jag glömmer det aldrig

Varje gång jag drar hem 15 kilo hundmat på min pirra, så tänker jag på en av dom första gångerna jag skulle få hem en säck.

Då hade jag ingen pirra, utan trodde att jag skulle kunna ta 15kilossäcken över ena axeln, vovven på andra sidan. Jag vet inte hur hundmattillverkarna har tänkt sej att folk ska få hem sin hundmat. Säckarna är alldeles oformliga och det finns inget handtag på dom, men Tjejen på Kungs Zoo hade i alla fall hjälpt mej att hiva upp den på min ena axel och jag hade jämkat till den så att det var bra balans, och jag hade ju nära hem...

Men, efter en liten stund började säcken glida och tillslut föll den i gatan med en duns. Där stod jag och hund och nu visste jag inte hur jag skulle göra. Då kom en man som en skänk från ovan:
"behöver du hjälp?"
"Ja tack," sa jag, det var ju bara ett halvt kvarter kvar till min port. Tänk, en gentleman tänkte jag, att dom fortfarande finns...
då känner jag hur han bestämt slänger upp säcken på MIN axel... Jag blev så himla paff att jag nog inte ens sa tack tror jag och jag hade ju inte sagt på vilket sätt jag ville hal hjälp... Ja, han försvann och kvar stod jag och gapskrattade... Sen skaffade jag mej in pirra.

Han skulle bara veta att han inte bara hjälpte mej, utan han har fått mej att skratta många gånger sen dess.