lördag 17 januari 2015

det är väl bara att blunda





Location:när jag helt obehindrat går rakt upp för den blankistäckta backen med mina nya skor och människorna runt mej kanar, glider och faller.. eller håller fast sej i buskarna bredvid gångvägen.. då får jag samma känsla som: när jag var liten och vi var i lustiga huset på liseberg.. när vi gick på bron, som var helt stadig men där väggarna snurrade.. och dom seende klamrade sej fast vid räckena, nästan oförmögna att gå och jag inte kunde förstå varför dom inte bara blundade.. eller som när vi hade brandövning på jobbet, med doftfri rök, och bara jag kunde ta mej ut.. Jag kan inte beskriva känslan, men den är skön Textfält Redigerar Teckenläge när jag helt obehindrat går rakt upp för den blankistäckta backen med mina nya skor och människorna runt mej kanar, glider och faller.. eller håller fast sej i buskarna bredvid gångvägen.. då får jag samma känsla som: när jag var liten och vi var i lustiga huset på liseberg.. när vi gick på bron, som var helt stadig men där väggarna snurrade.. och dom seende klamrade sej fast vid räckena, nästan oförmögna att gå och jag inte kunde förstå varför dom inte bara blundade.. eller som när vi hade brandövning på jobbet, med doftfri rök, och bara jag kunde ta mej ut.. Jag kan inte beskriva känslan, men den är skön

måndag 12 januari 2015

natt eller morgon





Location:andra arbetsdagen När väckarklockan, som jag för övrigt först tror är en ambulans, ringer är jag mitt inne i en intressant dröm. när jag kliver upp känns kroppen som om har bankat på den med en slägga. Jag tröstar mej med att jag för första gången ska få lyssna till p1 till morgonkaffet nu när dom har börjat sända på natten, tänker att det alltså fortfarande är natt enligt fler än mej. sätter på radion och möts av ljudet från en film där någon halshuggs, dokumentären "terroristens stora ensamhet", av lotta eriksson. inser att dokumentärer inte f funkar så här dags, jag hamnar mitt i och när jag äntligen har förstått vad det handlar om är det dags att gå. ute på gatan är det vatten, mycket vatten. min ena sko läcker, men talgoxarna sjunger tvåtonigt nere vid karlbergskanalen. Tåget står inne när jag kommer fram till centralen. det är nån tjafs med dörrarna. lokföraren öppnar och stänger, öppnar och stänger, tåget pyser och pustar, och i mitt huvud upprepas textrader från sången "två tungor": "djupt i det röda mörkret, fick livet dubber form" Textfält Redigerar andra arbetsdagen När väckarklockan, som jag för övrigt först tror är en ambulans, ringer är jag mitt inne i en intressant dröm. när jag kliver upp känns kroppen som om har bankat på den med en slägga. Jag tröstar mej med att jag för första gången ska få lyssna till p1 till morgonkaffet nu när dom har börjat sända på natten, tänker att det alltså fortfarande är natt enligt fler än mej. sätter på radion och möts av ljudet från en film där någon halshuggs, dokumentären "terroristens stora ensamhet", av lotta eriksson. inser att dokumentärer inte f funkar så här dags, jag hamnar mitt i och när jag äntligen har förstått vad det handlar om är det dags att gå. ute på gatan är det vatten, mycket vatten. min ena sko läcker, men talgoxarna sjunger tvåtonigt nere vid karlbergskanalen. Tåget står inne när jag kommer fram till centralen. det är nån tjafs med dörrarna. lokföraren öppnar och stänger, öppnar och stänger, tåget pyser och pustar, och i mitt huvud upprepas textrader från sången "två tungor": "djupt i det röda mörkret, fick livet dubber form"