Sedan september har vi på mittjobb blivit av med en tredjedel av personalen, men vi har fortfarande samma arbetsbelastning. Ja, egentligen har vi faktiskt fått lite fler arbetsuppgifter. Vem som helst kan räkna ut att det inte går, men vad gör vi, jo, vi anpassar oss. Vi bryter nästan nacken av oss för att försöka genomföra något som alla vet och förstår är omöjligt. Varför gör vi det?
min chef, han har fått en budget som är helt omöjlig att hålla, men vad gör han, jo, han försöker anpassa oss efter helt omöjliga förutsättningar. Egentligen måste han förstå att det inte går. Varför gör han så?
Varför säjer vi inte stopp! Varför berättar vi inte för våra politiker att vi inte kan bedriva nån vettig verksamhet under dom här premisserna? Så länge vi inte protesterar så kommer dom att försöka minska våra resurser ännumer, jag lovar. det funkar på samma sätt som när man sitter på bussen och någon som sitter bredvid en försöker inkräkta på ens utrmymme. Om men ger efter då och flyttar in sej lite till, så tar den andre bara mer plats och så kommer det att hålla på tills man nästan inte har nån plats alls.
Det är inte alltid det allra bästa att vara anpassningsbar och flexibel. tro mej, jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar