söndag 10 oktober 2010

nä hugger först

Det var första gången på kursen i kontaktimprovisation. vi satt på golvet i en ring. vi skulle presentera oss och saamtidigt passa på att säja till om det var något särskilt man ville att dom andra skulle veta om en.

så, när det blev min tur sa jag det gamla vanliga om att jag inte kan se och om hur jag vill att folk ska vara mot min ledarhund, inga konstigheter och inga frågor.

en tjej sa att hon inte förstod svenska, så hon undrade om vi kunde prata engelska i stället, det var inte heller några problem.

När prressentationen var över och innan vi hade kommit i gång, kom hon fram till mej, hon som inte kunde svenska, och sa att hon inte heller kunde se nu, för hon var tvungen att ta av sej sina glasögon när vi dansade.

Jag blev otroligt provoserad.. Eller hur, nu är jag lite blind, usch vad jobbigt, precis som du Sofia, jag vet precis hur det är, typ så och jag sa nåt spydigt om att hennes deffenition av att inte se nog var lite annorlunda än min och att en väsentlig skillnad var att när kursen var slut i kväll, så kunde hon ta på sej sina glasögon.. nåt sånt sa jag och hon gick sin väg förstås.

Nästa gång var hon inte där och hon har inte kommit tillbaka sen dess och jag kan inte sluta tänka på henne. Jag kan inte sluta skämmas heller. för tänk om hon bara gjorde ett försök att vara vänlig. Hon kanske tänkte att vi var lite lika hon och jag, i alla fall lite på samma sätt utanför, hon för att hon inte pratade svenska och jag för att jag inte kan se. tänk om hon bara ville vara tillsammans, tänk om hon bara ville visa solidaritet och det här sättet var det bästa hon kunde komma på. tänk om det var så, och så gjorde jag sådär, vad hemskt, vilken hemsk människa jag är..

Och jag hade önskat att jag nån gång i bland kunde låta bli att hugga innan jag tänker.

Inga kommentarer: