vådan av att vara obstinat

När jag skulle börja i högstadiet skulle jag välja om jag ville ha trä eller syslöjd. När jag kom till skolan första dagen på höstterminen visade det sej att dom på skolan redan hade köpt en symaskin, en som var anpassad för en synskadad elev, med taktila märkningar så att man skulle kunna ställa in program och sånt, och ett nålskydd, så att man inte skulle behöva vara rädd för att sy sej i fingret...

Det var säkert bra och snällt och jag minns inte längre om jag hade tänkt välja syslöjd, men bara för att dom hade tagit det för givet blev jag naturligtvis tvungen att välja träslöjd i stället.

Det var i och för sej kul, men jag var ensam bland 14 killar och en machotyp till slöjdlärare, så det blev rätt tufft. Inte förrän i nian fick jag stå ensam vid svarven, men då var vi kompisar, machotypen och jag.

sy fick jag lära mej hemma.

Ni som tror att sånt där växer bort med åren, ni tror fel, det blir värre.
När jag skulle gå på jullov nu i år kom rektorn och sa att den julklapp som dom andra skulle få, den passade inte mej, så hon skulle tänka ut en annan.
- Det är säkert biobiljetter då, sa jag, och då behöver du inte alls tänka ut något annat, jag går gärna på bio.- jaha, sa hon, överraskat, vad bra.

Och i och för sej går jag gärna på bio, men jag hade faktiskt mycket hellre tagit något annat. Det var bara för att hon tog för givet att en blind människa inte vill ha biobiljetter, som jag blev tvungen att "vilja ha" det.

I bland blir jag faktiskt lite trött på mej.

det är inte allergikerna som är problemet, det är SRF

Nu har jag haft min ledarhund i nio år. Det mesta med att bli ledarhundsförare har för mej varit förenat med glädje och frihet. Min ledarhund har gjort mej mer självständig, givit mej mycket bättre kondition, gjort mej modigare och gladare.

Det finns naturligtvis en del problem med att ha och använda ledarhund också, allting har alltid en baksida. Jag har blivit utslängd från restauranger, nekad tillträde på andra platser och haft problem med att få delta på en del kurser, för att inte tala om problemen med att söka jobb som ledarhundsförare. Men det finns också många platser och företeelser där det har gått mycket smidigt.

Jag använder min ledarhund på jobbet utan problem, jobbet för mej just nu är två skolor och ett äldreboende. Jag har varit med min ledarhund hos tandläkaren, på blodgivning, på vårdcentral, på teater, på berättarkurser, sångkurser…ja, listan kan göras ännu längre.

Jag har också stött på problem och oförståelse där jag minst hade kunnat ana det, och det gäller SRF, synskadades riksförbund. Jag är inte själv medlem i denna organisation, som ska tillvarata synskadade personers intressen, men jag är ändå beroende av den, eftersom den dessutom har blivit myndighetsutövare när det gäller ledarhundsfrågor.

I huset där SRF har sina lokaler, får man inte röra sej fritt med ledarhund, man säjer att det beror på att man vill ta hänsyn till personer som är allergiska och som arbetar i huset. Men både jag och SRF vet att det är helt meningslöst med såna arrangemang. Det vet vi eftersom vi har pratat med, lyssnat på och läst vad Magnus Wickman, professor i allergi, har att säja om hundallergi och ledarhundar. Han säjer att det är mindre än en procent av Sveriges befolkning som har allvarlig hundallergi. Det betyder att så länge det finns personer i SRF-huset som har hundar hemma så finns det också hundallergen över allt i huset. Och ledarhundarna gör knappast någon skillnad. Dessutom har SRF skrivit på en överenskommelse med astma/allergiförbundet där man har bestämt att eventuella konflikter mellan personer med allergi mot hund och ledarhundsförare ska lösas av individerna själva. SRF bryter alltså mot sin egen överenskommelse.

Det gör man även i andra sammanhang. När SRF har kurser och det finns någon på kursen med hundallergi, så har det hänt att SRF har skrivit hem till alla ledarhundsförare som ska delta och uppmanat dom att lämna hundarna hemma, eller att lämna dom på sitt rum.

Ni kanske tänker att det inte är ett så stort problem då, om mitt största bekymmer är SRF, men det är det. Framför allt är det ett trovärdighetsproblem. Allmänheten, kursanordnare, restaurangägare med flera, hör då och då av sej till SRF för att fråga hur dom ska agera gentemot ledarhundsförare. Politiker och andra besöker SRF i deras lokaler, och även om dom kanske inte är där för att prata ledarhund, så får dom ändå se med egna ögon hur SRF handlar mot sina egna anställda ledarhundsförare. Det naturliga är förstås att både allmänheten och dess företrädare då tänker att SRF gör på det ultimata sättet, vad skulle dom annars tro?

Att föregå med gott exempel är ett effektivt sätt att lära andra hur man ska göra och det funkar tyvärr också lika bra tvärt om. Här om dagen var jag på teater. Det var inga problem med att använda min ledarhund där, den enda kommentaren var från killen som stod i baren:
”Och hunden är i tjänst, så den ska väl inte ha nåt härifrån förstås?”

Men sen dök det plötsligt upp en person som är anställd på SRF, och genast började hon ifrågasätta om min hund verkligen kunde följa med in i salongen. Det är inte alls konstigt att hon gör det, hon är ju van från sin arbetsplats och hur man gör där.

Jag är ledsen att behöva konstatera det, men SRF motarbetar mej som ledarhundsförare och dom gör det aktivt. Jag vet inte varför och det är för mej helt obegripligt och mycket, mycket sorgligt.

för vems skull

När jag känner mej maktlös och upprörd över något, så brukar jag skriva. Jag vet inte om det alltid hjälper, men i bland är det det enda jag kan komma på och det är i alla fall bättre än att inte göra något alls och gå sönder av all maktlöshet:

För nån veckasen hade vi julfest på en av skolorna som jag jobbar på. Det var jättefint med pappersdukar på borden, godis och pepparkakor, skinkmackor och glögg och det kom många anhöriga till barnen, förmödrar och mormödrar, pappor och mammor och ett och annat småsyskon. det var mysig julstämning helt enkelt.

Det här är en träningsskola, barnen som går här har alla olika funktionsnedsättningar, både intellektuella och fysiska, ingen av dom kan prata med vanliga ord, utan uttrycker sej på andra sätt.

När det blir så här annorlunda på skolan, när det inte ser ut som vanligt, blir barnen förstås nyfikna och förundrade, några kanske också blir lite oroliga, men den här dagen var det luningen som belv det.

utom jag då.

En flicka kom och satte sej mitt emot mej. hon är elev på skolan och hennes främsta sätt att ta reda på saker om verkligheten är att trumma på den eller att få den att låta på andra sätt, alltså började hon med att trumma lite på bordet för att kolla om det lät som vanligt även om det såg annorlunda ut den här dagen. Det lät som vanligt och jag fick skärpa mej för att inte trumma med, en yrkesskada som jag har.

Nu kom turen till duken, jättefin pappersduk, säkert julmotiv på, och vad den lät kul när man drog med naglarna på den... då kom fröken:
Hon tog flickan med sej, och gick därifrån, förklarade ingenting för någon, sa bara:
jaha, då får väl vi tacka för oss".

jag blev ledsen och upprörd:
"det där var väl onödigt, hon ville ju bara kolla in duken", sa jag, till lite vem som helst som satt där och någon svarade:
"jamen, det måste ju funka socialt också..."

för vem då? Det var hon som var på hemmaplan, vi var på hennes skola, annars brukar man väl ta seden dit man kommer eller? och ärligt talat, vem i det här sammanhanget har lättast för att anpassa sej och vara flexibel?

Och även om jag skulle tycka att detta beteende från läraren var ok, vilket jag alltså inte tycker, så funkar det inte. Den här flickan har ingen aning om varför hon inte fick sitta vid bordet, för henne var det nog bara jättekonstigt, först satt hon där och sen plötsligt så tog någon henne därifrån.

Sånt här gör mej jätteledsen och smått desperat, när ska vi lära oss att uppföra oss vettigt mot dessa barn?

vad har jag gjort för att förtjäna detta, eller dessa

Efter en otroligt trevlig kväll framför brasan på Djurgårdsbrunn, försöker jag ta mej hem på bästa sätt. Mitt mål är att behålla den härliga, varma och gemytliga braskänslan, som sprakar i mitt inre men då:
på t-centralen kommer han, en såndär otäckt trevlig yrkesmässig nånting.
"hej, jag är stationsvärd här, behöver du hjälp?"
"nej tack"
"Vart ska du åka?"
"men, jag sa ju nyss att jag inte behöver någon hjälp"
"jo, men jag är ändå nyfiken på vart du ska"
"men, jag kommer inte att tala om det för dej"
så var jag av med honom och forsätter ner på själva perongen, då kommer nästa:
"do you speak english"
Ja, det gör jag ju, jag tänker att jag kanska ska få hjälpa till med något här men inte...
"jesus loves you"
Jag förklarar för denne man att jag vet att Jesus älskar mej och att han borde gå och tala om det för sånna som inte känner till det i stället.
så, hemma på fridhemsplan står jag och väntar på den opålitliga hissen, då kommer en till såndär trevlig yrkesmässig:
"hej, vill du åka med hissen?"
"ja"
"då trycker jag på knappen här så kommer den nsart"
Och jag tänker att snart skriker jag, vad tror han, att jag står här som ett fån och tror att hissen kommer om jag tänker på den eller!!!
Det värsta är ju att den kommer när han trycker på knappen, men inte när jag gjorde det.
Den där gemytliga braskänslan i mitt inre har blivit till en farlig eldsvåda, LÄMNA MEJ I FREED!!

att motarbeta eller kapitulera

från början upptäckte jag inte att jag hade höstdepressioner, eller snarare vinterdeprressioner förrän dom tog slut. Det brukade gå till så att jag vaknade en morgon och kände mej som om jag hade öppnat ögonen för första gången på månader. Jag brukade också vara akut sugen på frukt och nötter. Ute på stan hörde jag plötsligt människorna omkring mej, vad dom sa till varandra och det intresserade mej igen. Det kändes som om någon hade lyft bort en glaskupa från hela mej och som om någon äntligen hade tagit bort gyttjan som jag hade försökt röra mej i så länge.

Så var det förut. Nu vet jag om att vinterdepressionen finns och alltid kommer och jag har läst och fått många tips om hur man kan motarbeta den och jag har försökt:
mycket sol och annan utomhusvistelse
starka lampor hemma,
bra mat och regelbunden sömn,
kontaktimprovisation för att det är kul och för endorfinerna,
samvaro med vänner och inte för mycket tid till ältande...

Men DET GÅR INTE.

Nu har det börjat, jag känner mej som om jag befinner mej under vatten, nej, inte så att jag inte kan andas eller så, men ni vet hur ljudet blir under vatten, lite avlägset och rätt ointressant i största allmänhet. Jag drabbas också av en akut sömnlust när som helst och ofta och jag vill inte gå upp på morgonen oavsett vad jag ska göra, inte ens om det jag ska göra är jättekul och min hund är lika morgonlycklig som vanligt.

Och jag börjar släcka ner, göra mysbelysning och knappt det, mina vänner börjar höra av sej och undrar om jag har rest bort eller så..

Den är alltså här i alla fall, så hur ska jag göra, gå och lägga mej och vänta på våren? Och har det någon betydelse att jag kämpar emot varje höst eller är det bättre att bara inrätta sej?

Inte vet jag, och för tillfället bryr jag mej inte heller, utan säjer bara god natt, vi ses till våren.

nä hugger först

Det var första gången på kursen i kontaktimprovisation. vi satt på golvet i en ring. vi skulle presentera oss och saamtidigt passa på att säja till om det var något särskilt man ville att dom andra skulle veta om en.

så, när det blev min tur sa jag det gamla vanliga om att jag inte kan se och om hur jag vill att folk ska vara mot min ledarhund, inga konstigheter och inga frågor.

en tjej sa att hon inte förstod svenska, så hon undrade om vi kunde prata engelska i stället, det var inte heller några problem.

När prressentationen var över och innan vi hade kommit i gång, kom hon fram till mej, hon som inte kunde svenska, och sa att hon inte heller kunde se nu, för hon var tvungen att ta av sej sina glasögon när vi dansade.

Jag blev otroligt provoserad.. Eller hur, nu är jag lite blind, usch vad jobbigt, precis som du Sofia, jag vet precis hur det är, typ så och jag sa nåt spydigt om att hennes deffenition av att inte se nog var lite annorlunda än min och att en väsentlig skillnad var att när kursen var slut i kväll, så kunde hon ta på sej sina glasögon.. nåt sånt sa jag och hon gick sin väg förstås.

Nästa gång var hon inte där och hon har inte kommit tillbaka sen dess och jag kan inte sluta tänka på henne. Jag kan inte sluta skämmas heller. för tänk om hon bara gjorde ett försök att vara vänlig. Hon kanske tänkte att vi var lite lika hon och jag, i alla fall lite på samma sätt utanför, hon för att hon inte pratade svenska och jag för att jag inte kan se. tänk om hon bara ville vara tillsammans, tänk om hon bara ville visa solidaritet och det här sättet var det bästa hon kunde komma på. tänk om det var så, och så gjorde jag sådär, vad hemskt, vilken hemsk människa jag är..

Och jag hade önskat att jag nån gång i bland kunde låta bli att hugga innan jag tänker.

varför jag vill springa

Nu när min ledarhund har blivit gammal och inte längre far fram som en virvelvind genom världen, utan promenerar i sakta mak, då inser jag vad det var som gjorde mej så arg förr, innan jag hade henne. arg och frustrerad.

Det var alla människor som ville prata med mej om mej, som tog för givet att det alltid är fritt fram, att jag var nån slags vandrande informationspelare eller nåt. Jag trodde att dom hade försvunnit, men nu inser jag att jag har sprungit ifrån dom i några år. Nu kan jag inte längre komma undan.

det är inte bara det att dom tror att jag jämt vill prata om min synskada med dom, dom tar också för givet att det är helt okej med persnoliga frågor, om min pojkvän också är blind, om jag har nån alltså, hur jag gör när jag drömmer, om jag kan se då alltså, om jag vet hur rött ser ut, om jag vet vad än färg är, om jag inte tror att det skulle vara ännu värre att vara döv i stället, om jag inte är rädd för att bli lurad, rånad, överfallen...

Men, nu när jag inte kan springa ifrån dom, då kommer också en del av mina gamla strategier tillbaka, den absolut bästa är att ställa samma frågor till dom. gissa om dom blir förvånade Det tråkiga är att dom för det mesta inte förstår varför jag frågar så konstigt, men dom brukar i alla fall ge sej iväg, nästan springande...

tankar om natten

Jag vet inte om ni kommer ihåg det, men förr brukade man sova hela natten, jo, det är sant. man gick och la sej på kvällen, somnade och nästa gång man vaknade, då var det morgon. Jag vet inte om jag kommer ihåg rätt, men jag har en stark känsla av att man dessutom, brukade känna sej utvilad, men jag kan ha fel.

Det var längesen, nu för tiden vaknar jag minst två gånger per natt, men det finns bra och dåliga sätt att vakna på. Oftast är det inte bra, det är när jag vaknar vid fyratiden och börjar grubbla över något. Det har blivit en sådan vana, attt när jag i bland vaknar vid fyratiden och inte grubblar, börjar jag genast grubbla över vad jag borde grubbla över. Men allra vanligast med fyravaknandet är att jag vaknar med ångest och en iskall klar tanke osom inte gåratt hejda och så är jag i gång.

I bland vaknar jag för att jag behöver kissa, det är inte så kul nu när jag har en loftsäng, det blir ett sånt företag att ta sej ner från sängen att det krävs en del förhandlande först.

Men, den allra bästa varianten är när jag vaknar av att det regnar, då blir jag helt lugn, försöker att inte somna om för att jag vill höra på regnet och då somnar jag naturlitgvis om direkt, ja, och så koltrastvaknandet förstås, hur kunde jag nästan glömma det, kanske för att det känns oändligt långt till nästa gång.

tur att jag vaknade

Jag drömde att jag skulle åka hem från Bolivia, men jag var tvungen att ta vägen via irkutsk. Dom andra skulle få åka en enklare väg, det var bara jag som skulle åka via ryssland, och dessutom skulle jag vara tvungen att bo där en natt.

Varje gång jag försökte få reda på hur det egentligen var, fick jag olika svar, andra underliga orter med ryska namn, svävande uppgifter om tidsskillander, adresser till hotell m.m.

Jag försökte få alla att förstå att det inte skulle vara nån bra idé, jag pratar ju inte ens ryska och om det nu gick att ta sej hem på ett enklare sätt, varför krångla till det såhär då och bara för mej? konstigt?

När jag vaknade blev jag glad över att redan vara hemma

hur olika det kan vara

vI ÅKER TÅG TILL aBISKO, Vi är över en timme sena, våra ledarhundar behöver ut och kissa, men hinner dom stanna lite längre så vi hinner:
Ja, det är klart, måste dom så måste dom, man kan helt enkelt säja till lokföraren att han får vänta tills dom har kissat klart. Dessutom kan ingen av hundarna kissa på asfalt, så hela tåget får vänta medan vi försöker hitta en gräsplätt.

en annan vän ska flyga i stället och byter plan på arlanda. han har gått om tid och frågar om någon kan hänga med honom och leta upp en bra gräsplätt till hunden, den kan inte heller kissa på asfallt. Men, nej, det är inte så säkert att nån hinner med det.

Och dom var inte ens försenade...

den förstående allmänheten

Jag har alltid fått lära mej att folk i allmänhet är snälla och vänliga människor. Om dom mot förmodan skulle göra något dumt, elakt eller kränkande, så är det i alla fall inte meningen. dom vill mej inte illa egentligen, dom är bara okunniga, obetänksamma eller så förstår dom inte bara... Men nu ska jag berätta något, det är inte sant. I bland vill dom mej illa, i bland skiter dom totalt i vilka konsekvenser deras handlande eller brist på handlande får för mej. Och nu tänker jag inte hålla dom om ryggen längre.

En gång för längesen, när jag jobbade som telefonist på synskadades riksförbund, ringde en man och undrade om man inte kunde stänga av ticksignalerna på natten, för dom störde honom när han ville sova med öppet fönster. Jag var ung då, jag blev inte arg, utan sa bara att då måste man ju stänga av trafikljusen för alla, annars skulle det bli orättvist. Han blev lite spak när han insåg att han pratade med en som behöver ticksignalerna...

Och nu, ska SL stänga av högtalarna som sitter utanpå bussarna och säjer vilket nummer bussen har, på nätterna, för allmänheten blir störd. Jag vet inte vilket som gör mej mest ledsen, förvånad och arg, att folk kan vara så småaktiga att dom klagar över något som bevisligen underlättar livet för någon annan, eller att SL går med på det:
"naturlitgvis, det är klart att du ska få sova med öppet fönster utan att behöva höra ljudet från dom tillgängliga bussarna, självklart förstår vi och håller på denna din mänskliga rättighet"
År 2010 skulle vara ett tillgänglighetens år, lätt avhjälpta hinder, skulle undanröjas för att öka tillgängligheten för oss med funktionsnedsättningar.

Allmänheten utgör bevisligen inte ett sånt

obegripligheter eller när formulären styr del 2

Jag ger mej inte. För mej är det fullkomligt obegripligt att ni inte kan se det orimliga i detta system:
Jag är blind.
det betyder attjag inte kan se.
Det betyder att jag inte kan orientera mej med hjälp av synen.
Därför behöver jag en ledsagare i bland,
t ex när jag ska åka tåg,
för att hitta till tåget,
Jag bor i stockholm,
det betyder att jag brukar åka tåg från Stockholms central.
Där hittar jag inte så bra,
eftersom jag är blind,
därför behöver jag en ledsagare där.
På Stockholms central finns det fyra stycken mötesplatser som någon har placerat ut,
där jag kan bli mött och få hjälp av en ledsagare.
Jag kan inte hitta dessa mötesplatser
eftersom jag är blind.
Däremot finns det två andra platser på stockholms central som jag hittar till,
det lärde jag mej långt innan dessa mötesplatser placerades ut.
Men till dessa platser, som jag kan hitta till, kan det inte komma någon ledsagare och möta mej.
Därför får jag ingen hjälp med att hitta mitt tåg.
därför är risken stor att jag missar mitt tåg,
därför är min oro inför mina resor nuförtiden mycket stor.
För mej skulle det rimliga vara att den person som ska hjälpa mej
som har det som arbetsuppgift,
som kan se och hitta på stockholms central
också skulle vara den som tar sej till platsen dit jag kan hitta.
För mej är det helt orimligt att jag,
som är blind,
som inte hittar på stockholms central,
som därför behöver en ledsagare
ska vara den som ska leta reda på någon av dessa fyra platser där ledsagaren kan möta mej,
eftersom ledsagaren kan se,
eftersom ledsagarens arbetsuppgift är att ledsaga
och eftersom ledsagaren hittar på stockholms central.
Vilket tycker ni är mest rimligt?

hör du vem det är?

Känner ni igen dethär:
Man träffar någon på stan, någon som hejar glatt på enoch börjar prata som om man känner varandra och visst görman det, men var var det nu igen jag träffade den här människan, på vilket sätt hör vi ihop? Eftersom man inte har frågat direkt, så får man stå där och gissa, och försöka räkna ut hur det ligger till, medan man ser ut som om man har full koll. I ens huvud bläddrar och bläddrar man för att hitta rätt...

eller hur, vi känner igen oss i det allihop och ändå klarar vi inte av att hantera situationen när den dyker upp, men har ni nånsin varit med om att någon kommer fram till er, ställer sej framför och säjer:
Hej, ser du vem det är?
Nej, antagligen inte, om ni inte, som jag är hänvisad till att känna igen folk på deras röster, för då får man vara med om det ofta. Jag vet inte varför, om folk kanske tror att det är svårare att känna igen nån på rösten än på utseendet, men just därför vore det väl bättre om man sa vem man är i stället, eller?

I förra veckan var jag med om det två gånger under samma dag, den ena var en terapeut som försökte lösa en konflikt vi hade på een arbetsplats en gång och den andra var en före detta arbetskamrat. båda ropade på mej och frågade om jag hörde vem dom var. Innan jag han svara fortsatte dom båda två att berätta var vi hade träffats och under vilka omständigheter, men inte vad dom hette.
- du kanske har ett namn, sa jag till båda, och då blev det pinsamt...

När jag stör mej på saker, så försöker jag tänka ut hur jag ska göra nästa gång det händer mej och då brukar jag försöka hitta på en så kul lösning att jag nästan börjar önska att det ska hända igen, då gör det aldrig det.

Så nästa gång någon kommer fram till mej och frågar mej om jag kan höra vem det är, då ska jag föreslå att vi tillsammans kollar igenom personens väska, för även om dom har glömt vem dom är och måste fråga andra om det, så kan vi ha tur och hitta ett idekort eller nåt... så får dom svar på sin fråga.

vem stör

Mina nya grannar borrar
klockan 7 på morgonen
i sin nyinköpta lägenhet
för 3 miljoner
för att köket bara är nästan nytt
för att dom vill ha ett helt nytt

jag fick lära mej
att den som arbetar inte stör
men det här är inga arbetare

tankeställare, men inte återställare

Utanför systemet på fleminggatan är det redan kö, fast egentligen liknar det mest en klunga. Klockan är snart tio.

min ledarhund och jag måste passera genom den, och då visar det sej att denna klunga består av en massa människor som jag brukar heja på och slänga käft med i kronobergsparken:

- flytta på er förfan, säjer nån, som jag inte känner, här kommer en tjej med ledarhund, släpp förbi henne...
- Äh, säjer nån som jag känner igen, hon kan väl stå här med oss, hon ska ju också in på bolaget.
- Nej, säjer jag, inte den här gången, vinkar lite käckt och springer för bi.

Jag hoppas att ingen ser mej och skäms för att jag skäms

en annorlunda valborg

I Sucre är det höst nu, ja, nästan vinter. Varmt på dagarna och kallt på nätterna. I husen, som är gjorda av sten, är det kallt hela tiden.

Den här dagen, som jag ska berätta om, skulle jag på fest på "taller protejido", det betyder ungefär skyddad verkstad och är en liten daglig verksamhet för människor med intellektuella funktionsnedsättningar. Ivan, som hade varit min vän och handledare när jag hade jobbat där något år tidigare, skulle också ha varit med på festen, men hans pappa hade blivit sjuk så jag fick gå ensam.
När jag kom in på gården var dansen i full gång fastän klockan bara var tio på morgonen och att jag dök upp där igen från andra sidan jorden efter mer än ett år, verkade inte förvåna någon:

- Hej Sofia, Vad roligt, vilken fin tröja, ska du spela flöjt för oss, vill du ha lite kyckling!?
Och vi dansade, sjöng, pratade och åt för att fira att det var arbetarnas dag nästa dag.

När klockan blev tolv var festen slut och jag blev hämtad av Christina, som berättade att nu hade Ivans pappa dött och vi skulle på likvaka. Ni vet hur det kan vara, man blir överumplad och fokuserar på helt fel sak, jag, som kom från en fest för arbetare, hade en röd blus med fina broderier på och bekymrade mej mest för att jag inte skulle hinna hem och byta till något mer passande... som om jag skulle veta vad som passar på en likvaka.

Där var det tyst och högtidligt, vi hälsade på den nyblivna änkan och andra släktingar, jag, som inte ens hade vetat vad jag skulle ha sagt på svenska, sa ingenting.

vi stannade en liten stund bara och sen fortsatte dagen som en alldeles vanlig dag.

Men det var den mest ovanliga valborg jag har varit med om i alla fall.

ovanlig lyckönskning

På äldreboendet där jag sjunger ibland är det många som har en demenssjukdom. I bland märks det inte på en gång, människor är mycket bra på att hålla färgen, det skulle jag också göra.

I dag Ville en man säja några väl valda ord till mej när jag skulle gå och det blev så bra, fast kanske inte som han hade tänkt sej:
- Ja, nu ska vi tänka på dej, på din långa väg, och hoppas att du får mycket... ... vatten ... och kärlek och förnyelse

när formulären styr

- Hej sJ, det är såhär att jag ska åka från stockholm till skara. Jag är synskadad och skulle behöva lite ledsagningshjälp.
- Jaha, då ska vi se, var behöver du hjälp då?
- Ja, först i Stockholm, på t-centralen, jag vill bli mött nere på perongen...
- Nej, det går inte, vi kan bara möta folk utanför tunnelbanespärrarna.
- hm, Det är ju det att jag som sagt är synskadad och jag hittar inte så bra på t-centralen, det är ju bland annat därför jag behöver en ledsagare.
- tystnad
- Ok, deet ordnar sej säkert, men vilken tid ska vi säja, det tar ju ungefär tio minuter att gå till tåget, men för att vara på den säkra sidan, jag kan ju gå vilse när jag letar efter ledsagaren, så kanske vi ska säja 20 minuter före det blir...
- Nej, det går inte, du måste vara här en halvtimme innan.
- men det kommer jag nog inte att hinna och det behövs ju inte heller, som sagt, tar det ju bara tio minuter att gå från tunnelbanan till tågen.
- enligt det här formuläret måste du komma en halvtimme innan det går inte att skriva nån annan tid.
- ok, det ordnar sej väl... och så behöver jag hjälp att byta mellan tåg och buss i skövde.
- men det går inte, för det är länstrafiken som kör den bussen, så det kan inte jag boka.
- ojdå, det blir lite dumt, du vet, jag ska ju till skara och jobba... Men om du bara bokar nån som kommer tilltåget och möter mej, så kanske jag kan prata med den där och då.
- Ja, det går bra, då står det här att ni ska ses utan för första vagnen i tåget.
- du, det kan vara jättesvårt när man inte ser att ha koll på vad som är fram och bak på ett stillastånde tåg, du har ju skrivit upp vilken vagn jag sitter i, kan vi inte mötas utanför den?
- Nej, i det här formuläret kan jag bara fylla i att ni ska ses längst fram i tåget, du får väl fråga tågmästaren så hjälper han dej.
- Jamen... du vet, JAG ÄR BLIND! Jag kommer inte att kunna hitta nån tågmästare, om han inte är försedd med nåt pipljud eller så.
- tystnad
- ok, det ordnar sej väl, ja sen när jag ska tillbaks till stockholm, då ska jag byta från tåg till tåg i göteborg.
- Ja, och där är det 47 minuters väntetid, så då måste jag dela upp ledsagningsuppdraget, först nån som hämtar dej vid tåget,
- längst fram då va?
- Just det, och som följer dej till väntsalen, sen en som hämtar dej i väntsalen och följer dej till tåget.
- verkar krångligt, kan man inte bara säja det när man träffar ledsagaren.
- Nej, enligt det här formuläret måste jag göra såhär.
- puh, det här tar lång tid, och dyrt blir det också, för mej alltså, men nu är det bara en sak kvar och det är att jag skulle behöva en ledsagare i stockholm också, som hämtar vid tåget...
- ok, och vart ska du sen?-
- Jo, jag hade tänkt... äh, förresten glöm det, det blir för krångligt

min debut på scen, eller möjligen bredvid...

I dag har vi haft urpremiär på vårt musik och berättarprogram. Det gick fantastiskt bra och jag kommer antagligen att vara hög på det länge. Men jag kommer också att tänka på en annan urpremiär, som inte gick så bra, i alla fall inte för mej.

Jag gick på mellanstadiet på Adolf Fredrik och vår klass var med i en musikteater som hette erik den helige. Jag minns inte vad den handlade om och jag är inte säker på att någon bekymrade sej om att förklara det för oss, vad jag minns skulle vi sjunga, dansa och för övrigt hålla käften.

I den här scenen som jag ska berätta om hade vi vita typ lucialinnen på oss och kransar i håret, av silkespappersblommor, vi dansade till någon slags medeltidsmusik.
Det var tisdag, urpremiär, jag hade just lärt mej att det betydde att något visas för allra första gången och att det var något stort att få vara med om. I publiken satt våra föräldrar och släktingar och så tonsättaren förstås. vi satt bakom scenen och höll käften.

Så var det våran tur, vi hukade i trappan och sen dansade vi fram över scenen, jag höll i tjejen framför mej för att komma rätt. vi hade precis kommit ut på scenen när golvet plötsligt försvann under mina fötter, som tur var släppte jag tjejen jag höll i... och där låg jag, i orkesterdiket och undrade vad som hade hänt.
Nästan på en gång kom hovnarren och halade upp mej. Jag kände igen honom, för han hade bjällror längst ner på sina byxor. Han var rätt hårdhänt faktiskt, närhan knuffade in mej bakom scenen och väste:
"nu stannar du där"

Ja, där har ni min första urpremiär... som tröst kan jag berätta att resten av föreställningarna gick bättre och jag var inte förvisad till bakom scenen för all framtid även om jag kan tänka mej att hovnarren gärna hade velat ha det så.

tankar om avlopp och terapi

Det funkar inte längre,
det blir stopp,
inget kommer in,
inget kommer ut heller.
Man inser att man måste göra något och att man behöver hjälp,
men det är ju så pinsamt,
tänk, all denna skit som ska rensas bort,
nån annan kommer att se vad som finns i mitt igenproppade avlopp,
pinsamt,
och tänk om denna någon får se något jätteäckligt,
såhär skitigt har nog ingen annan det,
då kommer det fram vilken lortgris jag är...

så kommer hjälpen,
man rensar,
det luktar illa,
låter äckligt också,
och så säjer han som rensar
att, så här ser det ut hos alla.

och man blir så lättad,
alla har samma skit i sina avlopp,

och saker kan både rinna in och ut igen,
och det har slutat lukta illa.

att det ska vara så svårt

på fms årsmöte och konferens talade en man som arbetade på kulturskolan i göteborg om att det finns så få elever med funktionsnedsättning på kulturskolorna. Detta skulle han och en annan person råda bot på med ett projekt där man bland annat utbildade kulturskolans personal i hur man arbetar med och bemöter elever med funktionsnedsättning. dom sökte och fick projektpengar.

- Har ni haft några utbildare med funktionsnedsättning, undrade jag.
- Nja, inte dvi har gjort studiebesök på särskolor och så.
-Jamen, har någon utbildare haft en funktionsnedsättning?
- Nej.
- fanns det nån tanke bakom det?

det gjorde det naturligtvis inte, men han berättade stolt att dom hade tänkt på att ha en jämn könsfördelning i alla fall. skratt i publiken, någon sa att det ju inte alltid är så lätt att vara politiskt korrekt .

Jamen, hur ska det nånsin bli nån förändring om dom inte ens förstår det här?

Årsdag

Idag firar vi att sl, trots ihärdiga førsök, fortfarande inte har lyckats pa livet av mej! Grattis sofia!

man kan ju undra

och det gör jag i dag, jag undrar en massa saker. t ex
hur rädd ska jag bli när vår statsminister ringer och ber turkiet om ursäkt för sånt som riksdagen har bestämt,
ur orolig ska jag bli när vår riksbankschef har synpunkter på löeförhandlingarna?
Och varför måste jag avsluta dagen med att bråka när jag har haft en sån bra dag, är det verkligen nödvändigt att förstöra den bara för att jag vill ha rätt nu igen?
På väg till söder, på trean, pratade jag med en farbror som sa att han var lika gammal som min hund, 82:
"ja, hon blir ju bara bättre och bättre, sa jag"
när jag är 82 vill jag också sitta på busse och pprata med folk, i solskenet.

Han var verkligen en kontrast till människrona jag träffade sen, på äldreboendet, men det är inte alls så sorgligt som man skulle kunna tro, en man gjorde en sån fantastisk musikalisk kullerbytta att jag kommer att ha något att skratta åt i flera dagar och på tal om att skratta, tjejen som följer med mej dit för att hjälpa till, hon är så otroligt förvirrad att jag inte vet hur detta ska gå, hon går till och med vilse på avdelningen och tappar bort sina ytterkläder... Tur att hon inte ska hjälpa mej att hitta nånstans, hon sjunger vackert i alla fall och fördelen med att hon är sådär förvirrad är i alla fall att hon inte hjälper till för mycket:
- Det kanske är bäst att jag håller ur vägen, säjer hon... Ja, herregud, och då får jag dåligt samvete... Mitt i alltihopa tycker jag väldigt mycket om henne.

en kvinna frågade mej vad jag har för ögonskada och när jag berättade att jag fick den därför att jag lågi kuvös... att jag ju ändå överlevde... då sa hon att det var ju tur att jag gjorde det för hon blir så glad när jag kommer och jag måste ha blvivt en bättre människa trots allt, för jag trodde att hon menade det och tyckte inte att det var varken pinsamt eller patetiskt.

Men, som sagt, nu harjag då ägnat kvällen åt att bråka med en myndighet igen, jag undrar när jag ska sluta med sånt.

jag vet

Men det är ändå inte kul. Ett jobb som jag blev tillfrågad om och tackade ja till, gick ändå till någon som inte behöver det... Jo, för han har varit där förut och föreläst och jag vet att folk alltid väljer sånna som dom har haft förut, för att dom vet vad dom får och för att dom är bekväma, jag vet, jag har ju också nytta av det i bland, men det är ändå inte kul när det händer...

det verkar som om människor bara kan ha en föreläsare/underhållare/trubadur... ja vad som helst i tankarna åt gången, som att man liksom har monopol.

jag tror att detta ska bli en bra vecka

För nu är det vår på riktigt och jag ska:
bli intervjuad och jobba på ett av mina favoställen i morgon,
repa med M på vårt berättarpgrogram och vara barnvakt på tisdag,
vanka i hökarängen och få en skogspromenad innan jag går till jobbet på onsdag,
träffa arbetsförmedlingen hemma hos mej "kors i taket" och förlänga mitt personligt biträdebidrag på tors
gå ut och käka med goda vänner på fredag och
föreläsa på musikterapeuternas årsmöte på lördag.

dessutom känner jag mej säker på att det kommer att hända något annaat bra också, vad det nu kan vara

facebook

Jag gav upp och registrerade mej, men jag känner att det inte är min grej, framför allt eftersom det faktiskt inte intresserar mej vad alla andra gör just nu. Jag misstänker också att jag kommer att bli galen av all epost jag kommer att få. Jag ska testa en vecka, sen ska jag avregistrera mej. det är ju det att flera personer har frågat om jag vill lära synskadade människor att använda facebook...

Jag gillar min blogg ättre, här får jag skriva om mej och skita i vem so som läser, det passar mej bättre tror jag.

I dag har jag ägnat mej åt min bok, den kommer nog att bli bra, men jag känner att jag säkert borde göra nåt annat och så är jag sååååå trött, kanske är det en förkylning på gång.m

missär... eller gnäll

I går kväll gick min bäddsoffa sönder, så i natt har jag sovit på golvet, medan min inneboende har sovit gott i en skön säng. När jag rullade ihop min madrass tänkte jag att jag kanske ska låtsas att jag äär gäst här hos Sofia, snällt av henne att låna ut sin lägenhet såhär, undrar var hon är förresten...

Jag ska köpa ny bäddsoffa i påsk, men det är långt dit fördelen är att jag kommer att tycka att alla soffor är jättesköna jämfört med min madrass, ja, jag kan tänka positivt, frågan är varför jag ska göra det...

när jag kom in från morgonpromenaden bar jag helt resolut ner alla vinterkläderna i källaren, nu får det vara nog, sa jag.

hundlogik

vi har varit på kurs för äldre och medelålders ledarhundar i helgen. vi hörde absolut till kattegorin äldre, min vovve fyllde 11 år i tisdags.

Där hade vi bland annat matstörningar, man skulle sätta sin hund och gå ifrån den, när man sen kallade in den, så satt det en person på vägen och försökte locka med en ostmacka, och vi har ju labradorer, så det är nästan omänskligt, eller ohundligt att utsätta dom för detta och tro att dom ska klara det, men alla hundarna gjorde det faktiskt, fast flera av dom gjorde nåt kul:

När dom hade tagit sej förrbi matfrestelsen och klarat det och fåttk beröm, då tvärvände dom för att få mackan... Nu hade dom ju klarat testet och ville ha sin belöning...

Nu är det vår, jag har hört koltrasten.

ovant sällskap

I morse, på väg till minnesstunden kände jag tydligt att dom var med mej, alla döda människor jag känner:
Helena, som dog för så längesen att jag nästan inte minns henne, men begravningen minns jag, för prästen grät och det var så kallt. Jag var fem år och funderade mycket på hur hon skulle få det i den kalla marken. dessutom var jag faktiskt avundssjuk på henne, eftersom hon skulle bli ängel, för när jag var fem år var min högsta önskan att kunna flyga.

farfor och farfar, mormor, sune, som dog när jag var bortrest så att jag inte kunde hålla mitt löfte att sjunga på ans begravning, fast jag sjöng där i Gdynia och jag vet att han hörde mej. sune pratar jag ofta med, flera personer som jag har jobbat med och som jag inte kan skriva om just därför, Lena, som var min vän och kurskamrat, hon skrattade i morse: "här blir det trångt", när vi skulle in i den försenade taxin allihopa...

Det var skönt att dom var med i dag.

strandsatt

Även om jag inte ska nånstans, så känner jag mej instängd här i all snön. tillvaron snävar liksom till sej och det smittar innåt, jag får snökaos även i själen, tågen stannar och dom som ska skotta loss mina tankar är för få, tur då att militären ska komma och hjälpa till, hoppas att dom har tid med mitt inre också

hur en vän kan

I går var det en väldigt konstig dag, en riktig berg och dalbanadag.

På morgonen gick jag upp tidigt, gick ut med vovven, tvättade och åt en god frukost, kände mej bra. sen på eftermiddagen hände det något konstigt, hela världen ändrade sej. det låter säkert konstigt, men det är på riktigt, allt blev totalt meningslöst. Jag kände mej desperat helt enkelt, något måste hända, så här kan jag inte ha det, resten av livet kommer jag att sitta här och tycka synd om mej själv, ingen vill anställa mej, jag kommer att vara utfattig när jag blir gammal och den enda som kan göra något åt det är jag och jag orkar inte och det är totalt meningslöst att ens tänka på det, eftersom jag inte gör något. Jag gick in på platsbanken och upptäckte att jag inte ens vet vilken sorts jobb jag borde söka, jag hade tappat bort det också, jag bakade bröd i stället.

så, på kvällen träffade jag en vän, vi fikade och pratade och plötsligt ändrade sej allting igen:

Jag behöver inte söka några jobb, jag har det faktiskt ganska bra, kan göra det jag vill, pengarna räcker till det mesta, jag har många vänner, en pojkvän, en hund, jobbar lite så att jag kan känna mej meningsfull för andra...

Att jag hela tiden tänker på jobb beror på att jag vill ha erkänsla utifrån, jag vill att andra ska se mej och det jag är bra på, att andra ska fråga efter mej att det ska kännas meningsfullt att jag har skaffat mej alla dessa utbildningar. Och en annan orsak är att man ska jobba, man ska inte ha så här mycket egen tid, man får inte ha det bra, jag får inte ha det bra.

Jag vet att det låter konstigt, jag tycker också det, men just nu känns det jätteskönt. Om jag vill, så får jag gärna vara nöjd med livet som det ser ut nu. Om jag inte kan få erkänsla utifrån, så är det knappast mitt problem egentligen, jag vet ju vad jag kan och att jag kan. att andra jobbar heltid och sliter har ju inte med mej att göra och dom jag är avundssjuk på, dom som är kreativa, har massor att göra, är efterfrågade och lyckliga, ja, dom har det så och det har inte jag, det är helt meningslöst att gräva ner sej för sånt.

När jag gick hem, upptäckte jag att jag hade tappat min bästa vintervante, nu blir det vår, tänkte jag.

motmänniskorna ska inte få vinna

I går hade jag en riktigt bra dag trots motmänniskorna på mina båda arbetsplatser. först höll dom på att göra mej på dåligt humör med sina: Nej, det går inte, så har vi aldrig gjort, nej det blir alldelesf för besvärligt... eller den här, läskigaste: Det har kommit synpunkter på ditt arbete...

Men sen bestämde jag mej för att dom inte ska få vinna, dom är ju egentligen rätt komiska, ja förutom dom där som har synpunkter då förstås, så jag gjorde en massa saker som jag tycker om och sket i dom hela dagen... nästan... Dessutom fick jag ett tröstande och uppmuntrande mail från en riktig medmänniska, dom får man inte glömma.

I natt drömde jag att jag skulle börja på folkhögskola igen, Ljungskile var det, men det är ju inte så konstigt, för dels har jag gått där och dels var dom ju på nyheterna häromdagen. Jag skulle gå en skrivarkurs där camilla Läckberg skulle vara lärare.

alternativt handlande

Nu vill jag ändra på allt, men jag vet inte vad jag ska göra. Här kommer några förslag:
möblera om,
byta jobb, om jag hade nåt,
byta frisyr,
imigrera,
bli vegan,
bli köttätare,
sluta prata,
byta språk,
byta klädstil, om jag hade nån,
krossa glas,
kasta alla mina saker,
bli glad,

tankar om tänder

- Det är inte meningen att vi ska bli mer en 40 år, sa jag till tandläkaren, det blev vi inte på stenåldern, resten är liksom på övertid, det är därför som kroppen börjar rasa ihop nu.
- Det tror jag inte på, sa han,
Och det gör väl inte jag heller egentligen, det var bara ett sätt för mej att försöka trösta oss nu när han tydligen hade rotfyllt en tand i onödan, en massa onödigt arbete för honom och onödigt lidande för mej och nu, när han måste dra ut den, mer arbete för honom fast gratis nu, och mer lidande för mej.

eller så kan man säja som min pappa brukar säja:
- en får aldri va riktigt gla
I dag hade jag ju tänkt att ta en lång vinterprommenad med min hund och sen hade jag tänkt göra ett långt och jobbigt yogapass, men jag får ta det lungt i stället.

puh!

Nu jobbar hon igen och jag flyger fram längs gatorna i stan, tänkte att nu bryter jag väl benet i stället.

tumören är lite läskig och kan komma tillbaka, men kan inte göra metastaser. Nu ska jag bara vara glad för att vi fick lite mera tid.

I väntrummet satt det fyra hundar och skällde på varandra, så när det blev vår tur, tyckte min hund att till och med veterinären var bättre och nästan sprang in till henne.

I morgon ska hon få vara lös och rulla sej i snön igen, jag vet inte vem av oss som är gladast.

hej och hå!

Nu börjar det igen, vaknar klockan fem med ångest. Ja, man får i alla fall mycket gjort, morgonstund har gulld i mun... eller taggtråd på händerna.

men man får trösta sej med att det är bättre med dagar som känns mycket långa än nätter som gör det och snart kommer jag att vakna klockan fyra på mornarna av koltrasten... det blir bättre.

I morgon ska stygnen tas bort och jag ska fråga veterinären vad hon exakt menar med en tumör som "inte är helt godartad".
Hej och hå

objuden gäst

Mitt i yogapasset kommer döden och stör:
- Hej, jag ville bara påminna dej om att jag finns.
- Jag vet att du finns, jag tycker faktiskt att du gör dej väldigt påmind nu för tiden, kan du inte låta mej vara i fred?
- Jaja, ta det lungt, jag hade inte tänkt komma och hämta dej än, inte din hund heller faktiskt, jag ville bara typ titta in och visa mej, tänkte att vi kanske kunde bli vänner...
- Jag vill inte bli vän med dej, du har tagit flera av mina kompisar och en gång för länge sen tog du min lillasyster. Jag vet att du måste finnas, jag kan sången om Lärkan och liemannen, men jag vill inte vara din kompis, vi kan ha vapenvila, det får räcka, men du kan faktiskt låta bli att skrämma mej.
- Ok, förlåt, det var inte meningen, jag ska inte skrämmas mera, jag lovar, vapenvila är ok, du kan väl sjunga den där om lärkan och liemannen för mej.
- ok, om du lovar att gå sen.
- ok.

Och lärkan sjöng för lieman
- Varför går du här uppå min äng och slår?
Och lärkan sjöng för lieman
- Har du inte märkt att det är vår?

Nu grönskar gräs, nu spirar strå,
asp och lind och lönn i nya kläder stå.
Nu visar sig de blommor små,
alla vet ju om att det är vår.
Och lärkan sjöng för gamle lieman
sin allra bästa sång allt i den klara skyn
Och lärkan sjöng för gamle lieman
så att det klingade kring äng och by.

Men lieman genmälde så
- om jag inte går här på din äng och slår,
svara mig hur det skulle gå
för de nya frön som livet sår.

Gräset blir gult, strån vissnar ner,
lien röjer så att himlaljuset når
till jorden ner, så att den ger
nya goda skördar varje år.

Och lärkan flög till gamle lieman
och gjorde fast en blomma i hans gråa hår.
Och lärkan flög till gamle lieman
och gjorde fast en blomma i hans hår

knölar

Så var det ingen ofarlig fettknöl hon hade utan nån läskigare variant som kan komma tillbaka. Veterinären sa inte cancer, men det var det jag tänkte. Och jag som precis hade slutat oroa mej.

Nu får vi bara hoppas att det dröjer riktigt länge innan det kommer nya knölar, för det här vill vi helst inte göra om.

hemma

vi måste ha varit en syn för gudar, hoppas ingen från ledarhundsmyndigheten såg oss. På min ryggsäck hängde den vita selen och hennes stora halskrage som ser ut som en badring, i ena handan hade jag hunden i vanligt koppel och i den andra min vita käpp och på armen hennes röda filt.

Inne på tunnelbanan rullade jag ut filten för att hon inte skulle liga på det smutssiga golvet.

Men det gick bra, min ledarhund jobbade bra även utan sele.
Nu är vi hemma på kungsholmen igen och det känns bra.

vänner, som sagt

Och så ringer en som jag trodde var min vän, som har varit min ledarhundscoach i alla dessa år och säjer helt fel saker, ökar på min oro och mina skuldkänslor, är oförstående och tycker att jag bara överdriver allting. som sagt, det visar sej...

I morgon ska jag jobba en liten stund på eftermiddagen och har hittat en granne som vill passa vovven under tiden. Jag känner mej inte alls i form för att jobba och om jaghade haft ett "vanligt" jobb, så hade jag sjukskrivit mej, men nu har jag inte det.

Min hund är precis som vanligt nu, men jag fasar för när vi ska gå och ta bort stygnen, för då kommer hon att komma ihåg hur det var och det är så hemskt att tvinga henne när hon är rädd, även om det är för hennes bästa. det kan< man ju inte förklara för en hund, fast det gör jag ändå.

Nu ska vi sova

vänner

Man brukar ju säja att det är när det krisar till sej somman upptäcker vilka som verkligen är ens vänner. och man brukar mena att då, när det väl kommer till kritan, så är det inte så många som verkligen är det, men jag har just kommit på att det är tvärt om för mej.

En massa människor har varit engagerade i mej och min hund på olika sätt, jag har fått hjälp av flera stycken och brannbarnen var här med ett grisöra i går.

Och när jag tänker efter vem jag skulle kunna ringa omm det skulle behövas, ja då upptäcker jag att det finns många som jag vet skulle hjälpa mej. Att jag kan ha sån tur!
Här i hökarängen är det vår, jo, det är säkert, hackspättarna, talgoxarna och jag vet det.

lägesrapport från sjukstuga

Ja, det var ju hittills inga av mina listade nojor som gick i uppfyllelse, men det kom andra i stället. När vi hämtade henne var hon så ledsen och förvirrad att vi inte fick in henne i bilens baksäte, hon ville hellre kura ihop sej på golvet i framsätet och där låg hon och gnällde hela vägen hem. Jag höll på att få panik.
Hela natten låg hon sen och gnällde och det blev bara bättre om jag satt på golvet och klappade på henne.

Men nu börjar jag känna igen min hund igen. Bara att hålla tummarna för att hennes mage ska klara medicinen och att jag ska klara mej utan ledarhund i en vecka.

nya saker att oroa sej för... och gamla

Nu ska hon oppereras, vovven, en fettnöl som ska tas bort och jag oroar mej förstås, det vore ju konstigt annars. Här kommer nojorna:
Hon kommer att dö under narkosen och jag kommer inte att vara där,
Jag kommer att lämna henne på ett otäckt ställe och hon kommer aldrig mer att lite på mej,
såret kommer att gli infekterat och hon kommer att få äta antibiotika och bakterierna kommer att visa sej vara resistenta,
Allt kommer att vara skitkrångligt när hon är sjukskriven och jag måste pinna mej fram med käppen som förr,
sen kommer hon ändå att bli så sjuk att hon aldrig mer kommer att kunna jobba och då gjorde vi allt detta i onödan.

så, ungefär, går tankarna, runt runt hela nätterna, men det får dom.

en vän ska följa med mej när jag hämtar henne och skjutsa oss i sin bil, så jag slipper nojamej för otrevliga taxiförare och sånt.

Nu haralla nattgästerna åkt, det var riktigt kul att ha dom här och det gick riktigt bra trots att vi var fem personer i en tvåa, kanske skulle hyra ut mitt kök också... I kväll kommer en ny nattgäst, undrar om mina grannar funderar över vad jag har för mej.

om lidingöbron och om att få oväntat besök

När jag var på väg hem från lidingö i torsdags gick tåget sönder precis före bron.
-ersättningsbussar är beställda... ...
Men det var 10 grader kallt och ingenstans att gå in. Framför mej gick två killar mycket målmedvetet och innan jag egetnligen hade bestämt mej för något, så upptäckte jag att jag var på väg tillsammans med dom mot ropsten. Jag tror det var min hund som hade bestämt det. Men det var ju kanske bäst att kolla vart dom var påväg, man kan ju inte bara förutsätta saker sådär så jag frågade. Jodå, dom skulle till ropsten och jag fick gära hänga på.

Men vad kallt det var på lidingöbron!
-Jag ska stanna hemma tills det blir plussgrader, sa den ena killen.
-Det är väl ingen fara att gå här när man har så trevligt sällskap, sa den andre.

Och det var lite trevlig faktiskt, vi pratade om hundar, schamanism och mössor tills vi var framme.

I kväll får jag besök från bolivia, kul i och för sej, men dom bestämde sej i dag för att komma och min inneboende kommer också hem i dag... Så nu ska vi bo fem personer här i min lägenhet i två nätter. Hoppas det går bra.

I morgon ska jag till veterinären med vovven, vi måste ta bort en stor fettknöl som hon har, inte veterinären då alltså, sen ska jag jobba en stund och sen åka tillbaks hit och ta hand om mina gäster.

sånt som aldrig skulle hända här

Vi är i sucre, Bolivia och vi har just beställt in pizza. Det är jag, min vän och kollega Theresa, som bor i Sverige, men är från Chile och så våra vänner Beatrice och Anna. Vi känner varandra därför att vi har ett musikterapiprojekt ihop

Jag har just hållit i en lyckad workshop och nu firar vi, jag är glad och lite spidad. När vi sitter där och väntar på våra pizzor, så kommer det fram en man till vårt bord, han är från Chile och är okcså i Sucre för att arbeta men nån slags projekt, jag lyssnar på dom andra som pratar, min spanska är ganska dålig, men jag förstår det mesta. När han gå kysser han alla på kinden och säjer hejdå, alla utom mej. Jag känner igen det, det händer mej ofta, även hemma i sverige, att folk behandlar mej som en möbel, men det som händer sen, det skulle aldrig kunna hända i Sverige.

- Såg ni, säjer jag till mina vänner, alla fick en kyss på kinden utom jag.
- - Jag går och hämtar honom, säjer Theresa.
- - Nej, säjer jag försrkäckt, det behövs inte.
- Jodå, säjer dom andra i en mun, han ska lära sej, han ska ju jobba med människor då får han ju fatta…

Sagt och gjort, han blir hämtad och tillrättavisad och han skäms som en hund. Jag får en hejdåkyss och en ursäkt och han får veta att jag är musikterapeut och just har hållit i en skitbra workshop, sen går han.

Där sitter jag, jag skäms inte ens, det känns jättebra och jag vet helt wsäkert två saker:
Så här ska vänner göra och jag tänker aldrig mera ta nån skit.

en bra dag

Jag borde ju lära mej att jag blir sådär efter en lyckad resa, baksmälla.

I dag har det bara hänt bra saker däremot, det började med att jag tog mej i kragen och gick en långprommenad i morse. Jag har bara träffat snälla människor, jag har fått två paket med godsaker i och en skiva som jag har beställt. Den var i och för sej inte så bra, men ändå, och så harjag fått lite jobb, inte så att jag klarar mej, men så att jag håller humöret uppe.

I morgon ska jag ut i skogen med en vän. Det ska bli så skönt!

saker jag undrar över

Var får dom sin energi ifrån, dessa människor som stänndigt har planer och projekt och dessutomorkar vara glada och sociala och så träna lite på gymmet också?
varför kan jag inte komma på en enda gång i livet när jag hade så där mycket energi och livsglädje? Har jag aldrig haft det eller kommer jag bara inte ihåg det?
varför är det så att ju längre tiden går, desto osäkrare blir jag på vad jag ska göra och hur det ska gå till?
Hur mycket beror på mej och hur mycket beror på att jag lägger så mycket energi på att klara av allting fastän jag är synskadad?
Varför är det så att varje gång jag kommer hem från bolivia, så är jag lycklig i en vecka, sen tror jag inte att jag kan nånting... igen...
Vad är det egentligen som håller fast och stänger in?

Jo, du har rätt, du som säjer att det här känner du igen, det har jag hållit på med länge. det är ju därför jag blir så trött på det.
Och hur mycket beror på mörker och vintern,och varför spelar jag inte, eller sjunger?
Och vem har sagt att allting kommer till den som väntar? Otroligt dumt sagt.

när man umgås, blir man

Det är ju inte säkert att man har något gemensamt bara för att man är släkt, eller för att man har samma funktionsnedsättning, eller för att man är lika gamla.

Det är därför det är så bra att man själv väljer vilka man ska umgås med. Det här året ska jag bli bättre på det.