onsdag 6 maj 2015

Det jag inte skriver





Location:Det jag inte skriver Efteråt skriver jag i journalen att patienten valde ut musik som vi dansade till. Men jag skriver inte: att mitt under dansen förflyttades vi. Jo, hon var också där, jag såg henne. Vi stod uppe på en klippa, under oss vatten, det var soluppgång. Alldeles stilla. Jag sträckte mina armar mot himlen och tog ett djupt andetag. Kände svindlande lycka. Luften var kall och frisk. När musiken slutade hade vi redan landat igen och stod stadigt båda två på fast mark i musikterapirummet. Men resterna av lyckokänslan pirrade fortfarande under huden.

Hund och barn





Location:Plötsligt står det ett litet barn framför oss och säjer "dididi". Jag sätter mej på huk. Hund och barn nosar på varandra. Det är spännande och det kittlar nog, för barnet skrattar. Ett oemotståndligt bubelskratt. Mamma ropar, men det är det ingen som bryr sej om. Hon får komma i stället. Det är tvillingar, säjer hon, dom är ett och ett halvt år. Det är så svårt att få dom att gå åt samma håll. Hon står bredvid och låter sitt barn bekanta sej med hunden, försöker varken styra eller avstyra. Men när barnet vill dra i hundens öron ingriper hon. Sen går vi åt varsitt håll, men både hunden och barnen går baklänges.

måndag 16 mars 2015

jag och s:t patrik eller att resa med livet som insats





Location:Den här dagen, s:t Patriks day 1992 skulle jag ha gått ut och käkat med en vän, men istället hamnade jag på sjukhus. mitt under morgonrusningen föll jag ner på tunnelbanespåret och skadade mej allvarligt. Sen dess har jag en hörselskada och en viss benägenhet att få panik på alla slags perronger. Det var inte första gången jag föll ner på tunnelbanespåret. Det var inte första gången en person med synskada gjorde det. under åren har ca 20 personer med synskada fallit ner, 2 har dött. och så har vi alla människor som har hoppat... tunnelbanan i stockholm är lite säkrare nu än då, det finns taktila markeringar som varnar när man kommer för nära perrongkanten, men det går att göra den mycket säkrare. Varför gör man inte det då? storstockholms lokaltrafik växlar mellan att skylla på dålig ekonomi och på tekniska problem. under tiden faller vi, hoppar vi. men det kanske beror på vilka som faller och hoppar, tänker jag. det är möjligtvis en överdrivet konspiratorisk tanke, jag medger det, men jag har tänkt den. Det är lätt att bli konspiratorisk när min kollektivtrafik tvingar mej att resa med livet som insats. Textfält Redigerar Den här dagen, s:t Patriks day 1992 skulle jag ha gått ut och käkat med en vän, men istället hamnade jag på sjukhus. mitt under morgonrusningen föll jag ner på tunnelbanespåret och skadade mej allvarligt. Sen dess har jag en hörselskada och en viss benägenhet att få panik på alla slags perronger. Det var inte första gången jag föll ner på tunnelbanespåret. Det var inte första gången en person med synskada gjorde det. under åren har ca 20 personer med synskada fallit ner, 2 har dött. och så har vi alla människor som har hoppat... tunnelbanan i stockholm är lite säkrare nu än då, det finns taktila markeringar som varnar när man kommer för nära perrongkanten, men det går att göra den mycket säkrare. Varför gör man inte det då? storstockholms lokaltrafik växlar mellan att skylla på dålig ekonomi och på tekniska problem. under tiden faller vi, hoppar vi. men det kanske beror på vilka som faller och hoppar, tänker jag. det är möjligtvis en överdrivet konspiratorisk tanke, jag medger det, men jag har tänkt den. Det är lätt att bli konspiratorisk när min kollektivtrafik tvingar mej att resa med livet som insats.

söndag 15 februari 2015

Det här med att mingla när man inte ser, det är jättesvårt, ja nästan omöjligt.

Det är svårt att hitta personerna man vill prata med på grund av den röriga ljudmiljön. Om man ändå hittar en grupp människor som verkar intressanta är det svårt att komma in i samtalet, utan att verka påflugen eller socialt klantig. För att göra det behöver man veta att någon i gruppen har sett en och att man har kontakt. Risken är annars att ingen hör en eller att man oavsiktligt avbryter något

Äger minglet rum på en konferens har folk antagligen namnlappar på sig som alla andra har nytta av. Där står det inte bara vad personernaheter utan även var dom jobbar eller vem dom representerar. Dessutom hittar man oftast inte i lokalen.

Det finns några olika sätt att försöka lösa detta på och inget av dem är bra som jag ser det.

man kan ställa sig i något hörn, fast förankrad i ett bord och hoppas på att någon tar kontakt.

Eller man kan försöka den mer frimodiga varianten och självsäkert kliva fram till Folk, hälsa och pressentera sig.

nackdelen med den första varianten är uppenbar. Du blir ensam, eller så kommer någon du redan känner och "förbarmar" sig över dig.

med den andra får du garanterat kontakt, men du riskerar att hälsa flera gånger på samma person och bara känna dig dum.

Ska man mingla med hjälp av en ledsagare måste det vara en otroligt skicklig och lyhörd person. Det är också mycket iktigt att ledsagaren i fråga inte har några egna mingelintressen i just det här sammanhanget.

Den röriga miljön gör att ögonkontakten blir ännu viktigare än vanligt och det kan lätt sluta med att et är din ledsagare som börjar nätverka.

kort sagt, det är jättesvårt att mingla om man har en synnedsättning.

Så trots att jag är en social person som både är bra på och tycker om att nätverka, så har jag undvikit mingel. Ja, jag har till och med tänkt att jag inte gillar att mingla,

men på facebook funkar det.

Jag kan i lugn och ro gå omkring och lyssna på vad folk pratar om. Jag har full koll på vem som är vem och vem som säger vad.

Jag kan lätt ta mej in i samtalet om jag vill och kanske bäst av allt:

Jag kan på ett enkelt sätt sammanföra personer som jag tror skulle ha intresse av att prata med varandra och dra in nya människor i en diskussion för att på så sätt göra den mer intressant eller bara sätta lite fart på den.

ja, På facebook kan jag mingla och jag bara älskar det.

måndag 12 januari 2015

natt eller morgon





Location:andra arbetsdagen När väckarklockan, som jag för övrigt först tror är en ambulans, ringer är jag mitt inne i en intressant dröm. när jag kliver upp känns kroppen som om har bankat på den med en slägga. Jag tröstar mej med att jag för första gången ska få lyssna till p1 till morgonkaffet nu när dom har börjat sända på natten, tänker att det alltså fortfarande är natt enligt fler än mej. sätter på radion och möts av ljudet från en film där någon halshuggs, dokumentären "terroristens stora ensamhet", av lotta eriksson. inser att dokumentärer inte f funkar så här dags, jag hamnar mitt i och när jag äntligen har förstått vad det handlar om är det dags att gå. ute på gatan är det vatten, mycket vatten. min ena sko läcker, men talgoxarna sjunger tvåtonigt nere vid karlbergskanalen. Tåget står inne när jag kommer fram till centralen. det är nån tjafs med dörrarna. lokföraren öppnar och stänger, öppnar och stänger, tåget pyser och pustar, och i mitt huvud upprepas textrader från sången "två tungor": "djupt i det röda mörkret, fick livet dubber form" Textfält Redigerar andra arbetsdagen När väckarklockan, som jag för övrigt först tror är en ambulans, ringer är jag mitt inne i en intressant dröm. när jag kliver upp känns kroppen som om har bankat på den med en slägga. Jag tröstar mej med att jag för första gången ska få lyssna till p1 till morgonkaffet nu när dom har börjat sända på natten, tänker att det alltså fortfarande är natt enligt fler än mej. sätter på radion och möts av ljudet från en film där någon halshuggs, dokumentären "terroristens stora ensamhet", av lotta eriksson. inser att dokumentärer inte f funkar så här dags, jag hamnar mitt i och när jag äntligen har förstått vad det handlar om är det dags att gå. ute på gatan är det vatten, mycket vatten. min ena sko läcker, men talgoxarna sjunger tvåtonigt nere vid karlbergskanalen. Tåget står inne när jag kommer fram till centralen. det är nån tjafs med dörrarna. lokföraren öppnar och stänger, öppnar och stänger, tåget pyser och pustar, och i mitt huvud upprepas textrader från sången "två tungor": "djupt i det röda mörkret, fick livet dubber form"