otrevliga sanningar

I morse kom jag på att jag har låtit mej styras av just det som jag hade bestämt inte skulle få styra mej, fast tvärt om. Jag har alltid hållit på med musik, på olika sätt och jag har alltid gjort det bra, men jag har aldrig tänkt på mej själv som musiker. Det finns flera skäl till det, jag har tänkt att jag inte är tillräckligt bra, inte tillräckligt ambitiös, inte tillräckligt ihärdig och inte tillräckligt yrkesmässig för att vara en "riktig" musiker, men framför allt, ha r jag tänkt att jag inte vill vara en sån där blind som håller på med musik, för det gör alla blinda.

Det där är en bra drivkraft i bland, att inte låta andras bilder av vad man borde vara eller kan vara få styra över valen man gör, men i morse kom jag på att i just det här fallet så har just det där fått styra mej lik förbannat.

Bara för att jag inte villa att andras bilder av "den blinda musikern" skulle få styra, så har jag tryckt undan en del av mej själv som är viktig, som jag tycker om och som jag förstås borde ha utvecklat. Det gjorde mej otroligt förbannad.