hör du vem det är?

Känner ni igen dethär:
Man träffar någon på stan, någon som hejar glatt på enoch börjar prata som om man känner varandra och visst görman det, men var var det nu igen jag träffade den här människan, på vilket sätt hör vi ihop? Eftersom man inte har frågat direkt, så får man stå där och gissa, och försöka räkna ut hur det ligger till, medan man ser ut som om man har full koll. I ens huvud bläddrar och bläddrar man för att hitta rätt...

eller hur, vi känner igen oss i det allihop och ändå klarar vi inte av att hantera situationen när den dyker upp, men har ni nånsin varit med om att någon kommer fram till er, ställer sej framför och säjer:
Hej, ser du vem det är?
Nej, antagligen inte, om ni inte, som jag är hänvisad till att känna igen folk på deras röster, för då får man vara med om det ofta. Jag vet inte varför, om folk kanske tror att det är svårare att känna igen nån på rösten än på utseendet, men just därför vore det väl bättre om man sa vem man är i stället, eller?

I förra veckan var jag med om det två gånger under samma dag, den ena var en terapeut som försökte lösa en konflikt vi hade på een arbetsplats en gång och den andra var en före detta arbetskamrat. båda ropade på mej och frågade om jag hörde vem dom var. Innan jag han svara fortsatte dom båda två att berätta var vi hade träffats och under vilka omständigheter, men inte vad dom hette.
- du kanske har ett namn, sa jag till båda, och då blev det pinsamt...

När jag stör mej på saker, så försöker jag tänka ut hur jag ska göra nästa gång det händer mej och då brukar jag försöka hitta på en så kul lösning att jag nästan börjar önska att det ska hända igen, då gör det aldrig det.

Så nästa gång någon kommer fram till mej och frågar mej om jag kan höra vem det är, då ska jag föreslå att vi tillsammans kollar igenom personens väska, för även om dom har glömt vem dom är och måste fråga andra om det, så kan vi ha tur och hitta ett idekort eller nåt... så får dom svar på sin fråga.