ansvarar för att utvisningarna verkställs. Ja, det är liksom en grupp inom polisen som har till jobb att slänga ut folk och dom har ju en chef och det var alltså han som intervjuades.

Människor som gör så mycket motstånd så att dom inte får åka med i vanliga flygplan, dom får ett eget, specialchartrat plan i stället.
- Varför är det bättre, frågade reportern.
- Ja, då kan dom ju skrika så mycket dom orkar, kaptenen vänder inte kärran ändå.
- Men, tror du inte att dom kan få problem i sina hemländer, när det visar sej att dom har bråkat så mycket att dom måste ha ett eget plan?
- Ja, det tycker jag att du ska fråga dom som väljer att inte åka reguljärt...

Hur ska jag bära mej åt för att inte förakta en sån människa?På radion intervjuades mannen som ansvarar för att utvisningarna verkställs. Ja, det är liksom en grupp inom polisen som har till jobb att slänga ut folk och dom har ju en chef och det var alltså han som intervjuades.

Människor som gör så mycket motstånd så att dom inte får åka med i vanliga flygplan, dom får ett eget, specialchartrat plan i stället.
- Varför är det bättre, frågade reportern.
- Ja, då kan dom ju skrika så mycket dom orkar, kaptenen vänder inte kärran ändå.
- Men, tror du inte att dom kan få problem i sina hemländer, när det visar sej att dom har bråkat så mycket att dom måste ha ett eget plan?
- Ja, det tycker jag att du ska fråga dom som väljer att inte åka reguljärt...

Hur ska jag bära mej åt för att inte förakta en sån människa?

måndag 11 februari 2008

när ska vi få rösta då?

Alltså, jag har ju alltid vetat att Sverige är en inofficiell delstat i USa och nu när jag lyssnar på nyheterna om valet, så får jag det bekräftat. Med all denna information, så måste det ju helt enkelt vara ett valsom angår oss väldigt mycket. Därför undrar jag: när ska vi få rösta egentligen? Jag hade trott att det var supertisdagen som gällde här också men...

onsdag 6 februari 2008

priset man betalar för pengarna man tjänar

Ett högt pris i dessa tider. Det kostar på att hålla alla inklusive sej själv på gott humör på denna arbetsplats under avveckling. Det märker jag när jag kommer hem. Då är alla marginaler överskridna och jag blir förbannad eller jätteledsen för minsta motgång. Det krävs mycket socker och eller alkohol för att stå ut, eller upp kanske jag ska säja.

I kväll kommer i alla fall en kompis, eller kanske bekant, och då ska jag stänga av telefonen och datorn och bara prata om allt möjligt bara inte om mitt jobb.

fredag 1 februari 2008

fåfänga

Och på vägen hem åkte vi med en bussförare som sa att jag har den finaste hunden i stan. Det vet jag ju redan, men det är ju alltid kul att höra.
"jag ser er ofta", sa han, och min fåfänga gillar ju förstås tanken på att folk ser och beundrar oss. När jag har dåliga dagar triggar det bara min paranoja.

Nu regnar det och jag ska snart gå på krogen med några jobbarkompisar.

va?

Det är inte klokt! Här sitter vi nere vid vattnet i fredhell och solen värmer. Man skulle nästan kunna tro, men det kan det väl inte vara? End

ingen samhällsinsats i dag

Glad i hågen traskade jag iväg till Kungstappen för att lämna blod, svarade på alla frågor:
Nej, jag har inte haft nån ny sexpartner, nej jag har inte injicerat narkotika, inte ens pearsat mej faktiskt, jag har visserligen varit ute och rest, men inte i malariasmittat område, fast vad vet man nu i v.xthustider...
Jag har haft öroninflammation och ätit lite medicin... och så intyga på heder och samvete, vad jag vet har jag inte varit utsatt för gulsotsmitta heller... fast vad vet man...
Sen, när det kom till kritan hade jag för låga värden och det kunde jag faktiskt nästan ha räknat ut... så då fick jag gå hem igen med oförättat ärende, snopet. Jag brukar känna mej så himla nyttig och bra och snäll när jag har lämnat blod, nu blir jag tvungen att känna mej som den elaka och egoistiska människa som jag faktiskt är.

tisdag 29 januari 2008

hur går det till

Vad är det som händer och hur går det till? I dag var det superkul att jobba. Hela dagen har kryllat av små och stora underverk och jag har varit glad och pigg och tålmodig och bra på mitt jobb trots ännu en bihåleinflammation. I bland misstänker jag att jag trivs som bäst när det är kattastrofstämning på jobbet och det i kombination med att jag själv är sjuk måste ju vara det perfekta tillståndet helt enkelt. En av mina arbetskamrater muttrade nåt om Titanic i dag...

för övrigt handlar mitt liv just nu nom vårt boliviaprojekt, mitt företag, mina psykodramastudier, jakten på inläsare, jakten på ny ekonomihjälpare och, som sagt, bekämpandet av ny bihåleinflammation. Dessutom försökerjag plugga lite spanska mellan varven. och vännerna, och pojkvännen och släkten och... ... ...

måndag 28 januari 2008

dom gjorde det igen!

Det är sorgligt men sant. Vår regering tycker inte att vi som har ett funktionshinder ska omfattas av antidiskrimineringslagarna:
"Vi ska återkomma så snart som möjligt om hur vi ska få ett tillgängligare samhälle", säjer vår  jämställdhetsminister. Jag vill inte att samhället ska bli "lite mer" tillgängligt!!! Jag vill att det ska vara förbjudet att kränka och diskriminera mej på samma sätt som det är förbjudet att kränka och diskriminera andra medborgare i det här samhället. Jag fattar inte varför det ska vara så svårt. Den enda förklaring jag kan se är att dom faktiskt innerst inne inte tycker att det är viktigt. dom borde skämmas, dom som hela tiden snackar om att alla ska med och att ingen ska lämnas utanför. Det är egentligen väldigt enkelt och borde vara lätt att förstå att otillgänglighet utestänger, men det är klart, med "alla" kanske dom inte menar just oss, man börjar ju undra...
 
Vår regering har en mycket märklig och skrämmande människosyn som dom inte borde vara stolta över. Jag är väldigt glad att det i alla fall inte är min förtjänst att dom är just vår regering.
 
 

slavdrivaren

det känns som om det enda jag är riktigt bra på nu för tiden är att sätta andra människor i arbete. Nu är i alla fall mina visitkort klara, dom blev bra,
hemsidan är snart klar.

 

måndag 21 januari 2008

rådlöst tangentbord

tänk at en snsån liten pryl kan göra en så glad, nu kan jag sitta min skönastefåtölj och skrva. probemet är bara att den förreägaren har hällt vin i det, så, det skrivar inte vissa bokstäver, har liksom blivit sluddrigt om man säjer.. Dssutom ser jag inte vad jag skrier eftersom min pundisply inteär trådlös. Därför kan man luras at tro att det är jag och inte tangentbordet som har druckit vin. Det är fel...

Nu ska jag i alla fallörsöka slita mej rån denna nya leksak o gå och lägg mej i stället i morgon ska jag jobba.

söndag 20 januari 2008

tåg

Varje natt drömmer jag om tåg. Det är långa och krångliga resor med massor av byten och hela tiden har jag känslan av att jag antingen är påväg åt fel håll, eller att jag över huvudtaget inte vet vart jag är på väg. När jag vaknar är jag dödstrött.

Konstigt ändå,jag som egentlign älskar att åka tåg, särskilt länge och långt.

fredag 11 januari 2008

och plötsligt

när jag får ett mail om att vi får fortsätta med vårt boliviaprojekt, att det snart är en reda på gång, så orkar jag storstäda, färga håret, fixa visitkort, sätta upp affisher, baka bröd, plocka ihop alla papper och kvitton till den stackars människan som ska deklarera åt mej, gå långpromenad med hunden... på hemvägen köer jag en våreld och ställer den på köksbordet när jag kommer hem, en orange och fastän jag inte ser den, så vet jag att den finns där.

Sen tänkte jag på att jag borde plugga psykodrama, skriva in mej på universitetet för shamanismkursen, plugga spanska, skriva en krönika, laga mat... och sen gick jag och la mej under filten med bok och godis.

en bra dag med andra ord, men i bland önskar jag mej lite mindre tvära kast...

onsdag 9 januari 2008

grus och mod och vanmakt

bara för att jag inte kan bestämma mej om hur jag vill ha det, så kryllar världen av modiga människor just nu, sånna som "bara sådär" skiter i sin kariär och sitt gamla liv och flyttar ut på landet för att skriva, eller förverkliga nån annan dröm. På nätterna ligger jag vaken och går igenom alla modiga människor jag känner och ju fler jag kommer på desto fegare framstår jag i mina egna ögon.

Här hemma är det grus överallt och jag orkar bara inte städa. Jag orkar inte plocka bort julljusstakarna heller, känner starkt för att bara hiva ut dom genom fönstret.

På jobbet är alla oförskämt pigga och frammåtblickande, "åh, vad skönt att äntligen få börja träna på gymmet igen", säjer dom, eller så anmäler dom sej till nån grej där man ska få en stegmätare och om man sen går ända till paris (fast bara fram och tillbaks till jobbet egentligen), så får man sen vara med och tävla om att få komma dit på riktigt. Jamen, för fan, först måste man liksom gå ända dit och sen, kanske, man får komma dit på riktigt...

Jag borde säkert gå i ide innan jag gör nåt dumt.

tisdag 8 januari 2008

tillbaka

ag vet, det är evigheter sedan jag senast skrev här, förlåt? Om någon är kvar och väntar, så kan jag berätta:

jag fick influensa och datahaveri, sen fick jag mitt certifikat som intygar att jag är psykodramaassistent, sen fick jag öroninflammation, sen fick jag nog.



I flera veckor nu har jag försökt bestämma mej för vad jag ska göra åt min jobbsituation, för så här som jag har det nu kan jag inte ha det. Medan jag funderar försöker jag utöka min firma. en vacker dag blir jag världsberömd eller åtminstone headhuntad. Helst, innerst inne, vill jag nog helt enkelt säja upp