dagen började med brandvarnaren

och det är ju ingen kul början, Det var brödrosten som utlöste den. Brandvarnare är inte bra för blind människor, för man tappar orienteringsförmågan och tankeförmågen på samma gång, och det är ju två högst väsentliga förmågor att ha om det verkligen skulle brinna.

Nu gjorde det inte det, brann alltså. Min första impuls var att få tyst på brandvarnaren, men då kom jag på att det kanske brann i brödrosten trots allt, så då gick jag tillbaks och drog ur sladden och flyttade bort gardinen, fast nu var min stressnivå på topp.

Vovven är cool, hon bryr sej inte ens om några brandvarnare, men när jag klättrar på stolar och viftar i taket under brandvarnaren, då blir hon lite orolig, så när den äntligen tystnade och jag kunde klättra ner från stolen, ja då höll jag på att slå ihjäl mej på henne...

Kl åtta hade jag en tid hos ögonläkaren. Jag har aldirg varit på s:t eriks sjukhus fastän jag bor granne med det och fastän jag inte kan se, men det var över 20 årsen jag var hos nån ögonläkare, dom kan inte hjälpa mej med något. Nu behövde jag ett papper bara.

Kvart i nio kom doktorn farande, försenad:
"a, han har ju så många arbetsplatser, han kanske hade glömt var han skulle vara i dag" sa skötersan. Tänk att kvinnor alltid ska hålla på sådär, när jag hade många arbetsplatser då använda jag mej av en kalender...

Ja, så det höll på att bli dyrt, 300 spän för besöket och så förlorad inkomst, men det gick ju snabbt att konstatera att jag inte kan se. Intressant var det att jag fick två diagnoser till, grå starr och så nåt med synnerven, förutom trasig hornhinna och degenererade näthinnor, som jag redan visste om.
"då är det verkligen kört," försökte jag skoja
"Ja, rent synmässigt i alla fall" sa han och det var ju en tröst.

I väg till jobbet där mina fördommar fick sej en knäck, en ny elev skulle komma och hon skulle ha hela sin familj med sej. Jag drog genast slutsatsen att dom inte kunde vara från sverige, men det var dom... Där fick jag.

På väg hem skulle jag lämna in böcker på bibblan åt J, Där har jag inte varit sen dom öppnade på nytt, men jag har hört att det har blivit svårt att få hjälp där och det var det:
Först kom jag in och väntade på att någon skulle se mej och förstå att jag inte hittar där, men ingen såg mej, så jag frågade en annan besökare om jag var på biblioteket, det var jag. vovven och jag gick in och började leta efter folk, alldeles tomt och man har ju ingen lust att ställa sej där och ropa hallå.

till slut hittade jag en medmänniska som jag frågade:
- Kan du se nån som jobbar här?
- Ja, sa hon, där.. pekade antagligen.
och jag blir ju sådär övertydlig
- du, jag är blind, det är därför jag har ledarhund, så jag kan inte se var du pekar.
- Där sa hon... Jag kanske kan gå med dej,
- Ja tack
Sen ställde hon mej framför en disk, bakom vilken det tydligen satt någon.
- Hej, sa jag, du kanske inte ser mej?
- Jo, vill du ha hjälp...

tur att man kan låna böcker på nätet.

Nu ska jag gå och hämta min telefon, tänk att någon faktiskt lämnade in den på hittegodset, det var väl snällt. Lite synd att den inte kan berätta vad den har varit med om, men min psykodramatiska vän har sagt att jag ju kan byta roll med telefonen och berätta. det gör jag nog här på bloggen, vem vet. puh.