onsdag 30 december 2009

avslutning

Nu har jag lönedeklarerat och skickat in kontrolluppgifter. Alla pengar som har med boliviaprojektet att göra är på rätt plats. Nu är det avslutat för det här ret.

Det ska bli nyårsafton i hökarängen, i huset är det alldeles tyst, bara en granne som har tvättstugan, inte ens hundägarna var ute nu på kvällen. Det är kallt, men mysigt. Jag gick och tänkte på hur glad jag är för mina varma kläder och mina sköna skor och för att jag har någonstans att bo.

I Bolivia träffafade vi en kvinna som jobbar med gatubarn. dom hade gjort en skiva. Den kan man nästan inte lyssna på, man står nästan inte ut med det och att tänka på att dom här barnen, som rappar på skivan, dom finns på riktigt och bor fortfarande på gatan, det kan man nästan inte heller tänka på. Och när jag ser folk på mellandagsrean, hur dom släpar hem en massa saker dom inte behöver, då blir jag nästan mordisk.

Nästan.

På något sätt är det tur att jag ändå kan vara glad för det jag har, förr hade jag bara drabbats av självförakt och hur konstruktivt är det.

I går tänkte jag att jag kanske borde söka jobb nu när jag inte får vara kvar på folkhögskolan där jag harjobbat den här terminen, så jag gick in på platsbanken. Men jag fick bara ont i magen, det funkar inte, jag måste göra det på något annat sätt. Frågan är bara hur...

fredag 25 december 2009

Julen

Jag måste ha missbedömt mina vänner, för när jag ordnade öppet hus i går, så kom det en person. Det var i och för sej en väldigt trevlig kväll ändå, men jag hade nog trott att fler av mina vänner hade kunnat slita sej från sina släktingar, särskilt som flera av dom har klagat över att dom egentligen inte vill vara med dom... Konstigt...

Nu är vi ute på landet. Här ska vi vara i ett par dagar nu, äta, simma umgås, läsa och så. Det ska bli skönt.Tråkigt bara att det är plusgrader.

söndag 20 december 2009

hemresa och hemkomst

Nu har jag varit hemma i en vecka, det känns som mer än en månad. Jag kan nästan inte föreställa mej Beatriz hus eller minnas någon spanska, märkligt hur man kan ställa om sej. Jag ska försöka berätta om min hemresa och hur det var att komma hem:

Vi åkte tillsammans till flygplatsen. MIn reskamrat skulle åka en timme före mej, men hon var med när jag checkade in och såg till att jag fick en bra plats på den långa flygningen, den mellan sao paulo och frankfurt. Sen fick jag följa med flygplatspersonnalen in på deras kontor. Där var man tvungen att lämna i från sej sitt pass. Jag vägrade. det skulle aldrig falla mej in att ens för en sekund vara utan pass, ensam på en flygplats i Bolivia. Jag fick ställa till med en mindre scen för att få som jag ville, men det gick. Jag misstänker att dom skakade på huvet åt mej, men det gör inget.
Där satt jag sen och lyssnade på radiokommunikationen som pågick där inne, tyckte att jag hörde något om ett narkotikabeslag och stämningen blev med ens rätt uppsluppen. Undrar varför, får dom parta på beslagen tro...

När det var 20 minuter kvar tills mitt plan skulle gå och ingen hade sagt något om att vi skulle gå, blev jag nervös och plockade ihop mina saker. Ta det lungt, sa dom, men mitt plan ska ju gå om 20 minuter, nej nej, det är en timme försenat. När jag muttrade något om att det ju hade varit en bra idé att upplysa mej om det kanske, fick jag bara höra:
- no te preocupes, oroa dej inte.

Från Sankta Cruz till assuncion, vi var en timme sena som sagt och det betydde att det bara var att gå diret till nästa plan, ingen säkerhetskontroll ens. dom brukar ju spruta planen från bolivia med nån slags gift, kan det vara ddt, men det gjorde dom inte den här gången, något som jag är mycket tacksam för.

När vi kom till Sao Paulo, var vi också sena, så det var samma sak där, direkt in i nästa plan, utan att passera säkerhetskontrollen. Jag hade fått en superbra plats alldeles direkt efter buisnessclas med gott om plats för benen. Där satt en tyska med sin lilla dotter, högst tre år och när jag försökte konversera på tyska drabbades jag av total språkstockning. Det var verkligen som om alla ord på alla språk jag kan, bara trasslade ihop sej med varandra.

en flygvärdinna kom och pratade med min granne, att hon skulle hjälpa mej om jag behövde något och när jag bad henne visa mej nödutgångarna sa hon bara att jag kunde fråga den snälla damen bredvid mej. Den snälla damen, som inte vågade säja nej, skulle säkert ha annat att tänka på av det blev en nödsituation, eftersom hon hade sitt barn med sej. Jag blev sur, men gjorde ingenting, inte då.

På natten vaknade jag och hade panik, ni vet, när man börjar tänka på vad man egentligen håller på med, högt uppe i luften, tillsammans med 349 andra människor, 47 grader kallt utanför, hav under, samma luft till alla , att man ska vara där inne i flygplanet i tio timmar till. Det var alldeles tyst inne i planet, alla sov, det var mörkt också. då bestämde jag mej för att jag var törstig. Jag började vandra omkring i flygplanet, men kunde inte hitta någon som var vaken. då gick jag in i buisnesclas, nästan ända framme vid utgångarna, där hittade jag en vaken flygvärdinna, som tog mej tillbaks till min plats och gav mej vatten. sen sa hon:
-och nästa gång du behöver något, då kan du trycka här...

Alldeles innan vi skulle landa, fick jag och en tant med rullstol komma fram till dom rika människorna längst fram för att det skulle gå fortare för oss att komma av. tänk vilka sköna stolar dom har, jag har alltid velat veta hur det ser ut där inne.
vi fick sitta bredvid en man, som minsann inte hade drabbats av nån språkstockning. Han pratade portugisiska med flygvädinnorna och tyska med mej, när jag såg förvirrad ut frågade han om jag förederog spanska. alla tre språken pratade han, som det lät för mej, helt utan brytning. Fy vad jag blev avundssjuk.

Jag hade föreställt mej att om det skulle fungera med min ledsagning någonstans, så skulle det vara i Frankfurt, men där var ingen och mötte mej, så jag och en flygvärdinna från mitt plan fick traska iväg och leta reda på dom som skulle hjälpa mej och så hamnade jag återigen på ett kontor. Fast nu fick jag inte lyssna på någon intressant radiokommunikation.

Dags att gå till det sista planet på denna resa, men gå fick jag inte, jag fick åka elbil med en mycket barsk dam som sa åt mej att hålla ihop fötterna och in armbågarna.
-vorsicht, röt hon åt människorna och så bar det iväg.
-dom här bilarna går så himla långsamt, muttrade hon. Rakt genom tullen for vi och hon röt åt tulltjänstemännen:
-den här damen har varit i bolivia och hon har bara handbagage. sen trampade hon gasen i båtten. Jag hade kunnat ta in vad som helst.

å landvetter blev jag mött av en ung man med rullstol, men jag behövde inte åka i den. Pappa, som hade kört vilse på väg till flygplatsen, tyckte att det var rätt pinsamt att hans blinda dotter kunde ta sej ensam hem från bolivia, när han inte ens kunde ta sej från trollhättan till landvetter. Och då har han dessutom gps.

vovven blev överlycklig över att se mej och sjöng en liten klagovisa om hur hemskt det var att jag hade åkt ifrån henne nu igen. på natten spydde jag.

Och det fortsatte jag med, blev tvungen att boka om mitt tåg. en otrevlig människa på sj upplyste mej om att jag inte kunde boka om min ombokningsbara biljett, som jag hade betala extra för, eftersom jag ju hade hämtat ut den redan. alltså blev jag 7000 kronor fattigare, ledsagningen hade gjorts om och blivit krångligare och jag kände med all önskvärd tydlighet att jag var i sverige igen.

I ett dygn låg jag hemma hos pappa och sov, men sen åkte jag tåg till stockholm. Här är massor av snö och jag får inget saftigt skadestånd från folkhögskolan jag stämde. Jag får antagligen inte heller något jobb på den andra folkhögskolan där jag har jobbat under hösten. Jag var där och sa hejdå till mina elever i torsdags.

Jag drömmer att jag är instängd i trånga utrymmen och försöker fly genom taket. Min inneboende har åkt iväg på två veckor, så nu har jag lägenheten för mej själv.

Något konstigt har hänt, ja som har varit beroende av kaffe i hela mitt vuxna liv, har inte druckit en droppe sen jag blev sjuk hos pappa. Vet inte varför.

I morgon ska jag rotfylla en tand och på tisdag ska jag lönedeklarera, sen ska jag lata mej i flera dagar och vara glad.

lördag 12 december 2009

Sankta cruz

Om en liten stund åker vi till flygplatsen. Här har det åskat och stormat hela natten, men nu lyser solen, så vi kommer säkert iväg.
Jag är lite nervøs nu fakti7kt.

tisdag 8 december 2009

Snart hemåt

Nu är det bara några dagar kvar. Folk har kommit resande hit för att vara med och planera ett nytt projekt.
För egen del sover jag bara mer och mer.
Jag har aldrig mått så bra här i bolivia som denhär gången

Snart hemåt

Nu är det bara några dagar kvar. Folk har kommit resande hit för att vara med och planera ett nytt projekt.
För egen del sover jag bara mer och mer.
Jag har aldrig mått så bra här i bolivia som denhär gången

måndag 7 december 2009

Tvärt om

Nu fattar jag inte hur jag ska stå ut med att åka hem, till allt mørker och alla vintersura människor.
Resten av veckan är full av program, och på fredag börjar hemresan.

lördag 5 december 2009

0alkohnl

Ja, här sitter vi på joyride och är nyktra för att det är val i morgom. Stället är ändå alldeles propfullt med folk.

fredag 4 december 2009

Grr

I dag hirriterar vi oss på allt och alla, något som brukar hända så här mitt i resan, jag känner igen det från tidigare.
I morse var vi på studentexamen, en ganska stel tillställning, men studenterna sjöng en jättefin sång på slutet, då grät jag en skvätt.
I dag längtar jag hem

Konstigt

Jag är fortfarande frisk och det är konstigt, næstan att jag inte törs skriva det ens.
I dag har vi varit lediga och vi har hittat flera kaféer som har lan.vdet åskar mycket.

torsdag 3 december 2009

På väg

Nu har vi checkat in och tagit oss igenom säkerhetskontrollen för första gången på denna långa resa, ut med datorn, in med datorn, på med jackan, av med jackan...
Jag håller på att bli förkyld

onsdag 2 december 2009

Full fart

Nu har vi några häktiska dagar framför oss innan valet.
Från lördag får man inte ha möpe, resa eller dricka alkhohol.
I kväll har jag min workshop och det är utvärderingsmöten och fester om vartannat.
Vi försöker följa våra ursprvngliga planer, men det är inte helt lätt.

måndag 30 november 2009

Tid

Det är konstigt, nu kännns det som vi har varit här jättelänge. Ändå kom vi i går kväll.
I morgom börjar jobbet på allvar, men allt käns bra och genomförbart.
På söndag är det presidentval.

Framme

Nu är det morgon här. Klockan är 6. Dottern i huset övar dragspel, mamma bea diskar. I dag finns det vatten igen.
Jag är framme på riktigt och det känns bra.

lördag 28 november 2009

la paz

Äntligen nästan framme! Vi har suttit på flyg i över 30 timmar och nu ska vi vara här till i morgon och då tar vi sista flygturen på en timme till sucre.

Jag är förkyld och vårt rum låteer nästan som en flygmaskin, vi får se om jag kan sova här.

Jag känner mej mest trött och upplöst. Men skönt att själva resanten är slut på ett tag.

onsdag 25 november 2009

packat och klart

I morgon börjar min resa och på fredag lämnar jag landet. Allt är packat och klart och varje noja är sorterad och försedd med ett åtgärdspaket. Snart kommer jag till det sköna stadiet när jag har gjort allt jag kan och när ingenting längre hänger på mej.

Jag önskar att jag kunde blogga under hela min resa, men det beror på om jag har tillgång till internet eller om min telefon kommer att fungera. vi får se helt enkelt, eller, ni får se.

Det känns konstigt att jag ska jobba en stund i morgon mitt i allt detta, jag är verkligen inte fokuserad på jobbet just nu, men det viktigaste är ju att eleverna är det.

Men i går blev jag arg på en bankomat som försökte uppfostra mej. Den frågade om jag ville ha minneslapp och när jag svarade nej, fickjag mina pengar med kommentaren:
"notera uttaget" Och kvinnan på forex sa till mej att jag skulle vara rädd om mina pengar och jag hade sån lust att be henne hålla käften, men det gjorde jag inte, hon ville säkert bara vara snäll och omtänksam.

Så i går blev jag uppfostrad av både människor och maskiner.

måndag 23 november 2009

nyårslöfte, fast för tidigt

Jag har kommit fram till att jag gnäller förmycket och att jag ska försöka sluta med det innan alla mina vänner tröttnar på mej. Jag funderar på att skapa ett gnällplank nånstans för jag kan nog inte helt sluta.

alltså:
Det ska bli jättekul att resa iväg, spännande och läskigt. Jag är en priviligierad människa som får göra det och när jag kommer hem är jag stärkt och glad.

I mitt hus får folk borra hur mycket dom vill och renovera sina kök. Att dom har för mycket pengar som dom måste kasta bort på nåt sånt tråkigt, det är ju deras problem och inte mitt. Nästa gång ska jag låtsas att borren är en digeridu.

Och det är bara kul att ha en inneboende. Man lär känna folk man annars inte skulle ha träffat. Det är ingen nödlösning, utan bara kul.

Och det är ju möjligt att det är lite tröttsamt att alltid ha en lerig och blöt hund, men så är det i november och snart kommer koltrasten.

Och om jag låtsas att min tinnitus är syrsor i stället, då kan jag leka att det är augusti nu med mörka och varma kvällar.

Och det är ju jättebra att jag är såhär trött hela tiden, får då blir det ju så skönt att gå och lägga sej.

lördag 21 november 2009

rullstol, varför inte...

Jag fick ett mail från vår kontakt på Inca tours där hon skriver att nu har hon ordnat så att jag får vegetarisk mat på långflyget och så är det beställt rullstol på alla flygplatser...

Jag har hört andra synskadade kompisar somhar berättat om dom måste åka rullstol får att få hjälp på flygplatserna, dom får inte ens gå bredvid den. Det ska bli intressant. Jag har inte åkt rullstol sen jag bröt foten för jättelängesen.

I dag är jag i bättre form och tror inte att jag ska dö på resan, men det kan ju fortfarande ändra sej. I går var en vän här för att skicka med lite grejer till musikterapiprojektet och jag blev full i skratt när det visade sej vara en fallskärm. så nu har jag en egen med mej, känns tryggt.

tisdag 17 november 2009

sådärja

Här börjar saker och ting lugna ner sej och det tackar jag för. jag är fortfarande inte direkt sugen på att åka till Bolivia, men nu är det ändå på det planet och inte lika hystersikt som förut.

Jag pratade med en vän om mina resnojor och det visade sej att han inte alls tycker att jag är knäpp när jag ordnar för hur det ska gå för min ledarhund om jag inte kommer tillbaks, jag undrar hur länge jag måste gå i terapi för att inse på riktigt att alla mina nojor delas av åtminstone en människa till och att dom blir mindre om man nämnar dom vid deras rätta namn, som troll som spricker när solen går upp.

I dag var jag hos tandläkaren igen och den här gången såg jag inte mannen som alltid har kommit med glada tillrop dom andra gångerna jag har varit där. Ändå hade jag behövt honom i dag när det gjorde ont och blodet sprutade... Och min hund bara låg och sov under tandläkarens skrivbord... vilken kompis va?

Den här veckan ska jag bara göra sånt jag tycker om, bortsett från tandläkaren då, fast jag tycker om honom också, en mycket tålmodig man och om lite mer än en vecka åker jag.

söndag 8 november 2009

jag skulle ju bara

I bland blir minsta grej ett helt företag och en hel liten berättelse. På väg från K skulle jag hämta pengar, men hade ingen aning om var närmaste bankomat fanns. Det verkade för övrigt ingen annan heller ha, tredje gången jag frågade sa, ett par, sa mannen på tyska att han bara kunde tyska. Helt ologiskt försökte jag då prata engelska med honom, men jag kunde inte komma på vad bankomat heter. Undrar om jag nånsin har vetat det förresten:
- öh, monney, sa jag,
- aha, sa han, geldautomat?
- Ja!
- Nein, sa han.
Nästa person pekade ut en åt mej, eller pekade han åt min ledarhund, nästa person gick med mej till bankomaten, då var vi vid saluhallen på medborgarplatsen.

På bankomaten fanns en knapp, märkt med punktskrift, TAL, stod det på den, men när jag tryckte sa den ingenting.

Skit samma, tänkte jag, det brukar ju först vara koden sen beloppet, hur svårt kan det vara och så stoppade jag in kortet och började knappa, inga pengar, jag tryckte på avbryt, inget kort, men jag kunde se att bankomaten lyste, alltså försökte den meddela sej med mej.
Jag kunde ju inte gå därifrån och hämta läshjälp, för mitt kort satt i maskinen, så jag ropade helt enkelt hallå! kändes skittöntigt, men det kom genast en hjälpsam tjej och aggerade bankomatröst, sen fick jag mina pengar.

Tänk att jag alltid ska blanda in så mycket folk i allt jag gör.

inre och yttre

det kan ju vara så enkelt att min inre resa för tillfället är ett tillräckligt stort äventyr, så att det räcker...

berg och dalbana

Det är märkligt, jag ska åka till bolivia om tre veckor och jag vill inte. Jag trodde aldrig att detta skulle drabba mej och säkert är det så att om någon sa att jag gärna får stanna hemma, så skulle jag inte vilja det heller. Några skäl som gör att jag inte vill är:
Jag blir alltid så otroligt sjuk och när jag kommer hem fortsätter jag att vara det i nästan en månad,
Jag mår alltid psykiskt dåligt när jag kommer hem,
resan dit och hem är full av mellanlandingar, närmare bestämt sex stycken dit och fem hem.

Men äventyret då? Jag har ju alltid blivit hög på äventyr. Jo, det är just det, vad är det som har hänt här egentligen? Har jag tröttnat på äventyr och strapatser? Och är det i så fall bra eller inte?

Ja, såhär håller jag på. Vissa dagar är det bara jättehemskt och vissa är livet bara toppen, mellanlägen exixterar inte just nu.

I natt drömde jag om nån slags kattastrof, det var explosioner och våldsam värmeutveckling. vi låg på golvet i en stor kyrka och vi kunde inte ens skrika eftersom luften var så het att den inte gick att andas in. Drömen var så verklig att jag kände hur huden i mitt ansikte liksom skalades bort av värmen och jag tänkte att varför får vi inte bara dö så vi slipper detta, jag var helt säker på att jag inte drömde. Sen vaknade jag och tänkte att jag inte kan resa, för det kommer att hända något hemskt...

sen kom jag ihåg att jag brukar drömma kattastrofdrömar just innan jag reser bort. Men denna dröm var nog det värsta jag har varit med om, den sitter kvar i kroppen fortfarande.

I torsdags var vi på djurgårdsbrunns världshus. När vi satt vid brasan och drack kaffe och lyssnade på gamla franska 70-talsschlagers, då tänkte jag att det är sånthär jag behöver just nu, lugn, brasa, människor jag tycker om, hund på fötterna... Och det går att få, det finns här.

Och i går hade jag också en bra dag. Jag satt här och stickade och lyssnade på "alltid på en söndag", fastän det var lördag och på L, min inneboende, som städade och gnolade så fint, jag lagade god mat och på kvällen träffade jag människor som jag inte har pratat med på länge.

När jag blir rik, då ska jag ha ett hus med öppen spis och där ska jag sitta framför elden på glovet precis hur länge jag vill, utan att göra nånting alls.

fredag 30 oktober 2009

mitt innanhav

Sorgen och vreden går genom min kropp som sugande dyningar,
tar nästan andan ur mej
jag öppnar, lyssnar,
låter det vara,
låter det komma

fredag 16 oktober 2009

Snö

Den första snön kom när jag och min syster var ute med hundarna, men det luktar fortfarande høst.
I morgon åker jag tillbaks till stockholm och på söndag fortsätter vi till barcelona. Tänk, det är 20 årsen jag senast var där.

onsdag 23 september 2009

fy Sofia, gamla människan!

Man får väl inte flirta med unga diakoner heller!
Men han var ju så söt och hjälpsam, bar min gitarr, fixade ljudet, hämtade kaffe, gav mej en ros, visserligen gul, men ändå och sen stod han och väntade med mej på min taxi, hjälpte till att få in alla grejer... Ja, jag kunde verkligen inte låta bli, hoppas ingen av tanterna såg mej...

tisdag 22 september 2009

jag skulle ju bara åka till tandläkaren...

I bland kan minsta grej bli ett verkligt äventyr och det är ju kul i bland. I dag, där emot, var jag inte alls sugen på något sådant.

Min tandläkare har flyttat till Hälsingegatan och i dag skulle jag dit för första gången. Jag hade förberett mej noga, min hjälpande hand C och jag hade gått igenom hur man skulle ta sej dit, hon hade kollat på en karta och så, men så frågade jag en kvinna om ett bussnummer och hon sa fel, så plötsligt befann jag mej på stadion i stället för på norra stationsgatan. Fan, vad arg jag var, hon som hade visat mej fel var ju försvunnen, så henne kunde jag inte skrika åt, tur, för jag vet inte vad jag hade vräkt ur mej, här lägger man ner flera timmars förberedelse bara för att ta sej tilltandläkaren och så sabbar hon hon allt bara för att hon inte tittar ordentligt på en skylt... Jag ringde tandläkaren och berättade hur det var, om jag skulle komma ändå, fast försent, deet skulle jag. en annan kvinna kom förbi och sa att hon hade suttit och tittat på mej på bussen, och jag tänkte bara säja att du är så fin i håret...

Nu skulle vi alltså försöka ta oss över vallhallavägen för att åka tillbaks till fridhemsplan och börja från början. Jag avskyr vallhallavägen, när vi var halvvägs över började vovven irra, jag fick panik, en man kom och ryckte tag i mej, här ska du nog inte vara sa han, släpp mej sa jag... Sen lugnade jag ner mej och han tog oss säkert över gatan och till busshållplatsen. Jag förklarade att jag bara var stressad och rädd, han förstod.

Sen kom fyran och vi åkte hemmåt. Gissa om vovven ble förvånad, när vi klev av, gick över gatran, och tillbaks till busshållplatsen som vi började åka ifrån.

Så kom rätt buss, när vi klev av hittade jag en hjälpsam farbror som föjde mej en bit. Tandläkaren ringde och frågade hur det gick, halvvägs in på hälsingegatan tittade jag in i nån slags verkstad eller så och frågade killen som jobbade där efter nummer 43:
"ja, det är åt ena eller andra hållet", sa han, "här är 45. Jättekul

Framme hos tandläkaren, han mötte mej i porten, tänk att man kan bli så glad över att få se sin tandläkare... Undersökning i raserfart, kattastrofalt resultat, på väg hemmåt igen. vid bussen stod en man som berättade att han för sin del inte hade några tänder alls.
"Då får du passa på att skratta nu när du pratar med mej, som ändå inte ser det", sa jag, sen kom bussen, fullt med tanter på handikappplatserna, när jag bad om en plats flyttade sej två stycken,
"det där gick ju bra", sa han utan tänder.

vid odenplan hoppade han av:
"hitta inte på nåt dumt nu", s han,
"tack det samma", sa jag.

Min enda lediga dag, och så här mycket uppståndelse för ett tandläkarbesök, jag var helt slut när jag kom hem.

måndag 21 september 2009

när det blir för mycket

Det är ju kul att det händer mycket och jag blir verkligen kreativ... Men så blir det plötsligt för mycket.

för en vecka sen trodde jag att jag skulle klara av en acroyogakurs som var fem timmar om dagen, men jag klarade knappt av första kvällen, när jag började slappna av där bland alla människor och konstiga övningar, så ville jag bara gråta. Jag fick åka hem och sova i stället.

Och i morse när jag satt här och skulle göra ett trubadurprogram till på onsdag, samtidigt som jag planerade två andra jobb, ja då kom jag inte på en enda sång som jag skulle kunna sjunga.

Och på nätterna drömmer jag att folk olovandes tar sej in i min lägenhet, gammalt känt tema, ändå, i all denna röra, så skulle jag säja att jag mår jättebra! Visst är det konstigt?

Vovven har repat sej helt och hållet och verkar också vara i fin form. Jag tror att hon också tycker att det är kul när det händer nya saker.

Och det har äntligen blivit höst på riktigt och vi planerar för en skåneresa, en . barcelonaresa, en boliviaresa och en osloresa. kan det bli bättre?

måndag 14 september 2009

födelsedagstankar

I dag är det min födelsedag och din dödsdag,
då var det en stillsam söndag här på kungsholmen,
nu är det måndag med full aktivitet, hög luft, strålande sol,
jag har snart förlåtit dej,
förlikat mej,
och Krister Fuglesang har landat säkert på jorden

måndag 7 september 2009

å andra sidan

Kan man tänka såhär:
Nu när allting annat är så bra, så orkar jag ta mej an en sjuk hund, så tillfället kanske visst inte är så illa ändå

hur ska jag känna mej nu då?

Det har ordnat sej med inneboende, hörapparat, jobb och kurslitteratur. Jag fick en jättefin födelsedagspresent i förskott av J, till helgen är det akroyogakurs, min fackförening har bestämt sej för att hjälpa mej att bråka i ett diskrimineringsärende och hunden är sjuk.

Hon vill gärna jobba i selen, men väldigt långsamt, antagligen har hon ont nånstans, antagligen i bogleden och vi ska iväg och kolla det på onsdag kväll, men jag får en klump i halsen.

Så nu är jag jätteglad och jätteledsen samtidigt och jag ska försöka att fortsätta med det. Jag vill vara glad för jobbet jag har fått fast jag är ledsen för att vovven är sjuk. Sen är det ju en annan sak också, som kan låta lite grym, och det är att jag behöver en frisk hund nu när frilansandet börjar funka.

Jag hade gärna varit jätteglad i alla fall i några dagar, men livet vill väl ha nån slags balans...

torsdag 3 september 2009

när det funkar

Nu får jag jobba lagom mycket i september på en folkhögskola här i närheten, två halvdagar i veckan, känns perfekt, men det bästa är att jag tycks ha hittat ett ställe där jag är välkommen. Man kanske ska vara lite försiktig med glädjeyttringarna förstås, jag börjar på måndag, men ändå. Jag var där i går och blev behandlad som folk, kändes helt otroligt, bedömd för det jag kan, inte en massa konstiga frågor om jag kan ta mej till jobbet, om jag kommer att bli en belastning för den övriga arbetsgruppen, det var inte ens några frågor om hunden, det var till slut jag som tog upp det där med allergier...

Om det stämmer, det som jag tror, så kommer det att gå bra här, att jag har hittat ett ställe där jag kommer in utan att slåss och om det nu inte blir mer jobb än den här månaden, är det ändå väldigt skönt som omväxling att vara på ett ställe som ser mej och inte enbart mitt funktionshinder.

På måndag börjar jag alltså, så då kommer det väl en rapport.

Jag tar i alla fall ut glädjen i förskott som vanligt, så att jag säkert får den.

I kväll har jag varit på krogen medmin lillebror och hans flickvän. Jag betedde mej som en riktig tant och berättade pinsamma minnen från när han var bäbis...fy...

tänk förresten att jag fortfarande kan bli röksugen av att stå ute på balkongen med ungdomarna och lukta på deras rök... Och det är mörkt och vi har en ljuslykta tänd och det regnar och blåser...

Jag gillar hösten, liksom vilsam.

onsdag 26 augusti 2009

god morgon eller?

Jag skulle ju inte söka fler jobb, det hade jag ju bestämt, men i går kväll sökte jag flera stycken av bara farten, man kan undra varför, men det är väl bara gammal vana.

Min vän reser till USA ooch jag vill antingen åka med eller att han ska stanna hemma.

Jag drömde att jag var ute och gick barfota i skogen. plötsligt upptäckte jag att det var vinter och snö. Konstigt attjag ine fryser, ttänkte jag, och jag tänkte att det var bra men att det var viktigt att ingen fick veta om det.

Sen drömde jag att jag och vovven var tvungna att passera förbi flera unga arga men med pitbulls. Det klarade vi jättebra, för jag lyckades få kontakt med en av dom, människorna alltså, och genom att prata med honom kunde jag hålla allt detta raseri under kontroll. Otäck känsla ändå, att det fanns en massa ilska både hos hundarna och hos människorna och att det bara var genom min kostyrka som alltihopa var under kontroll.

Jag tänker, nu när jag är vaken, och tvättar kläder och städar för min Inneboende, att det kanske handlar om det, att ändå, trots allt, ha saker under kontroll.

I morgon ska jag skicka iväg min ansökan om 25procentigt sjuersjukersättning, det känns riktigt riktigt orättvis, det är varken mitt fel att jag inte orkar jobba heltid eller att jag inte får några jobb alls. Att jag är hörselskadad är helt och hållet sl:s fel.

Men nu gör jag såhär i alla fall och ingen ska få mej att bli offer ändå, jag kan gå barfota i snö, så det så.

tisdag 25 augusti 2009

en berg och dalbanedag

Jag vaknade hos J och stannade där tills gubben från elektrolux hade varit där och lagat frysen. Sen åkte jag hem. fick eskort av en av mina kavaljerer genom kronobergsparken...

hemma satte jag mej vid datorn ett tag. I går fick jag två föreläsningsuppdrag men personen och jag glömde prata om pengaar. Så nu har jag mailat henne vad jag kostar... Kanske att hon ångrar sej.

Sen ringde dom och berättade att jag har fått en etta i hökarängen, den ska jag tacka nej till. sen ringde dom från en folkhögskola där jag har försökt sälja in mej. dom är intresserade och vi har bokat tid för möte. dom vet att jag är blind, men inte att jag har ledarhund. Klump i magen.

sen var det bara att vänta på min blivande inneboende. Vi skulle skriva kontrakt i dag. HOn var sen och inte förrän hon hade gått igen, fick jag hennes sms om att hon skulle komma. alltså hann jag stressa upp mej och tänka att hon hade ångrat sej.

Nu har vi i alla fall skrivit kontrakt.

Sn fick jag mail från sjövik om varför jag inte fick komma på anställningsintervju. Svävande svar som jag skickade till facket. Sen fick jag mail att tjänsten som jag har sökt på kulturskolans rc är tillsatt. sen gick jag ut och gick.

Nu är jag otroligt trött

fredag 14 augusti 2009

varför gör jag dethär

det ringer en kvinna från ett en arbetsplats där jag har sökt jobb. Hon ägnar den första delen av samtalet åt att förklara hur mycket mer som ingår i jobbet än vad som framgick i annonsen, hon var på semester när den lades ut. Hon radar upp sak efter sak som hon vill att jag ska säja att jag inte kan göra, men jag hjälper henne inte. tillslut måste hon ändå fråga rakt på sak:
- Hur mycket begränsar din synskada dej?
- Den begränsar mej inte alls, säjer jag, du får nog precisera din fråga.

Jag hör hur jobbigt hon tycker att det är, skitjobbigt, jag får ont i magen åt henne. Jag är hela tiden på väg att säja:
- du, vi skiter i det, du behöver inte, det gör ingenting...

Men jag håller ut och hon också Hon försöker med att lokalerna är trånga. Jag borde ha sagt att jag är ganska liten, men kom inte på det. Hon vill verkligen inte ha mej där, men eftersom jag för en gångs skull skrev i min ansökan att jag är blind, så måste hon kalla mej till intervju om jag har rätt kvalifikationer och det har jag. Ja, hur fan ska man bära sej åt? Varken hon eller jag är bekväma i den här situationen.

När vi tillslut har bokat en tid för intervju, då berättar jag att jag har ledarhund och då blir det nästan kattastrof. Någon av omsorgstagarna är jätterädd för hundar och det finns absolut ingenstans där man kan lägga hunden så att den inte syns. Hon kan ange det som skäl för att inte anställa mej, men hon vet inte att jag inte har ett lagligt skydd på den punkten.

Alltså ska vi ses på onsdag kl 12, men varför det egentligen? vill jag verkligen jobba på ett ställe där dom är så ängsliga och där jag är så lite välkommen? ska jag verkligen lägga min energi på det? Ska jag ringa och ställa in?

tisdag 11 augusti 2009

på hemväg

Ja, i kväll är vi hemma igen. Det tråkigaste med att flyga är all väntetid.
Min kropp har redan börjat uppvisa stressymtom, men jag har bestæmt mej för att den kan få hålla på bäst den vill, vi är ändå kompisar.
Nu får man trösta sej med en öl på flyget och läsa slutet på deckaren, så får resten av livet ordna sej sen, ri har haft en underbar semester.

måndag 10 augusti 2009

kameler

Vi packaar, i morgon åker vi hem och då måste jag hitta en inneboende.

I dag var vi och vandrade en ganska kort tur och tittade på två ruiner. det regnade litegrann hela tiden, men det gjorde ingenting.

På hemvägen stannade vi på ett ställe somhade kaameler, åsnor, ormar och lite annat, kamelerna var jättsnälla och jag fick en kamelpuss. det fans också getter med fyra horn.

Nu packar vi som sagt och det är som vanligt, sakerna tar mycket större plats när man ska packa för hemresan.

Tandverken seer till att jag inte är på topp hela tiden. Menå andra sidan är det jätteskönt dom stunderna när den är helt borta.

birkland

Nu är vi framme i våra vänners hus. Dom är nygifta och väntar barn och dom är lyckliga, men inte på det där egotrippade sättet som man kan bli, utan mera så att dom har så mycket lyckaatt dom kan dela med sej av den.

I går och i dag har vi badad i insjöar och rott. I morgon åker vi till scheitz för att vandra i ett par dagar..

Båda två är musikterapeuter, så mellan allt vandrande och simmande blir det också en del jobbprat, t ex i går kväll när vi satt ut epå altanen och tittade på eldan. Jag saknar verkligen kollegor.

Och dom odlar nästan alla singa grönsaker själva. Jag har just konstateraat att mitt sockerbehov nästan är borta redan. Jag vet inte om det beror på den bra maten eller all den friska lusften. jag sover till och med bra.

söndag 9 augusti 2009

scheitz tur och retur

Vi åkte tidigt på morgonen och sedan vandrade vi längs Klangweg, en ganska lättgådd vandringsled där det finns en massa ljudstationer var tionde minut ungefär. Det passade oss att stanna så ofta, både för oss svenskar och för vår vän som är i sjätte månaden. Det var jättefint!

Vårt hotel var fint och runt omkring gick kor och hästar och pinglade. På kvällen, när vi satt på vår balkong var det jättemysigt att lyssna på dom, men kl fyra på morgonen, när dom vaknade, var det inte riktigt likka mysigt.

Vi åkte linbana ner, en öppen, så att vi kunde höra hur tyst det var och medan vi väntade på bussen gick vi en sväng i en klosterträdgård som var full av alla möjliga sorters kryddor.

På hemvägen stannade vi i Appenzeller och i lindau, hamnade i kö på autobahn och shöng i bilen till akompanjemang av vårt eget signalhorDet känns helt obegripligt att man kan bo i stan och äta mat som man inte själv har odlat, men jag vet ju att man vänjer sej tillbaks till det. Fast det borde man inte göra.

Jag har tandverk, men jag föreställer mej hur det skulle vara att gestalta den, och då blir det nästan kul att ha ont...

tisdag 4 augusti 2009

PÅ RESANDE FOT

Nu är vi framme på vårt hotell. Förutom tjafs med tråkiga byråkrater i morse på arlanda express, har allt gått jättebra. Det blir en sån otrolig skillnad när man får får den hjälp man behöver i stället för den någon annan tycker att man ska ha.

Det blir också väldigt annorlunda när folk folk hjälper utan att exakt fundera över vad som egentligen ingår i deras jobb. T ex tjejen som hjälpte oss på flygplatsen, hon följde med oss till tåget in tillstan och ringde någon som mötte oss när vi kom fram, fastän hon egentligen inte ska göra sånt. Hon verkade mest tycka att det var kul med lite annorlunda uppdrag.

Här på hotellet kommer folk springande så fort vi visar oss och vill hjälpa till. Detskulle säkert vara tröttsamt i längden, men så här är det helt ok.

däremot vågar vi oss inte ut på stan. vi är för rädda att komma bort. I morgon kommer våra kompisar och hämtar oss.

tisdag 28 juli 2009

humletankar

När jag var liten kunde jag cyckla och jag älskade det
då visste jag inte attjag inte borde kunna.
Nu vet jag det och därför kan jag inte cyckla längre
så nu är min fråga
är kunskap alltid makt

måndag 27 juli 2009

sofiatanke

Jag vet inte alls hur jag vill ha det, men huvudsaken är ju att jag vet att jag villha det

att tolka verkligheten

Nu har jag sökt jobb på två ställen där jag vet att dom vet vem jag är och då kommer jag inte ens på intervju, som jag så ofta annars gör. det finns bara ett sätt att ta detta:
personligt

torsdag 23 juli 2009

vad säjs om den här:

På Cafféet som ligger i hörnet Kungsstensgatan/dalagatan tänkte jag ta en latte, men kvinnan som stod bakom disken a:
-du får inte ta in hunden, jag är allergisk för jag blev biten för en månadsen.

Jag fick hårdförhanlda, min hund strejkade nämligen och vägrade gå hem, hon ville ha en paus, och det hade säkert blivit tjafs om jag hade satt mej på uteserveringen utan att beställa också.
- är du rädd eller allergisk, sa jag
- allergisk, sa hon.
Synd att folk tror att dom måste dra till med det, för att bli respekterade.
- om jag bara får handla mitt kaffe, så ska jag gå tu sen, sa jag,
Jag orkade inte förklara att min galma hund måste få vila sej...

en vän tycker att jag borde satsa på en karriär som komiker, när nu folk förser mej med så mycket gratismaterial

tisdag 21 juli 2009

trots allt

Det är inte helt okomplicerat att byta fokus och tänka att man gör karriär fast baklänges eller innåt, att koncentrera sej på utgifterna i stället för inkomsterna när en arg treårig sofia innuti bara skriker och stampar i golvet:
- Men det är ju ORÄttviST!

Jag håller med henne, så här kommer listan över orättvisor som har drabbat just mej:
att jag är blind
att jag blev hörselskadad för att sl skiter i att göra tunnelbanorna säkra
att jag inte får några jobb fastän jag har så bra meriter och är så bra
att jag hamnade på en arbetsplats där det var helt omöljigt att utvecklas rent jobbmässigt
att jag inte fick akassa fastän jag har varit med och betalat i så många år
och att det är jag som får betala priset för andras fördomar.

så, det finns säkert mer, men det är vad jagkommer på just nu. Min arga treåring har rätt, det är orättvist och dom är dumma, men utan att anstränga mej kan jag komma på många fler saker som är bra. det skiter hon säkert i, men här kommer en lista på bra saker:
att jag föddes blind så att jag slapp stanna kvar i sjuntorp och skaffa hus och barn tidigt. På det här sättet fick jag fler valmöligheter.
att jag kan sjunga
att jag har min ledarhund
att jag en gång vann på lotto så att jag kunde åka till australien
att jag har fått en fond att betala hela min psykodramautbildning
att jag kom med i boliviaprojektet
att jag har en man som älskar mej och som jag älskar
att jag har så fina vänner
att det är gratis att låna böcker
att jag bor här i min fina lägenhet som har en fin balkong
att jag har kunnat resa så mycket
att jag har begåvats med en sån envishet
att jag inte är död fastän jag har ramlat ner på tunnelbanespåret två gånger
att det finns hallon

Den här listan kan säkert göras ännu längre, men det får räcka ett tag.

I dag har jag spelat cubansk revolutionsmusik för mina grannar. Dom skulle bli skitarga om dom visste vad det är, men det gör dom inte och då blir det ännu roligare... Det säjer i alla fall Sofia Tre år.

tisdag 14 juli 2009

örebro tur och retur

Vi skulle träffa en kollega till min hund som ska gå i pension eftersom han har så ont i sina leder att han inte längre kan jobba som ledarhund. J följde med för att hälsa på en annan kompis under tiden. trots alla våra farhågor så gick resan jättebra. Tjejen som kom för att ledsaga oss i Örebro, hjälpte mej, trots att hon inte ska, till bussen, kanske beroende på att J sa till henne at han trodde att hon var en människa och inte en maskin...
Jag hade precis missat en buss och vfick vänta i tre kvart. På bussen diskuterade jag rullatorns fördelar med två damer.

Den snart pensionerade ledarhunden blev jätteglad när vi kom och glömde för en stund att han hade ont och dom sprang som valpar ohch jagade varandra.

Hemresan gick också jättebra, men det var JÄTTEvarmT. Hemma på seveneleven var det en turist som bad om ursäkt för att hon tog så lång tid på sej att försöka förstå vilken sorts biljett hon skulle köpa.
- Ingen fara, sa jag, jag kommer just från Örebro och där frågade jag busschaffören om man kunde betala med pengar på hans buss. På hans "ja", kunde jag verkligen höra vad han tänkte om dumma Stockholmare...

säj att jag överdriver men:

Varje gång jag hör den engelska rösten prata i tunnelbanan: next stop... tänker jag att det är konstigt ändå I flera år har vi försökt få SL att göra tunnelbanan säkrare för. Ett sätt är atg göra kännbara markeringar på perongkanterna, många av oss blindstyren har ramlat ner från perongerna eftersom man inte blir förvarnad om att kanten kommer, men SL säjer att dom ska göra det i mån av budget. Men man har råd att ordna så att turisterna känner sej hemma i stan.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än den att SL tycker att det är viktigare att turisterna kommer rätt än att jag överlever. Kan ni?

måndag 13 juli 2009

... utan hur man tar det

Jag kan lika gärna se det som att jag gör karriär baklänges Då blir det inte alls sorgligt och behöver inte kännas som ett misslyckande alls, nej, det blir bara intressant.ö

resor, långa och korta, gjorda och ogjorda

söndag:
Jag bestämmer mej för att åka till Bolivia igen, och till barcelona
måndag, tisdag och onsdag:
Jag inser att jag måste flytta eller skaffa mej en inneboende.
torsdag:
Jag kollar runt på ettor på kungsholmen, det finns ganska många om man har något att byta med och det har man.
fredag:
skulle åka till Ösmo och hämtanågra papper, men det blev ändrat till solna, puh. I solna centrum gick jag och vovven och letade efter hissarna. dom är extra svåra att hitta där och till slut stannade hon bredvid en man som jag frågade:
- hej, ser du några hissar här?
- vänta lite, jag håller på att spy bara...
sen hjälpte han oss. Sen skulle vi leta efter Ankdamsgatan och hade sån tur att personen jag frågade hade jobbat som brevbärare en massa år. trots den jättebraiga vägbeskrivningen gick vi vilse ett tag...
På eftermiddagen bokade jag tågbiljetter för mej och J till örebro
lördag:
på väg från hökarängen till skanstull. tåget måste tas ur trafik i gubbängen. alla utom jag hinner av tåget innan dörrarna stängs. Där står jag och är rädd. tänk om tåget åker i väg till någon stans... Jag bankar på dörren, ingen verkar se mej. Jag bestämmer mej för att ringa 112. då öppnas dörrarna, men bara så länge att hunden hinner ut. när dom stängs står jag innanför och håller i kopplet. Hysterin är nära, jag lyckas pressa upp dörrarna.
Söndag:
Kommer att tänka på att även om jag kan byta lägenhet med någon, så har jag inget fast jobb och blir säkert inte ens gottagen som hyresgäst-
Jag försöker boka ledsagning hos SJ inför vår resa, men det är näst intill omöjligt. När jag väl lyckas visar det sej att ledsagarna i Örebro inte kan följa oss till bussterminalen som ligger alldeles intill järnvägsstationen. dom kan bara följa oss till stationens huvudentre. Jag leker med tanken att be dom stå där på trappen och skrika till oss hur vi ska gå, underbar syn, som får mej på bättre humör.
Datorn krånglar, pappa ringer och berättar hur mycket han pysslar om mina småsyskon, jag känner mej missförstådd.
Åker hem till en kompis och ser på film, äter glass. På hemvägen, i parken, sitter mina alagare och berättar hur "fint jag gör med hunden". Jag känner mej inte längre missförstådd, tycker plötsligt inte ens synd om mej själv.

måndag 6 juli 2009

nu har jag bestämt

att jag åker till Bolivia i höst,
att jag från och med nu ska tro på alla som säjer att jag är bra på något,
att allt kommer att ordna sej för mej
att jag ska sjunga mer,
att jag ska spela mer
att jag ska njuta mer
och bekymra mej mindre.

I dag har vi övat på vårt musik och berättarprogram. Det är kul, vi får se hur det går, men under tiden njuter jag av attt få musicera.

Jag har också tänkt på att om jag inte blir headhuntad och eller världsberömd snart, så måste jag antingen flytta eller skaffa mej en inneboende och det känns bra på ett sätt, att det fortfarande finns utvägar.

Jag har också bestämt att inte ta mer skit från eventuella arbetsgivare. Däröfr bråkar jag med folkhögskolan som inte ville ha mej om att dom åtminstone måste tala om varför. att dom fortfarande drar på det betyder ju bara att det är något skumt med alltihopa. Det skulle vara väldiggt skönt att få stämma dom!

När jag nu har bestämt en massa saker, så kommer som ett brev på posten min slängarlust farande. Ni vet, den när man får lust att kasta alla sina onödiga ägodelar och bara behålla det allra nödvändigaste. Den drabbar mej då och då, en befriande känsla och jag brukar hinna kasta ganska mycket saker innan den går över och efteråt ångrar jag mej alltid, men det är jätteskönt under tiden.

tisdag 30 juni 2009

när det funkar

I dag var jag och hämtade min nya hörapparat. Den heter Explorer och är svart metallic. Vad tänker du om det här, sa audionomen A:
- Jag tror att den här apparaten ska göra att jag blir av med mina minnesstörningar, sömnrubbningar, min nedstämdhet och mina konsentrationssvårigheter... Och så kommer jag att bli vacker och rik också.

När vi var klara, med kalibrering och utprovning och introduktionskurs i miniformat och jag just skulle gå sa hon:
Jag tycker redan att du är lite vackrare faktiskt..

För övrigt har min hund inte arbetsvägrat, vilket annars hade varit fullt begripligt i värmen. däremot har hon visat mej varenda bänk vi har gått förbi:
"här kan man sitta och här och här..."

I natt är första gången på tio dagar som jag ska sova ensam och i morgon önskar jag mej regn.

tisdag 16 juni 2009

i bland

plötsligt kan det sväva en tydlig doft av hö över fleminggatan.
då och då kan en koltrast trots allt göra sej hörd där.
I bland tror jag att det kommer att ordna sej.

tisdag 9 juni 2009

sparka omkullmej bara!

I morse vaknade jag och tänkte att i natt har jag inte drömt några kaos eller skräckdrömmar och jag kände mej skönt utvilad och för en gångs skull inte ledsen.

Och då måste jag naturligtvis få negativt besked från folkhögskolan där jag senast sökte jobb! dom har int eens kallat mej till intervju, helt otroligt. Jag hade intejättestora förhoppningar på att få jobbet, men jag var väldigt säker på att dom skulle intervjua mej i alla fall.

Jag har mailat och frågat vem som fick jobbet och vilka meriter den hade, men jag vet inte om jag ska bråka, jag borde det.

Jag försöker att bli glad för att jag inte behöver flytta till avesta... Lyckas inget vidar e med det.

torsdag 4 juni 2009

räddast vinner

Innanför dörrarna till tunnelbanevagnen tvärstannade vovven, hon ville inte gå till vänster, alla tassarna i marken, där fanns antagligen en hund som hon inte ville passera.

alltså till höger, men där satt massor av barn och flera blev jätterädda för hunden. deras lärare försökte lugna barnen, förklara att det var en snäll hund, samtidigt som hon försökte få mej att gå därifrån och jag försökte i min tur förklara att min hund också var jätterädd för en hund, fast en annan.

rörigt, jag la min hundner, en del barn blir lugnare när hunden inte ser så stor ut, läraren tog alla barnen och sprang iväg till andra änden av vagnen och vi kunde gå och sätta oss.
- Den bits, den bits, ropade barnen,
-nej nej, sa läraren, den är snäll, den hjälper tanten för hon kan inte se.

Jamen, efteråt kanske det är lite kul, men jag satt där med känslan av att ha skrämt barnen, och att deras lärare trodde att jag inte brydde mej om det och jag ville prata med barnen, förklara att nu var alla lika rädda, vad ska vi gör a då?

80-talstankar

jag hittade mina dikter från 80talet. dom är bra faktiskt, men det kanske var bra att ingen gav ut dom, för dom skulle närmast utgöra en hälsorisk för läsarna, det gör dom fortfarande för mej, jag höll på att komma försent till jobbet och i dag vaknade jag med en självklar känsla av att allting är fullständigt meningslöst, allting som jag gör alltså.

Det som är bra med dikterna från den tiden är att dom säjer som det är, utan omskrivningar och försiktighetsåtgärder. Jag blir orolig och bekymrad för mej i efterskott, konstigt att ingen blev det på den tiden, jag spred ju ändå mina dikter en del.

Nu har jag tänkt att sprida några här på min blogg, eftersom ingen ville ge ut dom på den tiden, men vi börjar med en mjukstart, så får vi se sen vad jag törs publicera. Här kommer den första:

Mitt i lyckoruset stannar du plötsligt upp och ser dej om,
gör inte det!

tisdag 2 juni 2009

ett årsen jag sa upp mej

Ja, snart i alla fall, och lite mindre än ett årsen jag slutade jobba där. och det är ju bara dumt att börja summera, jag känner mej meningslös redan innan jag börjar, och då har det ändå hänt en massa saker, nu ska vi se om jag minns dom:
Jag fick mitt tiotimmarsjobb i solna, tio timmar i månaden alltså,
jg har varit på anställningsintervju för ett jobb som teamcoach, det ville jag ha, som musikterapeut i linköping, det ville jag också gärna ha, som musikterapeut på en skola i tyresö, dom fick panik när dom såg mej, det ville jag inte ha, som ministråleledare, on undrade om jag kunde springa, det ville jag inte ha, i december var jag och gjorde reklam för mej på två ställen, det ena ville inte ha mej , det andra sa att jag var för dyr, jag var på anställningsintervju i flemmingsberg, det ville jag ha.

Jag har sökt jobb i enköping, avesta och här i stockholm som jag inte har kommit till intervju på... ännu...

Jag har sålt några texter, varit assistent på psykodramautbildningen, pluggat på den samma, läst 15 poäng i schamanism, funderat mycket över livet och döden, varit väldigt ovanligt social, blivit invald i styrelsen för sveriges ledarhundsförares förening, börjat med kontaktimprovisation, varit på en kurs i soulvoice, lyssnat på mycket radioteater, lite musik, varit ute och gått, lagat mat, bakat bröd, nästan sökt 25procentigt sjukbidrag, beställt ny större och bättre hörapparat i svart metallic och bloggat mycket förstås.

I dag skrev jag till min favoritperson på skatteverket att jag skulle trivas mycket bättre om vi hade medborgarlön i stället, hon kommenterade inte det.

onsdag 27 maj 2009

vådan av att byta roll med en telefon

Ja, nu är den alltså hemma igen, min telefon, på hittegodset tog dom inte kort, så vi fick springa och leta bankomat först.

Nu hade jag ju tänkt byta roll med min telefon, men det gör man inte ostraffat, därför får ni bara en liten bit av historien, resten kommer en annan gång:

Jag har alltid trott att sofia tycker mycket om mej. Hon har alltid tagit hand om mej, jag har alltid fått följa med henne överallt och hon har mej till en massa saker, klocka, kalender, väckarklocka, anteckningsbok, ja hon till och med bloggar med mej i bland... och ringer då förstås... Så därför kunde jag inte tro mina ögon, när hon bara gick ifrån mej sådär på bussen, jag försökte ropa, hon hade ju blåtandheadsettet på sej, men hon hörde mej inte. Jag har aldrig känt mej så övergiven i hela mitt liv, något hade hänt mej somjag trodde var helt otänkbart...

Längre kom jag inte i mitt rollbyte, för här kom plötsligt ett minne från när jag var liten och var med om något liknande... Och nu blir ni besvikna, men jag tänker inte berätta mer, eftersom halva min släkt läser denna blogg. Men ni som vill veta vad jag kom ihåg, ni får maila.

Om vi inte är släkt så ska jag svara.

Nu bakar jag bröd och ska jobba lite till innan det är dags att pusta ut för dagen.

dagen började med brandvarnaren

och det är ju ingen kul början, Det var brödrosten som utlöste den. Brandvarnare är inte bra för blind människor, för man tappar orienteringsförmågan och tankeförmågen på samma gång, och det är ju två högst väsentliga förmågor att ha om det verkligen skulle brinna.

Nu gjorde det inte det, brann alltså. Min första impuls var att få tyst på brandvarnaren, men då kom jag på att det kanske brann i brödrosten trots allt, så då gick jag tillbaks och drog ur sladden och flyttade bort gardinen, fast nu var min stressnivå på topp.

Vovven är cool, hon bryr sej inte ens om några brandvarnare, men när jag klättrar på stolar och viftar i taket under brandvarnaren, då blir hon lite orolig, så när den äntligen tystnade och jag kunde klättra ner från stolen, ja då höll jag på att slå ihjäl mej på henne...

Kl åtta hade jag en tid hos ögonläkaren. Jag har aldirg varit på s:t eriks sjukhus fastän jag bor granne med det och fastän jag inte kan se, men det var över 20 årsen jag var hos nån ögonläkare, dom kan inte hjälpa mej med något. Nu behövde jag ett papper bara.

Kvart i nio kom doktorn farande, försenad:
"a, han har ju så många arbetsplatser, han kanske hade glömt var han skulle vara i dag" sa skötersan. Tänk att kvinnor alltid ska hålla på sådär, när jag hade många arbetsplatser då använda jag mej av en kalender...

Ja, så det höll på att bli dyrt, 300 spän för besöket och så förlorad inkomst, men det gick ju snabbt att konstatera att jag inte kan se. Intressant var det att jag fick två diagnoser till, grå starr och så nåt med synnerven, förutom trasig hornhinna och degenererade näthinnor, som jag redan visste om.
"då är det verkligen kört," försökte jag skoja
"Ja, rent synmässigt i alla fall" sa han och det var ju en tröst.

I väg till jobbet där mina fördommar fick sej en knäck, en ny elev skulle komma och hon skulle ha hela sin familj med sej. Jag drog genast slutsatsen att dom inte kunde vara från sverige, men det var dom... Där fick jag.

På väg hem skulle jag lämna in böcker på bibblan åt J, Där har jag inte varit sen dom öppnade på nytt, men jag har hört att det har blivit svårt att få hjälp där och det var det:
Först kom jag in och väntade på att någon skulle se mej och förstå att jag inte hittar där, men ingen såg mej, så jag frågade en annan besökare om jag var på biblioteket, det var jag. vovven och jag gick in och började leta efter folk, alldeles tomt och man har ju ingen lust att ställa sej där och ropa hallå.

till slut hittade jag en medmänniska som jag frågade:
- Kan du se nån som jobbar här?
- Ja, sa hon, där.. pekade antagligen.
och jag blir ju sådär övertydlig
- du, jag är blind, det är därför jag har ledarhund, så jag kan inte se var du pekar.
- Där sa hon... Jag kanske kan gå med dej,
- Ja tack
Sen ställde hon mej framför en disk, bakom vilken det tydligen satt någon.
- Hej, sa jag, du kanske inte ser mej?
- Jo, vill du ha hjälp...

tur att man kan låna böcker på nätet.

Nu ska jag gå och hämta min telefon, tänk att någon faktiskt lämnade in den på hittegodset, det var väl snällt. Lite synd att den inte kan berätta vad den har varit med om, men min psykodramatiska vän har sagt att jag ju kan byta roll med telefonen och berätta. det gör jag nog här på bloggen, vem vet. puh.

tisdag 26 maj 2009

saker man kan vara glad för

I dag är jag glad att jag är vegetarian, men det hjälper ju inte dom danska grisarna.

måndag 25 maj 2009

en bra dag

Klockan fem vaknade jag och gick upp för att ge vovven lite mat. Hon har haft nåt magstrul som gör att hon inte kan ha för långt mellan mattiderna. Nästa gång jag vaknade var kl halv åtta och då gick jag upp på riktigt.

efter den vanliga morgonprommenaden gick jag hem och färgade håret. Medan färgen satt i började jag skriva på min hemtenta ineoschamanism och det gick jättebra. Jag hade flyt och det kändes riktigt kul att skriva, jaghar en klar bild av hur jag vill att den ska bli.
en snabb lunchprommenad och sen en stund med "kärlek och vilja" av Rollo May på balkongen.

På eftermiddagen träffade jag en vän, vi satt i gräset vid bergsundsstrand och pratade, nåja, jag pratade i alla fall och vovven åt en pinne, på bussen hem träffade jag en gammal bekant, som verkade ha det jättebra.

Hemma igen, mera Rollo May på balkongen, fast nu ihop med ett glas vin och så koltrasten då, sen kom netxtra hem med allt tungt jag hade handlat.

Nu ska jag snart gå en sväng med vovven och lukta på syrenerna i kronobergsparken. Jag lyssnar på musik från corsica och har det bra.

I morgon, kanske, ska jag ringa till folkhögskolan jag har sökt jobb på och fråga hur det går, men inte om jag mår såhär bra som i dag, då vill jag inte ha några negativa besked, då skiter jag i att ringa dom.

söndag 24 maj 2009

kontaktimprovisation och krishna

på väg hem från kontaktimrpon går jag som i dvala. Jag njuter så helt och fullt av att bara vara i min kropp och känna hur den rör sej att jag knappt märker att vi kommer fram till fridhemsplan, men där blir jag väckt av att miin hund plötsligt tvärstannar utanför dörrarna till tunnelbanan:
- Nä, säjer hunden, inte hari krishna nu också och du matte, dom står rakt i vägen, där vi brukar gå. det är väl ok med dom där fina små bjällrorna dom har, men i dag har dom drabbats av nåt stort, för dom skrålar och har jättestora trummor.
- Äh, säjer jag till hunden, kom igen, och jag förväntar mej att hon ska ta en omväg och gå runt alla skrålande människor, men hon har ingen lust att kompromissa, hon går rakt in i hopen, som delar sej, fortfarande skrålande och trummande...

Ja, det är ju bara att låtsas att allt är som det ska, hej hej, ropar jag, en flicka vill ge mej något, men då springer vi.

måndag 18 maj 2009

i dag tänker jag på att ge upp

Det är ju skillnad mellan att ge sej och att ge hupp, för att inte tala om att ge bort.

Om jag ger mej, om jag säjer att ok då, vi skiter i det, jag slutar att försöka, jag ger fan i att jobba med musikterapi, jag gör helt enkelt ingenting, utan jag sätter mej bara här och väntar...

Vad skulle hända då?

Om jag försöker tro på att jag är lika mycket värd oavsett hur mycket nytta jag gör för andra, att det jag har gjort är lika mycket värt även om jag slutar göra det, om jag bara ger mej... till livet...

Vad skulle hända då?

tänk om ingenting händer. Men det går ju inte, det händer alltid något, det blir t ex kväll, vår, söndag, och jag gör alltid något, andas, tänker, finns.

detta tänker jag på i dag, när det regnar.

fredag 15 maj 2009

hur är det meningen att jag ska ha det då?

Här har jag ägnat mej en hel termin åt att göra mej oumbärlig på det enda jobb jag har och det endaag har åstadkommit är att jag ska få färre timmar där! Förutom att jag nog håller på att göra mej omöjlig dessutom.

"när gud stänger en dörr, öppnar han alltid ett fönster"

ELLER HUR, nån sorts jävla pytteliten vädringslucka i så fall, högt upp nånstans, för att tamej ut där, måste jag för det första krympa... för det andra har han inte försett mej med nån stege.

Vad är det meningen att jag ska göra nu då?

lördag 9 maj 2009

det är lika bra att ge järnet

så denna morgon har jag haft en Dan Anderssonmorgon, ska man ändå må dåligt och tycka synd om sej själv, så kan man ju göra det ordentligt. Mitt i alla dikter om döden hittade jag den här:
Min kärlek föddes i lustfylld vår,
på stränder av lekfullt dansande vatten,
och vildhonung drack jag i ungdomens år
på ängar, våta av dagg i natten.

Min kärlek föddes vid Paiso älv,
där laxarna hoppa och jäddorna jaga.
där vart den en visa som sjöng sej själv,
en vildes rus och en spelmans saga.

Den sjöd i mitt blod varje svallande vår,
pånyttfödd att locka och vinna,
den sjöng där all världen i vinrus går
och jord och himlar brinna.

Men aldrig mera älskar jag så
som i rosornas år, som vid Paisos vatten,
min kärlek är gammal och börjar bli grå,
och hittar ej vildhonung mera i natten.

fredag 8 maj 2009

regn

Nu har alla människor på mina kontaktlistor loggat ut, ingen finns på skype, ingen finns på windows messenger, inte ens i bolivia eller på nya zeland. ute ösregnar det, vovven snarkar.
Jag tar en huvudvärkstablett och går och lägger mej.

slutsatserna från dagen
1: Om föräldrar kunde låta sina barn vara ifred och tala för sej själva, så skulle det bli mycket bättre,
2: jag kommer nog inte att bli en rättshaverist när allt kommer omkring.

god natt

torsdag 7 maj 2009

denna dag måste dokumenteras

Jag vaknade kl 5 av att jag förstod vad det var jag hade varit med om på soul voicekursen i helgen. först blev jag jätteglad, sen jätteledsen. Vad det var jag kom på, det säjer jag inte...

Det var återbesök på hörselkliniken, med hörselprov. vovven låg i ett hörn och stensov, hon gillar ljudisolerade rum, det gör jag också. Jag hade lurar på båda öronen, trattar i öronen och lurar på pannan och bakom ena örat, brus i det friska örat och pip alternativt ord i det vänstra, det jag hör dåligt på:
Nu hör ni båt
Båt,,
"om du inte hör får du gissa," sa hon som fixade med alla apparater. Men jag, som jobbar med folk med talsvårigheter, jag är en baddare på att gissa... Och en annan sak. Jag har läst akustik, så när bruset som ska störa det friska örat byter frekvens, då kan jag räkna ut vilken frekvens pipet ska ha som snart kommer i det andra örat...

"Men den här hörapparaten är ju inte bra, du skulle ha haft en annan från början"
Och jag, som inte tänker före vräker ur mej:
2Jaha, då har jag kanske varit trött och deppig och brutit ihop och sagt upp mej från jobbet helt i onödan"
Jamen, så får man inte säja, hon blev jätteledsen, det var dumt av mej.

När hon kom in i det ljudisolerade rummet,hörde jag henne inte pga alla heltäckande lurar jag hade på mej, när jag talade om det för henne, att hon måste förvarna mej på nåt sätt, bad hon om ursäkt så till den milda grad att jag fick trösta henne:
"Men det gör ingenting, jag talar ju bara om hur det är, så löser vi ju det"
"Men det borde jag ju ha kunnat räkna ut, om man bara tänker efter lite, så borde man ju fatta det..."
Och i väntrummet satt redan nästa patient.
Hemma en stund tänkte jag lite på patientombudsmannen. Att jag kanske har haft det jävligt i onödan, att jag faktiskt har försökt påpeka det förut för min öronläkare...

Sen var det iväg på jobbprat med en diakon i Sofia Församling. Sl har ett jättebra telefonnummer dit man kan ringa och få hjälp med hur man ska hitta till adresser. Jo, ni andra kanske kan läsa kartorna på deras jättebraiga hemsida, men det kan inte jag, ännu, så jag visste hur jag skulle hitta dit. På bussen tappade jag min mobil. Mycket opraktiskt för en som bara har mobil och ingen fast telefon.

Vid sofia Församling stod en massa tanter och försökte komma in, jag bildade flock med dom, hela tiden tänkte jag att jag måste spärra min telefon. Sen visade det sej att vi stod vid fel port. Innanför porten dök det upp en man som jag fick låna mobilen av, jag ringde J och bad hans telefonsvarare att spärra mobilen... Min alltså.
Hos diakonen gick det bra tror jag, men det tror jag alltid. När vi var klara ringde jag J igen och kollade att min telefon var spärrad, det var den, puh.
"Och jag har pratat med Janne också" sa han.
"va, vem är det?"
"han som du lånade telefonen av, jag tackade för hjälpen"

Utanför porten bad jag en person om en vägbeskrivning till busshållplatsen. Hon visade mej fel och det slutade med att vi var på folkungagatan och då kunde jag ju ta tunnelbanan lika gärna. alla ticksignaler hade blivit jättelågt ställda... Sen kom jag på att det var batteriet i min hörapparat som var slut.

På väg in i tunnelbanan höll jag på att välta omkull en gammal man, han bad om ursäkt.

På kaffe Blåbär talade killen bakom disken antagligen i vanlig samtalston, men jag hörde honom inte.
"kan du tala lite högra, jag har inget batteri i hörapparaten"
Han blev alldeles tyst, han tänkte säkert:
"och jag som alltid har trott att det är blind hon är"
Så jag fick förklara, men jag vet inte om han trodde att jag skojade

tisdag 28 april 2009

bra och dåligt

Det gick bra på rosenlunds sjukhus, hissen hade lärt sej att prata och jag behövde inte ropa hallå på varje våning.

resten av dagen har jag ägnat åt att vara irriterad på folk. Konstruktivt eller hur, och så har jag nästan redan börjat ångra att jag blev föreningsaktiv igen.

Men nu på kvällen, efter en skön långprommenad, så tror jag att det ska ordna sej... Det mesta...

måndag 27 april 2009

bra att veta

Jag har en vän som brukar berätta för mej hur bra jag mår, att jag är så psykiskt balanserad, att jag är sååååå jämn i humöret o s v

skönt att höra, verkligen, och bra att hon vet hur det är, jag som annars hade fått för mej att det är lite annorlunda, men nu vet jag alltså och ni också, jag mår fint! Är en klippa helt enkelt.

I dag har jag suttit på min balkong och pluggat, suttit vid datorn och pratat med vänner, andra då, sånna som frågar hur jag mår i stället och sen har jag legat i soffan och pluggat... I morgon ska jag till öronläkaren och få ett intyg på att jag är hörselskadad och så ska jag försökahitta en ögonläkare som ska skriva ett intyg på att jag är synskadad. Först var det meningen att jag skulle gå till min vårdcentral för att få ett sånt. Det hade nästan varit kul, att komma in där med vit käpp och ledarhund och försöka få en förvirrad husläkare att skriva ett intyg på något så uppenbart. förresten, slog det mej just nu, det kanske kunde vara riktigt bra, då kanske dom skulle komma på att jag inte alls är synskadad, att det bara är inbillning typ.
I alla fall, höreselkliniken på rosenlund ligger på nionde våningen, men deras hiss pratar inte, så man vet aldrig när man är framme. Om det finns folk i hissen kan man ju fråga dom, om dom inte är hörselskadade då, för då kan man ju i och för sej fråga men... Ofta är man ensam i hissen och när den stannar, så får man öppna dörren och ropa hallå och hoppas på att någon är där och kan berätta var man är. sen brukar det alltid uppstå en del förvirrning när en människa som så uppenbart är blind kommer in på hörselkliniken. Ja herre gud... Plus att jag tycker att det är skitjobbigt att vara där och bli påmind om varför jag är hörselskadad.

vi ses

onsdag 22 april 2009

taktikbyte eller krigsförklaring

Jaha, nu har jag fått nej på ett jobb till, det i flemingsberg. Jag skulle lika gärna kunna sluta söka jobb, det tar bara en massa tid och energi och hur kul är det egentligen att gå på anställningsintervjuer, men jag byter taktik i stället och förklarar krig.

Om dom inte vill betala för min kompetens, så ska dom få betala för att säja nej till den. Från och med nu ska jag skriva att jag är synskadad i alla mina ansökningar och sen ska jag stämma dom för att jag inte blir kallad på intervju. Det kommer säkert att löna sej bättre och om det inte gör det, så har jag i alla fall fått utlopp för min ilska. det är ju skit samma egentligen.

måndag 20 april 2009

hundtankar

jag får lust att göra med livet som jag gör med min hund när hon inte kommer på inkallning:
Först ropar jag snällt, sen lägger jag på ett stort mått entusiasm, sen kommer en liten ton av skärpa och har hon ändå inte kommit vänder jag mej mot henne och säjer: Men det var väl själva... Då brukar hon komma, där vet hon att gränsen är nådd.

Jo men såhär:
Först söker jag en massa jobb som jag har utbildning och kompetens för, sen söker jag en massa jobb, där jag inte har riktigt rätt kompetens, men där jag skulle passa jättebra, sen söker jag jobb som jag inte har kkompetens för, men där jag gärna skulle vilja jobba och till sist söker jag jobb som jag inte ens vill ha.

Jag söker jobb som finns, jag skriver och ringer till ställen som visserligen inte söker folk, men som verkligen skulle behöva just mej och jag slutar söka jobb.

Jag går långprommenader varje morgon, jag lagar mat och bakar för att det ska lukta hemtrevligt, Det blir ju billigt också, inte helt ointressant, jag går en massa intressanta kurser, tränar yoga, träffar mina vänner, pluggar...

Jag tänker att den här tiden ska jag minnas som året när jag gjorde bara sånt som jag tycker om att göra,
Men nu räcker det, nu knyter jag nävarna och tänker att det var väl själva

söndag 19 april 2009

jag har ett svart hål i min lägenhet

En massa saker försvinner spårlöst, klocka,färgindikator, hundens medecin, kläder. Jag håller på att leta ihjäl mej, men det hjälper inte.

Man får väl vara glad så länge man inte försvinner i det själv.

lördag 18 april 2009

högmod går före

I måndags vaknade jag och tänkte: nu vet jag snart hur jag ska leva...

Sen har den här veckan bara blivit svårare och svårare. tre synskadade människor som har betytt mycket för mej på olika sätt har dött. en tjej, som påminner mej mycket om hur jag var som ung, en som betydde både väldigt bra och väldigt dåliga saker för mej när jag var ung och så en som jag helt enkelt tyckte mycket om, fastän jag inte kände honom särskilt bra. Det kanske inte är själva sorgen över att dom är döda, ingen av dom kände jag särskilt bra, utan mera vad dom får mej att minnas.
Jag hörde en jättebra dokumentär om kravallerna i kungsträdgården på 80-talet... Mera åttital alltså, min tuffaste tid, mera minnen och i psykodramakursen läser vi just nu "kärlek och vilja".

Jag var på kontaktimprovisation och det var kul och häftigt, men min kropp hade starka synpunkter på all denna fysiska närhet tillfrämlingar. Hanterligt men jobbigt.

på jobbet kom jag på mej själv med inte våga ingripa eller ens påpeka sånt som jag tycker är fel, eftersom jag verkligen behöver det där jobbet.

Så i går när jag vaknade hade jag verkligen fått nog, då blev det där med att ringa till en resturang för att kolla om jag är välkommen där med ledarhund, näst intill oöverstigligt och när jag väl gjorde det och det visade sej att det var fullt den dagen vi ville komma dit, då blev jag mest av allt lättad.

I natt drömde jag att jag var tillbaks i Sucre. Jag tänker ofta att om ingenting funkar här, om jag inte får nåt jobb, så hyr jag ut min lägenhet och sticker dit. Där skulle jag få jobb i morgon.

I dag, är jag mest ledsen och det är verkligen en förbättring. I morgon blir det mera kontaktimprovisation.

lördag 11 april 2009

utebliven påskångest

Varje år får jag problem vid påsken. Jag gillar helt enkelt inte tanken att nån har offrat sitt liv för min skull. Jag har inte ebett om det och jag vill ta hand om mina synder själv. Ni tror kanske att jag skojar nu, men det har verkligen varit skitjobbigt. I år, däremot, har påskångesten inte infunnit sej och nu är det ju snart påskdagen och då blir allt bra igen.

går lyssnade jag på originalet, Jesus Christ menar jag, fast inte riktigt originalet, viylexeplaret har jag givit bort... Jag har en massa minnen, dels från när den kom, samma år som jag började skolan och dels från 1976, när jag såg den i london. rena nostalgitrippen alltså och samtidigt upptäcker jag fortfarande nya saker på den gamla skivan.

I dag har jag lyssnat på Ola Salos version och trots att jag älskar originalet så mycket, så tyckte jag att det var riktigt bra, Ola var bra så klart, men bäst, som vanligt, var Judas, fantastisk sångprestasion!

morgon ska jag säja det där som folk säjer redan på skärtorsdagen... Men jag kan säja redan nu att påskångesten är besegrad!

onsdag 8 april 2009

en anställningsintervju, som blev en utflykt

I går var det alltså dags igen, ny intevju, antagligen helt meningslös, tänkte jag. Men meningslöst blev den inte, för oavsett hur det går men själva jobbet, så blev det en trevlig dag i alla fall.

När jag och C sneddade genom kronobergsparken, så satt gubbarna där på bänken och det gjorde mej glad:
"där är mina kompisar2, sa jag till C.
- Hej, sa dom
- Hej, det var längesen
- ja, men nu är det vår.
- så ni är ett vårtecken, alltså+
- jadå, precis som tussilago
- Ja, jag får ju säja att likheten är slående...

Bussen till Karlbergs station, en latte i pressbyrån och så ombord på pendeltåget. Vi kom med ett alldeles för tidigt tåg, Men vi ville sitta nånstans och dricka vårt kaffe. När vi packade upp detkändes det precis som om vi var på skolutflykt.

I Huddinge tog vi bussen, föraren hade stängt av ljudet på hållplatsutropet, men jag orkade inte tjafsa om det, jag började bli nervös.

När vi klev av i som vi trodde, ett kolloniområde, så var det visserligen sant, men vi stod på en stor motorväg.
- Hur fan ska man komma hem sen då, frågade jag C.
- Man måste väl komma under nånstans, sa hon.

Nu skulle vi hitta till själva gården och det gick bra efter att vi först hade konstaterat att vi och den som hade skrivit vägbeskrivningen hade olika uppfattningar om vad "en liten backe" är för något.

Vi kom fram en halvtimme för tidigt. Jag sa till C att hon fick lämna mej där, det var ju meningen att det skulle se ut som om jag hade kommit dit på egen hand sagt och gjort, där satt jag på en trädstam, vovven i lövhögen nedanför, det enda som hördes var fåglarna, inte en människa så långt örat nådde...

Jag ringde c och fick en beskrivning hur man skulle ta sej under vägen för att komma till busshållplatsen hemåt. Jag fick ett sms från en vän som undrade hur det gick med intervjun.

Fem i ett reste sej min hund upp och gnölade, det var för kallt på marken, sa hon, men jag visste inte vart vi skulle gå in, inte ens i vilket hus vi skulle vara, men det hängde ett klockspel utanför en dörr, så vi tog den.

Det var rätt hus, men köksingången, vilket resulterade i att vi kom in bakomden ev blivande chefen, när hon stod där och gjorde kaffe och fastän det första hon såg var ett stort hundhuvud, så blev hon inte rädd utan sa bara:
- hej, vilken fin hund.

Det bådade gott, eftersom hon varken var förvarnad om att jag har ledarhund eller att jag är synskadad.

Hur själva intervjun gicktänker jag inte berätta, det kan ju hända att dom läser det här, men när den var slut, var jag så lättad att jag gick fel.. Och jag som hade tänkt köra min självständiga immage hela vägen...

Bussen tillbaks till Huddinge, avstängt hållplatsutrop igen, och eftersom jag inte hade c med mej nu, så visste jag inte var jag var, men hoppades att pendeltågsstationen var slutstation...

på tåget kom det på en skolklass, typ fyroroch ett helt gäng satte sej hos mej och vovven:
- Får man klappa, sa en flicka,
- Nej, sa jag, och sen var det inget mer med det.

deras lärare tjatade hela tiden om att man måste sitta ner i tåget, sen kom en av dom fram och ställde sej hos oss. Jag hade nästan lust att säja till honom.
- Nu är ni snälla mot hunden, sa han.
en totalt onödig kommentar, eftersom dom sket fullständigt i min tråkiga hund.
- Dom är snälla, sa jag.
Sen började han berätta fr dom ointresserade barnen om ledarhundar, att det inte är så många som har ledarhund, men att hans kompis har en. Barnen var fullständigt frågande... Ingen hade bett honom förklara nånting och dom var verkligen inte intresserade utan hade viktigare saker att prata om och jag ville vara i fred.

Framme vid karlbergs station höll jag på att inte komma ut, men den snacksalige läraren fick aggera hjällte och rädda mej i sista minuten. då var han nog återupprättad tror jag.

På väg mot spiraltrappan upp på s:t eriksbron gick vi i kapp tre unga män, som lät livsfarliga, gapade och skrek sånt jag inte kan skriva här. Och dom gick i bredd förstås.
- Ursäkta, vi vill gå förbi er, sa jag.
- Varsågod, sa en av dom, vilken söt hund du har.
- tack, sa jag, och när jag hade passerat, återupptog dom där jag hade avbrutit..

Hemma i kronobergsparken igen, men mina tussilagogubbar var inte kvar.

Om jag får nåt jobb, vi får se...

måndag 6 april 2009

pengar, jobb och eftermiddagsmissmod

den enda anledningen till att det finns annonser här på min blogg nu för tiden, är att jag ska tjäna pengar på det. Jag tror inte att det funkar, men det är värt ett försök.

Och i morgon ska jag på jobbintervju igen, Det är väl kul att du kommer på intevjuer i alla fall, sa min vän, du har ju inget att förlora... Men det kan diskuteras...

Så här dags på dagarna drabbas jag alltid av det stora missmodet. eftersom det dyker upp nästan samma tid varje dag, så kanske det har en biologisk förklaring, tänk vad praktiskt det vore.

fredag 3 april 2009

alla vårtecken är inte lika välkomna... trots allt

T ex det vårtecken jag just nu sitter här och lyssnar på, nämligen grannarna som har fest på gårdenoch så här dags, kl 22, så har gitarren kommit fram.

Jag minns året då en av mina grannar övade på knocking on heavn's door hela sommaren. Han lärde sej den aldrig och jag höll på att bli galen.

Förra sommaren var det en kväll sångglada festande grannar och do sjöng verkligen bra, men dom kunde inte en enda hel sång. Jag funderade på att gå ner med en vispop till dom, men det stupade på att alla mina sångböcker är på punktskrift.

I kväll, när det är gitarrpremiär på min gård, spelar dom bara en massa intron, på 20 minuter har dom inte börjat sjunga på en enda låt.

Ganska bra ändå att dom håller mej vaken, för J är ute på krogen med sina arbetskamrater och jag hade tänkt vara vaken när han kommer hem. vi får väl se hur det går.

Nu har dom börjat blåsa i sina tomma flaskor också, det här kan bli intressant.

torsdag 2 april 2009

vad är det här?

Nu är det vår och då ska man bli pigg och glad, men jag blir bara tröttare och tröttare och mina drömmar blir konstigare och konstigare. I natt drömde jag att jag hade en giftampull i min ena tand. Om jag drog ut den, skulle den utlösas och jag skulle dö, om jag hade den kvar fanns risken att jag skulle bita på den och då skulle den utlösas, men den var också farlig om den satt kvar i tanden utan att jag bet i den, för då skulle den läcka gift långsamt...

Tack för den! Vad man än gör går det åt helvete, eller vad då? I bland ångrar jag att jag har tränat på att minnas mina drömmar.
Nu ska vi i alla fall gå ut i våren och lyssna poå fåglarna, vovven och jag, i vaket tillstånd är tänderna trots allt helt okej.

saker jag avundas er som kan se

Sen jag fick min ledarhund är det inte lika många saker längre, som jag avundas er som kan se, men dom finns.

På våren, när jag drabbas av den stora rymmarlusten, blir det mer påtagligt. det är mycket lättare att rymma om man kan se, då är det bara att ta sin ryggsäck och gå... Det är också lättare att gömma sej för polisen, något som man måste göra om man är på rymmen, och det är lättare att stjäla mat och annat som en rymmare behöver.

Att kunna cykla är också något som jag avundas er. Jag skulle ta min cykel, packa den och ge mej iväg, på korta utflykter eller på en långresa jorden runt. eller att ppaddla kajak, alldeles ensam en tidig sommarmorgon i ytterskärgården.

"det gör jag inte fastän jag ser", säjer kanske ni, men det är ju ert problem eller hur.
"och förresten kan man cykla tandem och paddla kanadensare", men ärligt talat, hur kul är det? Man får ju inte ens styra.

en annan sak som jag avundas er är det där med att kunna kommunicera på långt håll... och tyst... Nu har jag i och för sej blivit bättre på att kommunicera med människors omedvetna, men för vardagligt brukar är det ganska krångligt och så får man en massa information som man inte vill ha...

När jag var liten avundades jag fåglarna för att dom kunde flyga, det är ungefär lika meningsfullt som att avundas er som kan se, båda sakerna är lika omöjliga att uppnå, men vad är det för fel med att längta?

måndag 30 mars 2009

nu vet jag

När jag får frågan: Vad gör du nuför tiden, så vet jag aldrig vad jag ska svara. Dom flesta har slutat lyssna för längesen om jag skulle berätta allt jag gör och egentligen vill dom inte veta vad jag gör, utan om jag gör något som man tjänar pengar på.
I bland svarar jag att jag jobbar lite, men att jag är mest arbetslös. I bland svarar jag helt enkelt att jag frilansar, det är lagom sant och lagom diffust för att få dom att sluta fråga, men i dag kom jag på det perfekta svaret, som jag ska köra från och med nu:
"vad gör du nu för tiden, Sofia?"
"jag vet inte."

måndag 16 mars 2009

om hundar, drömmar och släktingar

Om det är sant att man kommunicerar med sin hund vi ainre bilder...
Jag läser just en deckare där det sker flera överfall i närheten av hissar. I går, när jag tog hissen upp från perongen på Fridhemsplan, när dörrarna precis hade åkt igen, då fick jag känslan av att inte vara ensam i hissen. Ni vet, en såndär snabb, ilande känsla och då måste jag ha skickat en bild till min hund, för exakt när jag kände känslan, vände hon sej om för att se efter... vi var själva.

Om det är sant att drömmar är viktiga budskap från ens omedvetna...
å händer det mej just nu spännande saker. Jag drömmer att jag rensar avlopp, hur mycket skit som helst, och att jag vägrar folk nattlogi hemma hos mej.

Om det är sant att alla mina släktingar nummera läser denna blogg...
så vet jag inte riktigt hur jag ställer mej till det. Å ena sidan kan man ju passa på att berätta "sanningar" för dom som dom säkert inte vill höra, men som skulle bli ännu värre att få höra på nästa släktkalas, eller så kan man ju skapa sej en blogg till som man hemlighåller för släkten... Man kan också fortsätta som vanligt.

torsdag 12 mars 2009

hemma, eller på äventyr i snömodden

allt har ett pris, eller hur, så tänker jag, så när jag nu har ägnat en vecka åt en massa saker som har gått otroligt bra... så är det ju inte mer än rätt att det ska börja krångla när man kommer hem igen.

I dag skulle jag till arbetsförmedlingen. Inte för att söka jobb, vem fan går dit för att söka jobb egentligen?, utan för att förlänga pengarna till mitt personliga biträde. Själva besöket tog tio minuter, men tänk vad mycket energi det gick åt...

Först, för en vecka sen, började jag försöka ta reda på vart arbetsförmedlingen ligger, den har inte flyttat, men jag har blivit flyttad på och hör till en annan arbetsförmedling nu. Men, jag hade tur, mina hundvakter passade på att ta reda på det när jag var borta, så nu hade jag en vägbeskrivning. Jag hade också mailat till dom eftersom jag skulle få en helt ny handläggare som inte kan dom här grejerna ännu.

allt gick bra till en början, men plötsligt stod jag mitt i en byggarbetsplats och lyssnade på essingeleden. Den skulle jag gå under visste jag... men hur? Och framför allt var? Där stod jag och undrade, och fastän det verkar otroligt, så kom det en kvinnan vandrande och frågade om jag behövde hjälp.
"jaaaaaaa tack"

själve besöket tog som sagt tio minuter och då fick jag också veta att dom ska flytta igen, fast nu är det dom och inte jag som ska flyttas, men det blir ju ungefär samma. så nu har jag lärt mej den där vägen i onödan.
På väg hem slog jag huvet i ett lastbilsflak. Lastbilen stod tvärs över en trottoar och vovvem försökte gå runt den. flaket var i min ögonbrynshöjd och även om hon ska klara sånna höjdhinder, så är det inte lätt. Nu har jag alltså en stooor bula över höger ögonbryn.

När jag kom hem skulle jag laga mat... det verkar gå bra än så länge.

Nu närmar sej min andra otrevliga årsdag, så jag borde veta bättre än att ge mej ut på äventyr i dessa tider, med tanke på vad som kan hända.

måndag 9 mars 2009

på resande fot

Nu är jag i trollhättan. Här ska jag jobba och samtidigt passar jag på att umgås en del med mina släktingar. Just nu har jag en stund øver, hade tänkt plugga, men...
I morgon åker jag hem igen. En resa på 4 timmar och med 2 byten, ska bli intressant.
Vi har varit ute i skogen. Solen värmde och vattnet porlade, skønt, nu är det vår och hemma hos mej sjøng koltrasten i torsdags.

torsdag 5 mars 2009

på havet

Vi är på sociodramakonferens ombord på siljaline. Massor av folk från hela världen och än så länge mår jag bara bra. Vi får se när jag får nog.
Vi har i alla fall både godis och spritbunkrat för i morgon när vi ska vara på land.

måndag 2 mars 2009

om

om jag kommer in i min tobaksaffär och tjejen bakom disken säjer att jag är vacker
om jag har vunnit 25 kronor på lotto
om csn säjer att jaginte bara ska få studiebidrag, utan uppskov med inbetalningarna också
om min arbetsförmedlare som måste sluta ringer och säjer hejdå
om killen på caffé blåbär låter jätteglad när han ser mej, fastän jag möter honom i dörren och han nog tänkte gå på lunch och fick vända
och om jag får mej en pratstund med min vän som är i Sucre...

då gör det ju inte så mycket att mitt lönediskrimineringsärende blev nerlagt,
att tekniken strulade så att jag inte kunde kolla på föreläsningen om samisk religion
att människorona på akassan gör allt för att göra livet svårt för mej...

och det gör nästan ingenting att min hund fyller tio år i dag, nästan ingenting...

fredag 27 februari 2009

dröm och verklighet

I natt drömde jag att jag skulle åka buss till trollhättan. det fanns en kattalog där man kunde välja researangörer. Den billigaste hade att ovanligt koncept. Man sövde ner sina resenärer för att sen kunna köra alldeles för fort och med trötta och utarbetade förare. dom sovande resenärerna hade det bra och märkte ingenting. Det blev inga klagomåloch man kunde ha få förare som fick jobba för mycket. Och då kunde resorna bli billiga. Min reskamrat och jag valde ändå denna resa, vi sa att vi ju inte behöver ta den där sprutan som skulle få oss att sova hela vägen, vi var ju inte rädda av oss, men precis innan resan skulle börja, bjöds vi på läsk som smakade jättekonstigt och då insåg vi att vi hade blivit sövda ändå.

När jag sen vaknade skulle jag ringa till SJ och boka en tågresa. När man använder ledarhund behöver man en speciell biljett och det gäller lite speciella regler för oss och dom där grejerna måste man alltid bråka om eftersom människorna på SJ inte kan sina egna regler. Så, när jag hade förhandlat med en i och för sej trevlig, men ovillig människa om sånt som egentligen är min rätt i över en halvtimme, funderade jag starkt på att ta bussen... Men sen kom jag på bättre tankar...

torsdag 26 februari 2009

varför kan jag inte bara få vara din granne?

I bland, eller ganska ofta förresten, är det helt omöjligt att bara prata väder och vind med folk somman inte känner. dom hakar upp sej så otroligt mycket på att jag är blind, så dom glömmer bort att jag är en vanlig människa i första hand. Det gör mej ledsen ofta, arg i bland, och, när jag är på topp, full i skratt.

som för ett tagsen när jag försökte bekante mej med en ny granne. När vi stod och väntade på hissen försökte jag prata lite pappersinsamlingsprat med honom, det borde ju funka, men nejdå:
Jag: Tänk vad knäppt va, först bär någon hit en massa papper som vi inte vill ha, sen bär vi upp det från våra postfack och till våra lägenheter och lägger dom i pappersinsamlingen. Sen när dom har legat där ett tag och samlat dam, så bär vi ner dom igen, ut på gården och till vår allmänna papppersinsamling. det är ju hur mycket onödigt arbete som helst för en massa folk och jag har verkligen annat att göra än att bära papper fram och tillbaks...
Han: Men hur gör du när du ska läsa posten...

Men jag gav inte upp i första taget, denna nya granne verkar vara en trevlig person, så en annan dag i hissen blev det ett nytt försök och nu var den han som började:
Han: Jag försov mej i morse, det måste ha varit strömavbrott i natt, för min klickradio stod bara och blinkade.
Jag: fy vad tråkigt, hela dagen blir ju förstörd, själv använder jag klockan i mobilen, och då klarar man ju sej från sånt där.
Han: Men hur kan du använda en mobiltelefon...
Jag förklarade lite snällt, men försökte fortsätta grannar emellanpratet:
- Det är ju ännu värre om strömmen går mitt på dagen och man har datorn i gång, min senaste datorkrasch berodde på det.
Han: Men hur kan du använda en dator?

Jo, jag vet att man måste få fråga, men inte ALLTID. Varför kan jag inte bara få vara vanlig granne!

det är inte alltid som surast vinner

I tisdags var jag på Thellins tidigt på morgonen för att köpa semlor. Fastän klockan bara var åtta, så var det redan kö, tio före mej. Stämningen var lugn och mysig och vi stod och småpratade med varandra medan vi väntade på vår tur. Plötlsigt kommer det in en man som har bråttom. Han tar en nummerlapp och inser att han kommer att få svårt att hinna. Han börjar svära och klaga, plötsligt är det bara han som hörs i hela lokalen, han tar allt utrymme:
"Och så är det bara en som jobar bakom disken förstås, det är ju jäääävligt smart"
och innan jag hinner tänka mej för så säjer jag:
"om man är sådär sur, ska man inte ha några semlor" och mannen vänder och går ut, den trevliga stämningen är återställd. efteråt fick jag lite dåligt samvete ändå, det är väl när man är sådär sur som man skulle behöva en semla, men det var det att han höll på att få förstöra för alla oss andra också.

söndag 22 februari 2009

vad ska man säja?

En vän åker till Paris, två andra till Sucre och här går jag och traskar i snömodden... Men det beror ju lite på vad man har för perspektiv. Om man bara för två veckorsedan helst inte ville nånstans, så är det ju ett framsteg att vara avundssjuk på dom som får resa...

För, ärligt talat, så är jag ute ur vintertunneln för i år och jag blir lika förvånad varje gång, att det var så här det skulle kännas att leva. till och med kungsholmen är fantastiskt just nu och det säjer jag inte bara för att jag är avundssjuk, det är faktiskt sant.

söndag 15 februari 2009

hennes hand på min axel

Hennes hand på min axel är angelägen:
"Jag vill inte vara på dagis, jag vill till mitt hemma."

Hon är fyra år och i hennes hemland är det krig, nu väntar hon på mitt svar och jag säjer inte,
"du kan säkert snart åka hem igen" Eller
"Men det här är ditt hemma nu"
Jag säjer ingenting,
jag skäms

onsdag 4 februari 2009

akassan, jag ger mej

Ja, inte för att jag har fått världens toppjobb, utan för att det är helt omöjligt att förse er med tillräckligt många papper. Sen 14 december har ni fått högvis och ni har ännu inte kunnat bestämma er för om jag är berättigad till akassa. att jag har varit anslutet och betalat till den i 15 år, har tydligen ingen betydelse.

Så nu ger jag mej, släng mina papper, jag har just slängt era, men innan vi säjer upp bekantskapen med varandra, skicka mej en utträdesblankett...

Jag vet att det inte är så lätt för er fyrkantiga organisation att klara av sånna som mej:
lite student
lite arbetslös
lite arbetande
och lite företagare,
men det råkar vara så mitt liv ser ut, jag, till skillnad från er, är nämligen inte fyrkantig och nu tänker jag inte bli mer irriterad på era papper och ni får inge fler från mej, ja, utom möjligtvis utträdesblanketten då

tisdag 3 februari 2009

hej regeringen

Jag skulle också behöva ett stödpaket, men jag kan nöja mej med en million ungefär. Hör av er, så ska ni få mina kontouppgifter

måndag 2 februari 2009

dom säjer

att man inte ska ta ut glädjen i förskott, men det måste man, annars kanske man inte får nån glädje alls.

fredag 30 januari 2009

lastfm och längtan till Bolivia

”violetta parra” skriver jag i sökfältet på lastfm. Det blir Mercedes sosas version av ”gracias a la vida” så kommer ut som första låt. Saknaden är som en spark i magen, att det kan göra så ont med goda minnen.

Jag ligger på dubbelsängen hemma hos Beatriz i Sucre, hennes dotter rosio 17 år, står mitt på golvet och framför en totalt respektlös immitation av Mercedes Sosa.Man kan riktigt höra hur Rosios kropp blir större på alla breddar och rösten låter som om den snart ska gäspa: ”Graaaacias a la vidaaaa”, sjunger hon med ett jättegap och jag skrattar så jag kiknar.

Rosio som har nära till skratt och grått, som pluggar litteraturvetenskap, som läser Idioten ”som en jävla bibel”, som ska komma och hälsa på mej när hon ändå är i Stockholm för att hämta nobellpriset.

Rosio, som gråter när det är jag som är ledsen, som älskar harry potter lika mycket som pink floyd, som vet hur man aktar sej för farliga män, som vet att hon kan förändra världen.

måndag 26 januari 2009

som ett brev på posten

akassan och csn, om jag inte var på dåligt humör innan och det var jag, så blev jag det nu.

Csn, är ju inte så farliga, varje år, så här års, kommer årsbesked och räkningar. Min skulld är likadan år från år, ändå betalar jag ungefär 4000 om året, jag får väl vara glad så länge den inte stiger... men det känns ju inte direkt meningsfullt.

akassan däremot, där jobbar dom på att man ska bli förtvivlad eller galen eller båda. Jag skrev in mej på AF den 14 december förra året och jag har fortfarande inte lyckats förse dom med rätt sorts papper så att dom har kunnat ens fatta belsut om ifall jag har rätt till akassa och då är ändå hon som hjälper mej att fylla i deras blanketter snart färdig jurist.

Om man åtminstone visste att allt detta gratisarbete lönade sej, men sen, ska ni få se, att jag ändå inte är berättigad till några pengar, haha, vi tänkte bara hålla dej sysselsatt lite och kolla din stresstålighet. Att man har betalat in till dom i hur många år som helst verkar inte spela nån roll...

Och en annan sak, dom vill att jag ska berätta vad jag gjorde i november 2007... Kommer du ihåg vad du gjorde då... Ja dom på akassan kanske gör det, det kanske inte händer så mycket i deras liv.

Gnäller jag, nej, gör jag... ja, i alla fall så tror jag att dom helst hoppas på att man ska ge upp och det gör jag snart, men då kommer jag också att gå ur.

tisdag 20 januari 2009

rollbyte

När det blir såhär liksom stop, då kan man testa att byta roll. Jag låg här i sängen och funderade på vem som kunde ha det väldigt mycket tvärt om mot hur jag har det just i dag och då kom jag fram till att det ju måste vara Barack Obama, så jag bytte roll med honom:

I dag är det min stora dag. I dag ska det hända mej något som ingen trodde. Hela världen ska se det hända och alla tror att nu kommer det att bli förändring. Jag ger hopp till hela mänskligheten. I dag är jag med och skriver historia och det är jag som är huvudpersonen. efter i dag kommer ingenting i mitt liv att kunna bli såhär stort igen...

Där kunde jag stanna och bli sofia igen. efter i dag kan det mesta bara bli bättre för mej till skillnad från för Barack Obama

måndag 19 januari 2009

läget?

¨'svar ett (för den som inte undrar egentligen):
Jo, det är väl ok, lite låg kanske, men det är ju inte så himla kul att vara arbetslös när allt kommer omkring och det blir ju inte bättre för att det är självförvållat, snarare tvärt om. Men det ordnar sej...
'Svar två (för dom som frågar för att dom vill veta):
jag har tappat sugen
jag har tappat lusten
jag drömmer om nazister och jordbävningar
jag okrar inte hålla humöret uppe både på mej själv och andra
jag vill inte försöka övertyga arbetsgivare om att jag är bra
jag avskyr akassans byråkrati
jag är trött och hungrig jämt
jag är okoncentrerad och oengegerad
jag längtar efter koltrasten
jag vill att det ska hända en överraskning
jag börjar undra

då vet man

När man torkar köksskåpsluckorna före frukost och när man pratar glatt och snällt med telefonförsäljare som stör en på morgonprommenaden, då vet man att man har varit arbetslös för länge.

onsdag 14 januari 2009

annonyma klagomål

Någon i huset är arg för att jag dräller hundhår i tvättstugan och inte städar efter mej. Jag vet, det är väl inte så farligt, men det är otäckt att inte veta vem det är.

Annars är det väl tvättstugar som är det vanligaste stället för konflikter. Fast, det är ju inte så lätt att lösa problem om den ena parten inte vill ge sej tillkänna.

tisdag 13 januari 2009

morgonprommenad

Högst uppe på stadshagsberget står en gubbe och hojtar hallå! Det är till mej.
"Vi håller på att gräva här, du kan inte gå här, du måste gå runt"
"Det fixar hunden," säjer jag.
"nähä, är det säkert?"
"Jadå", säjer jag, fast helt säker kan man faktiskt inte vara. Stora gubbar som låter mycket och verkar bestämda brukar kunna få henne osäker, högst mänskligt... eller vad man säjer.
"Ja, om tio meter är det en stor grop", säjer han och det är precis så mycket hjälp jag behöver.
Hunden fortsätter frammåt, hon vejer inte förrän precis när hon måste. Uppe på grävmaskinen sitter en annan Gubbe, han har inte hört vad vi har sagt:
"stop, stop!" Skriker han, "det där går inte"
"Jodå", skriker gubben på marken, "det där fixar hunden"
Och det gör hon, markerar att hon vill svänga ut i gatan, gör en snygg sväng förbi gropen och tillbaks in på trottoaren igen, precis som hon ska. jag vänder mej om för att vinka till gubbarna, men dom ser mej inte, dom grälar om nåt... Det är väl inte om oss...

måndag 12 januari 2009

om verkligheten, min alltså

I dag, på Studio ett var det ett inslag om personer med funktionsnedsättning och deras möjligheter på arbetsmarknaden. en moderat politiker, från arbetsmarknadsutskottet sa att man ju måste prata om att många funktionshindrade människor faktiskt har jobb och "stortrivs" och att det finns många "goda" arbetsgivare också...

Ja, vad ska man säja. Man kan t ex säja att hon inte har förstått nånting, att så länge hon föreställer sej att vi blir anstälda därför att någon är god mot oss, så vill jag inte ha henne som representant. Det är människor som hon som gör att vi aldrig kommer in på riktigt. Hon vill under inga som helst omständigheter vara lik mej...

Och jag vill inte vara lik henne heller, men det hjälps inte, vi är mer lika än olika. Jag antar att hon inte skulle gilla om hhon en dag fick veta att folk hade röstat på henne av "godhet".

söndag 11 januari 2009

det finns folk till allt

På Skanstull kliver det på en man. Han stannar precis innanför dörren och det låter faktiskt som om han slår ihop klackarna, sen drar han ett djupt andetag. Hans röst är fantastisk, den fyller hela vagnen, värdig en operasångare:
"har du tittat på skylten där, det får inte finnas några hundar i den här vagnen", bullrar han och jag inser direkt att det är mej han talar till:
"Har du tittat på den här?", frågar jag och pekar på ledarhundsselen. Han försvinner till andra änden på vagnen.

På väg hem igen, precis när jag ska kliva av, är det någon som knuffar på mej, "ursäkta", Fan vad folk har bråttom tänker jag:
"Jag ska också av här", säjer jag, "så du kan ta det lungt"
"men jag ville bara säja att Jesus älskar dej", säjer hon och smeker mej på överarmen.
"Han älskar dej också", säjer jag, men hon är inte klar:
"Be till honom, han kan hela dej, det är jag säker på"
Det vänder sej i magen, från vadå, tänker jag, men jag säjer:
"Han kan säkert hela dej också" och då äntligen kommer hon av sej.

Vad ska man göra, hur ska man orka med sånthär? för tillfället har jag inget skydd, dom kommer rakt in.

Jag längtar efter en öppen eld i skogen där jag får sitta bland mina vänner och lyssna.

lördag 10 januari 2009

motåtgärder mot tuffa mornar

Ligg inte kvar i sängen och fundera,
gå upp och gör frukost,
tänd ett ljus,
lyssna på väderleksrapporten, garanterat ofarligt,
gå en långprommenad, att vara ute när det ljusnar är bra, det kan hända att det sprider sej innåt,
när du kommer hem, tappa upp ett varmt bad,
och när du ligger i badet, lyssna på lila downs.

onsdag 7 januari 2009

frukost med förhinder

Inga hemska drömmar i natt, men jag vaknade halv fem. Vid sextiden tröttnade vovven på att ligga och titta på mej när jag låg i sängen och läste deckare och sa att jag skulle gå upp och fixa frukost åt oss.

tio grader kallt. Radion, gaza, jag satte en kastrull med vatten på platten för att koka ägg, fixade kaffe och frukost till djuret, tog tiden på ägget, satte äggkastrullen under kallt, rinnande vatten, stälde fram resten av min frukost på bordet, kände på ljuset att det inte stod snett och rann, satte bröd i brödrosten och stack ner handen i det iskalla äggvattnet... Där var det tomt... Jag hade kokat vatten, noga i 8 minuter, men glömt lägga i något ägg...

Jag fick börja från början: vatten och ägg i kastrullen, nu hade jag tid över, inte bra när man har morgonångest, så medan jag väntade på att ägget skulle bli klart, ringde jag J. Han sover inte heller pånätterna, han hade varit vaken mycket längre än jag, men lät väldigt trött ändå, berättade för honom om min knasiga frukost, la på luren och upptäckte att jag hade glömt att sätta på plattan...

Nu har jag ätit frukost och ska gå på långprommenad... om jag vågar