Location:Hennes hand på min axel är angelägen jag sitter på golvet mitt bland lekande barn hon står bredvid mej alldeles stilla allvarlig mycket rak i ryggen storasyster fyra år hon letar bland ovana nya svenska ord - jag vill inte vara på dagis jag vill till mitt hemma. och jag skäms.
Location:Den här dagen, s:t Patriks day 1992 skulle jag ha gått ut och käkat med en vän, men istället hamnade jag på sjukhus. mitt under morgonrusningen föll jag ner på tunnelbanespåret och skadade mej allvarligt. Sen dess har jag en hörselskada och en viss benägenhet att få panik på alla slags perronger. Det var inte första gången jag föll ner på tunnelbanespåret. Det var inte första gången en person med synskada gjorde det. under åren har ca 20 personer med synskada fallit ner, 2 har dött. och så har vi alla människor som har hoppat... tunnelbanan i stockholm är lite säkrare nu än då, det finns taktila markeringar som varnar när man kommer för nära perrongkanten, men det går att göra den mycket säkrare. Varför gör man inte det då? storstockholms lokaltrafik växlar mellan att skylla på dålig ekonomi och på tekniska problem. under tiden faller vi, hoppar vi. men det kanske beror på vilka som faller och hoppar, tänker jag. det är möjligtvis en överdrivet konspiratorisk tanke, jag medger det, men jag har tänkt den. Det är lätt att bli konspiratorisk när min kollektivtrafik tvingar mej att resa med livet som insats. Textfält Redigerar Den här dagen, s:t Patriks day 1992 skulle jag ha gått ut och käkat med en vän, men istället hamnade jag på sjukhus. mitt under morgonrusningen föll jag ner på tunnelbanespåret och skadade mej allvarligt. Sen dess har jag en hörselskada och en viss benägenhet att få panik på alla slags perronger. Det var inte första gången jag föll ner på tunnelbanespåret. Det var inte första gången en person med synskada gjorde det. under åren har ca 20 personer med synskada fallit ner, 2 har dött. och så har vi alla människor som har hoppat... tunnelbanan i stockholm är lite säkrare nu än då, det finns taktila markeringar som varnar när man kommer för nära perrongkanten, men det går att göra den mycket säkrare. Varför gör man inte det då? storstockholms lokaltrafik växlar mellan att skylla på dålig ekonomi och på tekniska problem. under tiden faller vi, hoppar vi. men det kanske beror på vilka som faller och hoppar, tänker jag. det är möjligtvis en överdrivet konspiratorisk tanke, jag medger det, men jag har tänkt den. Det är lätt att bli konspiratorisk när min kollektivtrafik tvingar mej att resa med livet som insats.
Location: jag har just livit på ettans buss: föraren: det kommer en precis bakom, där är det inte så trångt, då kan du sitta. jag föreställer mej hur jag kliver av, hur hon åker, hur bussen bakom glider förbi utan att se mej, hur jag missar tvärbanan som jag ska ta: - jag tar denhär, jag står, säjer jag. föraren ger sej inte: - det är bättre om du tar den andra. nu lägger sej en tant i: - men nu har hon ju redan klivit på. föraren övergår till att uppfostra: - ja, men dåmåste du hålla i dej. - och du måste se .till att hållplatsutropen hörs säjer jag. jag börjar gå bakåt. då hör jag i högtalarna: - vi har en synskadad här på bussen, kan någon resa sej upp, jag tror det är bra om hon får sitta. jag vänder mej om, tänker kliva av och ta nästa buss, men nu har den gått säjer föraren, jag säjer till henne att jag inte gillar det hon nyss gjorde, hon blir förorättad. tanten, som la sej i följer med mej bakåt i bussen: - vad bra att du sa till, du är väl vuxen. och dessutom är det hälsosamt att stå säjer hon, Gilla (tryck två gånger med två fingrar för att interagera med den här händelsen)
Location:något är i vägen när jag ska öppna porten. jag kan bara få upp en liten springa. jag sträcker ut foten och hör en låda, tänker vafan och sträcker ut handen.. och känner.. en axel. det är inte något, det är någon. han sitter på en låda och lutar sej mot väggen. han rör sej inte när jag kliver över hans utsträckta ben för att komma ut. hunden hoppar över dom också. jag sätter mej ner och säjer hej. han svarar inte. jag vet inte vad jag ska göra, tänker att jag inte har telefonen med mej. jag pekar på mej: - jag heter sofia, vad heter du. han svarar något, men jag hör inte vad. jag reser mej upp, tänker att hela gatan är full av folk, klockan är 8. jag bestämmer mej för att gå och rasta hunden och så göra något om han sitter kvar. när jag har gått en bit hör jag en bildörr som stängs, någon säjer "god morgon" på det där sättet sådär profesionellt ni vet.. jag ökar takten, jag vill inte höra dom köra bort honom. jag vill att det ska vara nån annan än polisen som gör det. när jag kommer tillbaka är han borta. ska jag äta frukost nu då, som om allt är som vanligt?