man kan ju undra

och det gör jag i dag, jag undrar en massa saker. t ex
hur rädd ska jag bli när vår statsminister ringer och ber turkiet om ursäkt för sånt som riksdagen har bestämt,
ur orolig ska jag bli när vår riksbankschef har synpunkter på löeförhandlingarna?
Och varför måste jag avsluta dagen med att bråka när jag har haft en sån bra dag, är det verkligen nödvändigt att förstöra den bara för att jag vill ha rätt nu igen?
På väg till söder, på trean, pratade jag med en farbror som sa att han var lika gammal som min hund, 82:
"ja, hon blir ju bara bättre och bättre, sa jag"
när jag är 82 vill jag också sitta på busse och pprata med folk, i solskenet.

Han var verkligen en kontrast till människrona jag träffade sen, på äldreboendet, men det är inte alls så sorgligt som man skulle kunna tro, en man gjorde en sån fantastisk musikalisk kullerbytta att jag kommer att ha något att skratta åt i flera dagar och på tal om att skratta, tjejen som följer med mej dit för att hjälpa till, hon är så otroligt förvirrad att jag inte vet hur detta ska gå, hon går till och med vilse på avdelningen och tappar bort sina ytterkläder... Tur att hon inte ska hjälpa mej att hitta nånstans, hon sjunger vackert i alla fall och fördelen med att hon är sådär förvirrad är i alla fall att hon inte hjälper till för mycket:
- Det kanske är bäst att jag håller ur vägen, säjer hon... Ja, herregud, och då får jag dåligt samvete... Mitt i alltihopa tycker jag väldigt mycket om henne.

en kvinna frågade mej vad jag har för ögonskada och när jag berättade att jag fick den därför att jag lågi kuvös... att jag ju ändå överlevde... då sa hon att det var ju tur att jag gjorde det för hon blir så glad när jag kommer och jag måste ha blvivt en bättre människa trots allt, för jag trodde att hon menade det och tyckte inte att det var varken pinsamt eller patetiskt.

Men, som sagt, nu harjag då ägnat kvällen åt att bråka med en myndighet igen, jag undrar när jag ska sluta med sånt.