onsdag 8 april 2009

en anställningsintervju, som blev en utflykt

I går var det alltså dags igen, ny intevju, antagligen helt meningslös, tänkte jag. Men meningslöst blev den inte, för oavsett hur det går men själva jobbet, så blev det en trevlig dag i alla fall.

När jag och C sneddade genom kronobergsparken, så satt gubbarna där på bänken och det gjorde mej glad:
"där är mina kompisar2, sa jag till C.
- Hej, sa dom
- Hej, det var längesen
- ja, men nu är det vår.
- så ni är ett vårtecken, alltså+
- jadå, precis som tussilago
- Ja, jag får ju säja att likheten är slående...

Bussen till Karlbergs station, en latte i pressbyrån och så ombord på pendeltåget. Vi kom med ett alldeles för tidigt tåg, Men vi ville sitta nånstans och dricka vårt kaffe. När vi packade upp detkändes det precis som om vi var på skolutflykt.

I Huddinge tog vi bussen, föraren hade stängt av ljudet på hållplatsutropet, men jag orkade inte tjafsa om det, jag började bli nervös.

När vi klev av i som vi trodde, ett kolloniområde, så var det visserligen sant, men vi stod på en stor motorväg.
- Hur fan ska man komma hem sen då, frågade jag C.
- Man måste väl komma under nånstans, sa hon.

Nu skulle vi hitta till själva gården och det gick bra efter att vi först hade konstaterat att vi och den som hade skrivit vägbeskrivningen hade olika uppfattningar om vad "en liten backe" är för något.

Vi kom fram en halvtimme för tidigt. Jag sa till C att hon fick lämna mej där, det var ju meningen att det skulle se ut som om jag hade kommit dit på egen hand sagt och gjort, där satt jag på en trädstam, vovven i lövhögen nedanför, det enda som hördes var fåglarna, inte en människa så långt örat nådde...

Jag ringde c och fick en beskrivning hur man skulle ta sej under vägen för att komma till busshållplatsen hemåt. Jag fick ett sms från en vän som undrade hur det gick med intervjun.

Fem i ett reste sej min hund upp och gnölade, det var för kallt på marken, sa hon, men jag visste inte vart vi skulle gå in, inte ens i vilket hus vi skulle vara, men det hängde ett klockspel utanför en dörr, så vi tog den.

Det var rätt hus, men köksingången, vilket resulterade i att vi kom in bakomden ev blivande chefen, när hon stod där och gjorde kaffe och fastän det första hon såg var ett stort hundhuvud, så blev hon inte rädd utan sa bara:
- hej, vilken fin hund.

Det bådade gott, eftersom hon varken var förvarnad om att jag har ledarhund eller att jag är synskadad.

Hur själva intervjun gicktänker jag inte berätta, det kan ju hända att dom läser det här, men när den var slut, var jag så lättad att jag gick fel.. Och jag som hade tänkt köra min självständiga immage hela vägen...

Bussen tillbaks till Huddinge, avstängt hållplatsutrop igen, och eftersom jag inte hade c med mej nu, så visste jag inte var jag var, men hoppades att pendeltågsstationen var slutstation...

på tåget kom det på en skolklass, typ fyroroch ett helt gäng satte sej hos mej och vovven:
- Får man klappa, sa en flicka,
- Nej, sa jag, och sen var det inget mer med det.

deras lärare tjatade hela tiden om att man måste sitta ner i tåget, sen kom en av dom fram och ställde sej hos oss. Jag hade nästan lust att säja till honom.
- Nu är ni snälla mot hunden, sa han.
en totalt onödig kommentar, eftersom dom sket fullständigt i min tråkiga hund.
- Dom är snälla, sa jag.
Sen började han berätta fr dom ointresserade barnen om ledarhundar, att det inte är så många som har ledarhund, men att hans kompis har en. Barnen var fullständigt frågande... Ingen hade bett honom förklara nånting och dom var verkligen inte intresserade utan hade viktigare saker att prata om och jag ville vara i fred.

Framme vid karlbergs station höll jag på att inte komma ut, men den snacksalige läraren fick aggera hjällte och rädda mej i sista minuten. då var han nog återupprättad tror jag.

På väg mot spiraltrappan upp på s:t eriksbron gick vi i kapp tre unga män, som lät livsfarliga, gapade och skrek sånt jag inte kan skriva här. Och dom gick i bredd förstås.
- Ursäkta, vi vill gå förbi er, sa jag.
- Varsågod, sa en av dom, vilken söt hund du har.
- tack, sa jag, och när jag hade passerat, återupptog dom där jag hade avbrutit..

Hemma i kronobergsparken igen, men mina tussilagogubbar var inte kvar.

Om jag får nåt jobb, vi får se...

Inga kommentarer: